Heter det alkoholist eller alkolist?

Namnet för sprit är alkohol. Hur kommer det sig då att man i folkmun säger "Alkolist"?

Lustigt! Jag kollade precis upp det ordet. Jag har alltid skrivit "alkolist" men det är tydligen fel.

För att betoningen ligger på sista stavelvsen, så det förändras i de två orden alkohol och alkoholist. Det gör att h:et inte betonas på samma sätt, så det smälter in i de två o:en. Mer kunniga kan nog förklara på ett bättre sätt med korrekt terminologi

Jag skulle gissa på att det är någon form av elision det handlar om.

I folkmun finns det många som säger "nittna'åttitre", men det förändrar inte det faktum att en korrekt årsangivelse är "nittonhundraåttiotre".

Det heter "alkoholist" och bör betonas så.

Hur uttalar du alkoholist egentligen? Säger du 'och' som [ɔkː] också?
Usch och blä för stavningsuttal.
Det må stavas 'alkoholist' men det behöver inte uttalas så bara för det.

Som påpekats så händer det något med h-ljudet när man lägger på ändelsen -ist. När jag lyssnar på hur jag själv uttalar ordet så uttalar jag visserligen två klart urskiljbara stavelser med varsitt o-ljud men det låter som om jag byter ut h mot en glottisstöt.

Kan man tänka sig att det finns flera samverkande orsaker som leder till att folk uttalar och stavar ordet alkolist? Kan det "försvagade uttalet" av h hos en person ha gjort att en annan person som inte känner till hur ordet stavas har uppfattat det som enbart en stavelse? Kan denne andre person sedan själv börja producera ett ord i både skift och tal baserat på denna missuppfattning varvid en kedjereaktion uppstår? Om det enbart hade funnits uttalsmässiga anledningar så hade ju formen alkolist bara återfunnits i tal. Som påvisats av tidigare skribenter så förekommer det ju faktiskt också i skrift.

Ofta har ju en och samma individ (även små barn som ännu inte har lärt sig att stava) flera olika uttal av samma ord som väljs beroende på situation. Om jag själv skulle hålla ett tal, ett samtal på en brusig telefonledning eller av en person med dålig hörsel bli ombedd att upprepa vad jag sagt så skulle nog ett alko'olist genast bli alkoholist. I ett fall där en person växlar på detta sätt handlar det alltså bara om att underlätta uttalet och då kanske man kan tala om elision. När en person använder ordet alkolist även i skrift så tyder ju det på att ordet i den personens medvetandet faktiskt ser ut så och i uttalet är det således inget bortfall av något ljud eftersom att detta aldrig har funnits där från första början.

Min poäng är att det kan finnas två anledningar till bortfallet av h. Antingen är det för att underlätta uttalet eller så är det för att talaren uttalar ordet såsom den tror att det skall uttalas.

Ett annat ord som beter sig på liknande sätt är program som ofta uttalas och även skrivs pogram.

Det är absolut anledningen. Det första har sedan ökat antalet som tror det andra. I grund och botten handlar det om vilken betoning som väljs. Det är inte särskilt svårt att säga "holist". Om man väljer att ha [eller har] betoningen i två faser, blir det inte särskilt svårt - "alko - holist".



Att börja reta sig på stavningsuttal är bara löjligt. Det är en stor skillnad mellan stavningsuttal för ord som inte bör uttalas som de stavas (exempelvis "dem") och ord som utan problem kan uttalas som de stavas (exempelvis alkoholist och program).

Jag kan för egen del tycka att de som använder uttalet "pogram" inte låter helt förtroendeingivande. Men om de trivs med det, ska de givetvis fortsätta på den inslagna vägen.

Att <alkoholist> uttalas som det stavas tycker jag låter löjligt, men ja, att reta sig på stavningsuttal är lite väl lite löjligt antar jag.

Jag håller helt med, eventuellt med vissa reservationer för sammanhang.

Det finns vissa ord där en eller annan allegroform enligt mig är det förväntade och omarkerade i vanligt talspråk; en mer skriftnära form låter då gärna löjlig/tillgjord/onaturlig. Alkolist är definitivt en av dem, medan program, såvitt jag uppfattat saken, inte riktigt hör hemma där. Där handlar det väl mer om en geografiskt avgränsad dissimilation snarare än en allmän allegroform?

Ett par andra exempel som jag däremot tycker hör hit är metrolog och natutvis.

En annan viktig faktor att ta hänsyn till är hur frekvent ett ord är hos en språkbrukare. Vissa som ofta använder naturligtvis tenderar att reducera det även bortom natutvis till saker som na'tus. Vidare är en person som umgås i regeringskretsar mer benägen att uttala statsminister som stassmister än de som sällan använder ordet. Ett annat exempel är att universitetsfolk i högre grad än andra talar om u~schtet och i~stusjon (där <u~> och <i~> betecknar mer eller mindre nasalerade vokaler och där <sch> och <sj> avser att beteckna de olika sj-ljud som eventuellt finns även i mindre reducerade uttal av universitet och institution).

Tja, hur blev lördag just lördag? Lögardag var för jobbigt att säga.

Har du samma ljud i dessa två stavelser, rimligen [ʊ] och [ɔ]?

Troligen, men det problematiseras kanske av att det är olika o-ljud. Men dessa kanske sammanfallit genom någon form av haplologi? Man kan också fråga sig om det reducerade uttalet är [alkʊ-] eller [alkɔ-]. Kanske kan man säga att uttalet förlängs, så att det blir [alku:list]

Ett annat exempel är nog initiativ som ofta blir insiativ (eller rentav i~siativ), och det gäller troligen i språket i allmänhet, dvs. inte bara inom vissa kretsar där ordet är särskilt vanligt. Det är nog en allmän tendens att ord som börjar på in(s)- blir i~(s)-.

Före stassmistern, såssalmokraten Ingvar Carlsson, var (är) en hejare på reduktion och kunde förminska naturligtvis så långt som till nats om jag minns rätt.