Mordförsök Stånga sommaren 1996

Läste hela artikeln mellan raderna och verkar som dom anhöriga har en viss person som MGM.

Helvete det var verkligen en grov misshandel/mordförsök. En fråga kring benämningen ”svensken”, kallar man alla från fastlandet för ”svenskar”? Ser sig inte gotlänningarna som svenskar?

Har väl kanske inte direkt med tråden att göra men svarar ändå:
Vet inte om det va en grej förr men nu kallas fastlänningar just för fastlänningar.
Kanske va det något man sa då som sagt eller något som bara sades i hans kretsar som någon form av intern skämt.
Men jo, vi ser oss absolut som svenskar.

Skönt att höra för jag gillar verkligen Gotland,en helt unik del av Sverige

Har man DNA från gärningsmannen/gärningsmännen?

Ja det har jag förstått det som/har jag fått för mig att jag har läst att de har..?
Om någon har artikeln/källan där jag har för mig att jag läst detta så får ni gärna bidra med det men jag är säker på att detta och/eller källan har postats om här i tråden!

Det jag inte fattar är varför man inte topsar typ ALLA.
Så som man gjorde med hagamannen (visst va de han..?) tex.
Bara systematiskt ta in folk för att topsa tills man prickar rätt.

Antar att det är för att denna GM inte anses vara farlig för allmänheten medans denna våldtäktsmän jag tänker på, troligen hagamannen, ansågs vara det.

Och isf så innebär ju det att dem har låst in sig på att det är någon som känner henne och va ute efter just henne - och inte bara ett random överfalls offer. Vilket känns logiskt med tanke på att någon hade fifflat med bilen som, tragiskt nog, dödade hennes son istället för henne (otroligt tragiskt.. hon måste känna sån ”det borde varit jag”-skuld över den händelsen).

Och dåååååå kan jag ju ändå tycka att de borde topsa alla i hennes närhet som skulle kunna vilja henne illa. Svartsjuka ex tex.
Men de anser väl inte att det är tillräckligt viktigt för resurserna, pengarna och tiden, det skulle ta.

Och den slutsatsen gör mig illamående.
Nu ska jag sluta ranta men det här fallet berör mig otroligt illa.
Har träffat Monika många gånger och hört historien om vad som hände henne sen jag var ett litet barn (så klart i mildare variant som barn och som sen stegvis blev mer grafisk) och det har alltid berört mig väldigt illa och engagerat mig.