Acceptera det läk säger?

Precis! Ingen sjukskrivning.. bara jobba mindre. Som sagt.. han var övertygad att jag och chefen skulle kunna få ihop nått bra till sommaren på egen hand..

Efter närmare studerat lite av de symtom jag har och läst på lite om utmattning/utbrändhet stämmer de ganska överens. Igår fick jag även en obehaglig smärta i vä sida av torax med strålning upp i axel och tillsist stickningar i handen. Mycket obehagligt!

Men vad gör jag nu?!
När det kommer till detta käns det fruktansvärt svårta att ta upp ämnet med risk för att inte tas på allvar. Jag känner mig så överdriven och som att jag borde bita ihop..

Du måste gå till någon som kan de där syndromen så att du får rätt behandling! Jag arbetade tidigare i ett projekt där personer med utmattningssyndrom rehabiliterades med mycket goda resultat för de allra flesta. Det är möjligt att du både borde få medicin och rehabilitering.


I längden kan det vara så att du bör byta arbetsplats (men absolut inte yrke) chanserna är som sagt stora nu eftersom det är brist på ssk.

Blir riktigt nervös och nojjig över att inte bli tagen på allvar. Det käns som en diagnos som man inte sätter på sig själv. Jag har fått intrycket av att om man själv inte är medveten om att man är utmattad fören läkaren konstaterar det. Efter det inser man att man faktiskt är det. Jag kanske är helt ute och cyklar men.. Jag vet inte ens vad jag ska säga till min egen familj. Är så van vid attityden att man bara kör vidare och biter ihop. Det ska synas, eller så ska man vara medvetslös..
Kanske var därför det tog 22år innan jag själv upptäckte att jag var dyslektiker.

Gå till en läkare som inte är pantad. Ifall du inte orkar att jobba 100% ska du självklart vara sjukskriven.

Jo jag förstår att du är rädd för att inte bli tagen på allvar. Vi har ofta litet svårt att tala för oss i de här termerna (speciellt kvinnor! speciellt vårdpersonal? Speciellt ssk? Ja vi ser oss ju som de som ska hjälpa, inte själva bli hjälpta!)

Vad gäller din familj blir jag rädd om de inte är mer rädda om sin mamma och fru/sambo än att de kan visa dig förståelse för att din hälsa sviktar!

Jag har skrivit tidigare att det viktigaste när man finns i ett utmattningstillstånd måste man få tid att vila och att man har bra kontakter med de som ska hjälpa en.

Det kan vara ett problem nuförtiden - att i rimlig tid få en psykiatriker-kontakt men jag antar att du har en personalhälsovård på din arbetsplats eller åtminstone en bra kontakt med primärvården och det borde vara möjligt att få en remiss så att du kommer vidare till en bra specialist.

De allra flesta psykiatriker är mycket väl införstådda med sådana här problem, nuförtiden. (Däremot är inte politikerna riktigt verklighetsförankrade alla gånger) så jag tror att om du bara kan få en remiss till en sådan så vore det nog en bra bit på vägen för dig.

Mycket längre än så är omöjligt för mig att gå, i rådgivning här på fb, det vore inte etiskt försvarbart om jag gav mer detaljerade råd men jag hoppas verkligen att du kan få ett bättre liv efter den här krisen som säkert känns som ganska arbetsam för dig just nu men egentligen bara borde vara en tidsfråga innan du blir riktigt bra i din hälsa igen!

Hihi..ja nu är det snarare min egen mamma jag syftade på då jag själv inte har några barn ännu. Men det är nog som du säger. Båda mina föräldrar är sjuksköterskor och är vana vid att ta hand om väldigt sjuka människor, människor som det syns på att de är sjuka. Lika så min sambo..

Och det är ju lite av mitt bekymmer. Att jag inte känner förtroende för läkaren jag haft kontakt med. Vill ju bara skriva ut piller och att jag själv ska se till att jag jobbar mindre.. Lätta för honom att säga..

Du har rätt till sjukskrivning. Försäkringskassan betalar. En tanke dock runt läkare...de tänker rent businessmässigt för att tjäna varenda krona på dig. Alla piller som skrivs på dig lär mottagningen tjäna på. Ganska enkelt. Sen försvinner dom där skattepengarna off-shore till nåt skatteparadis.
Om du har råd så gå ner till 50 procent. Lite semester skadar ju inte. Att jobba suger för dom flesta ändå. Vem vill jobba egentligen? Jag hatar att jobba.

OK, ja mamma kan nog vara en ganska krävande person i våra liv . .. men det ändrar egentligen inget, jag tycker att hon i så fall borde se till sin dotters livsvärld och att den kan vara ganska tung just nu!

Vad gäller allmänläkare är de ofta alldeles för biologiskt/medicinskt inriktade är min erfarenhet. MEN det kan vara så att du behöver medicin för att dina känslor inte ska spela dig ett spratt under den här tiden då du ska komma tillbaka till ett tillstånd av hälsa. (Jag tänker då på SSRI-preparat och absolut inte bensodiazepiner eller liknande, de senare skjuter bara upp problemen för dig!)

Som sagt så mycket längre än så kan jag nog inte gå, i värsta fall får du hänga på låset på en psykiatrisk öppenvårdsmottagning i ditt landsting (där kan det vara en rejäl kö, tyvärr) eller söka en privatpraktiserande psykiatriker.

Om det är en tröst för dig så kan jag berätta att jag har träffat alla typer av människor i din situation. Även de som själva var psykiatriker . . . . .

[quote=NurseRatched]Jag arbetade tidigare i ett projekt där personer med utmattningssyndrom rehabiliterades med mycket goda resultat för de allra flesta. Det är möjligt att du både borde få medicin och rehabilitering.


[quote]

En till lite fråga, då du har lite erfarenhet inom ämnet. Förstår att det är olika från person till person men..
Om man får bra stöd och rätt hjälp hur ser återhämtningen ut? Då jag bara är vikarie och mitt jobb sträcker sig till siste augusti är jag rädd för hur framtiden kommer att se ut. Kommer någon vilja ha mig som stressat sönder mig? Eller hur ska man se det? Jag hoppas ju kunna säga att jag lärt mig en massa och att jag är mer medveten om hur jag själv fungerar efter att ha fått reda ut detta. Är det rimligt att tänka så. Eller ska jag sänka mina förväntningar? Hur blir livet efteråt? Just nu käns ju det mesta tungt, men jag vill ju inte ge upp hoppet.. Men hur ska jag tänka då?

[quote=TiniTuss][quote=NurseRatched]Jag arbetade tidigare i ett projekt där personer med utmattningssyndrom rehabiliterades med mycket goda resultat för de allra flesta. Det är möjligt att du både borde få medicin och rehabilitering.



Ja jag tror absolut att du kommer att vara minst lika attraktiv på arbetsmarknaden efter det här! Möjligen får du ändra dina karriärplaner litet, eftersom den arbetssituation du haft inte verkar riktigt hälsosam! Du kanske ska utbilda dig till dsk eller nåt sånt. Du kanske ska lämna vården och bli lärare på ssk.-utbildning. (Det funderar jag själv på.) När man gått genom kriser av det här slaget känner man oftast att man vuxit som människa! Sånt måste du själv fundera ut!

Med det sagt lämnar jag din personliga situation och talar i mer allmänna termer:

Det här upplevs ofta alltså som en kris av människor. Djupa depressioner, nedstämdhet eller utmattningssyndrom är något vi inte gärna vill uppleva eller inkorporera i vår identitet men jag tror att man ändå måste tänka alla tankar till slut och inte undvika jobbiga tankar! (Lätt att skriva men jag kan själv vara en expert på att "glömma" otrevliga saker jag bör fundera igenom ). Vad är det då???

Jaa det är väl ungefär att fundera ut vad som är det värsta som kan hända respektive det bästa som kan hända en.

Genom att man funderar på sin situation i livet kan börja staka ut en väg som kommer att leda en in på bättre vägar. Sådana tankar innefattar oftast relationer, arbete och bostad, alltså verkligt grundläggande behov vi har av försörjning, socialt umgänge, självförverkligande (det kan vara mycket olika för olika människor; en del vill bli förälder andra prioriterar höga inkomster och förmögenhet) och så vidare. Det kan medföra att man måste vidareutbilda sig, flytta, skilja sig eller skaffa en partner osv. osv. Det kan vara ganska arbetsamt (i det akuta skedet av depression eller utmattning är det omöjligt men kan vara en början till rehabiliteringsarbete) men har man bara ett mål brukar man orka mycket mer än man trodde!

Jag tror att saker och ting blir bättre om man har realistiska uppfattningar om vad man vill göra med sitt liv och arbeta efter det.