Antikens Grekland

En av fördelarna med tankeklimatet i det klassiska Grekland var nog att man inte idealiserade ett visst statsskick på ett så osmakligt och historieförnekande sätt som sker i vår tid, när nästan alla som yttrar sig i offentligheten tävlar om att lovsjunga "demokratin" som fullständigt urlakat och innehållslöst begrepp. Varken Platon eller Aristoteles förhärligade den demagogiska och intriganta "demokrati" som ledde till att så många för staten och folket oumbärliga individer och släkter manövrerades ut och drevs i landsflykt (ostracismförfarandet) eller helt enkelt likviderades. Tyrannstyre var inte heller det enda alternativet till "demokrati", snarare ville de bästa hjärnorna nog kombinera element från olika statsskick, där de aristokratiska, oligarkiska och vad Aristoteles kallas "medborgarstatliga" strukturerna och praktikerna skulle kunna kombineras med de demokratiska, allt i en strävan efter att upprätta en stat med stadga, kontinuitet, socialt lugn och motståndskraft mot en fientlig omvärld.

Aristoteles säger i fjärde boken av Politiken följande om de olika varianter av demokrati som fanns i den forngrekiska verkligheten:

"Den första formen av demokrati är den som kallas så framför allt på grund av sin jämlikhet. Lagen i en sådan demokrati säger, att jämlikhet råder när de medellösa inte har något företräde framför de välbärgade, och ingendera sidan härskar utan båda är lika goda. Om frihet och jämlikhet framför allt finns i en demokrati, vilket några anser, så råder den väl i synnerhet när alla på lika villkor har största möjliga delaktighet i statens styre. Eftersom folket är i majoritet, och det är flertalets åsikter som gäller, är det nödvändigt att detta är en demokrati. Detta är alltså en av demokratins former. En annan är den där ämbetena fördelas efter förmögenhet men förmögenhetsgränsen är låg; den som förvärvar förmögenhet får del i makten, medan den som förlorar sin förmögenhet blir utestängd. En annan form av demokrati är den, där alla de som obestridligen är medborgare är delaktiga i statens styre, men där lagen råder.

En annan form av demokrati är den där var och en har tillträde till de styrande ämbetena om han bara är medborgare, men lagen styr. En annan form av demokrati är den där förhållandena i övrigt är desamma, men där massan styr och inte lagen. Detta inträffar när omröstningarna äger giltighet och inte lagen; det är folkledarnas skuld att så sker. I de stater som styrs demokratiskt i enlighet med lagen uppstår inte någon folkledare , utan de förnämsta medborgarna är folkets ledare, men där inte lagar råder uppstår det folkledare (demagogós). Folket blir liksom en enda envåldshärskare (mónarchos) sammansatt av många, ty flertalet härskar, inte som individer utan alla tillsammans. Homeros säger att "mångherravälde ej duger", men det är oklart om han menar denna typ eller den där flera försöker bestämma som individer. Eftersom ett sådant folk är enväldigt och inte styrs av någon lag, försöker det bli en envåldshärskare och uppträder despotiskt så att smickrare hålls i ära. Ett sådant folk motsvarar tyrannen bland envåldshärskarna. Därför är deras karaktär densamma, och båda uppträder despotiskt mot bättre folk. Folkbesluten fungerar som tyrannernas dekret, och folkledaren och smickraren är desamma eller motsvarar varandra. Båda dessa har det största inflytandet hos respektive härskare, smickraren hos tyrannen och folkledaren hos en sådan folkmassa. De bär skulden till att folkbesluten råder och inte lagarna, genom att de hänskjuter allt till folket. Som en konsekvens blir dessa ledare mäktiga, eftersom folket har den högsta makten och de själva kontrollerar folkets åsikt genom att hopen lyder dem."

Kvinnor hade väl inte rösträtt, det är väl en fördel?