Varför är allt som det är?

Intressant synsätt. Jag var i en situation liknande din för något år sedan. Jag var såpass naiv att jag trodde det skulle gå att resonera sig fram till någonting logiskt, det brukar det ju gå med alla andra frågor. Efter alldeles för mycket filosoferande och en depression kom jag fram till att vi aldrig kan komma fram till något. Förmodligen är det samma sak som att det inte finns någon mening, men det måste inte nödvändigtvis göra det.

Den svåra saken är att komma över livets meningslöshet. Man får helt enkelt resonera: Å ena sidan känns det väl torftigt att vi helt saknar högre syfte, men å andra sidan befriar det oss helt från allt ansvarstagare och alla prestationskrav. Om det ändå inte spelar någon roll vad vi gör med våra liv kan vi ju lika gärna ha så kul som möjligt under tiden. Mitt främsta tips är därför att gå vidare till andra frågor och bara försöka njuta av alla de små sakerna som gör livet så fantastiskt underbart.

Jag tror att eftersom universum nu är oändligt, är sannolikheten för att vi existerar så stor att vi existerar. Därför existerar vi, helt utan mening.

Däremot, om vi antar att universum INTE är oändligt, tror jag att vi existerar för att någon annan vill det. Kalla det gud, någon högre livsform, något.

För att "ingenting" ska kunna existera måste samtidigt "något" existera.

Finns det något mitt emellan dessa?

Jag tror det är därför något finns - det måste finnas.