Benbrott som metod för Tram-avvänjning

Man, 34 år, inga särskilda diagnoser eller så.
Droger:
Morfin, intravenöst i stora lass
Morfin-tabletter
Dolcontin-tabletter
Citodon
Stilnoct
Zopiclon
Adrenalin + ospecificerat
diverse annat junk jag inte minns

Tjena alla monsterdiggare, medan ni satt hemma och fantiserade om att ha sex med era kompisars sambos så hade undertecknad, Kenneth Bergwall, en helt annan sorts helg.

Har som nämnts tidigare tuggat Tramadol några år och nu tänkt trappa ned. Ligger på låga doser, men är väldigt mottaglig för Tram och kunde under många månaders tid bli rejält zonkad på en enda Tram-tablett, alltså bara 50 mg. Men Trammet har svikit mig som en postorder-hora, och bjussar numera mest på gnäll och bi-effekter och inte alls den där lummiga känslan av att vara på världens skönaste cocktailparty som fanns i början. Ska sägas att jag har legalt förskriven Tramadol pga värk, även om man kanske kryddat det där med värken lite grann så paketen fortsatt komma i brevlådan.

Men i alla fall. Precis när jag fattat det "tuffa" beslutet att inte vara en ljugande liten analgetika-knarkare mer, så inträffar det osannolika: ett maffigt benbrott pga olyckshändelse. Som vanligt surfade jag lite nätsidor hemifrån och lyckades lura i mig själv att det bara var en "ledbandsuttänjning" och "muskelöversträckning", men efter ett dygn med tidvis mycket fet smärta så var det dags att ringa efter ambulansen i alla fall. In till akuten, där man hamnade i prio 2-flöde och kom till akutröntgen rätt snabbt. Sen vart det Kafka-alienation några timmar på sjukhusens speciella vis -- alla springer omkring framför en utan att titta på en, och det känns som att detta tillstånd kommer att pågå i princip i oändlig tid. Sen kommer ett biträde och surrar utan förklaring ett plastband runt armen på en, så tydligen ska det bli inskrivning. Till sist kommer en akutläkare och meddelar sorgset att det (förstås) var en frakturjävel på bilderna.

Mängd droger i kroppen vid denna tidpunkt: 2 Citodon, 0 Tramadol, 0 annat. Fick gapa riktigt högt för att få ens Cittarna.

I samband med inskrivningen till avdelning informerar Kenneth sköterskorna, för ca 3:e gången, att han käkat Tramadol i flera år och precis håller på att trappa ned pga tolerans, och att det kanske kan bli problem. Sköterskorna lyssnar lite disträ sådär, och säger att "vi har andra bra smärtstillande här". Att abstinens och AT-problem kanske var på väg att segla upp hade man tydligen ingen fantasi att förstå.

Nu blir berättelsen lite luddig, eftersom Kenneth tydligen klassats som i behov av kraftfull smärtlindring, och ges morfin-injektioner rakt av in i droppet. Smärtklassningen som enligt mig legat som "8 av 10" som högst (på gränsen till att man spyr/pissar/skiter på sig spontant) ligger nu nog mer nedåt "4" utom vid vissa väldigt speciella rörelser, men morfin-dropp är fina grejor så vi kör på med "7 eller 8 sådär, jätteont..." när de kommer och frågar. Mer morfin i venen och mycket sluddrigt tal och dimmig uppfattning om det mesta som följd... men jävligt nice.

Tas om hand av en pratglad, halvgalen nattsköterska som inte är lätt på morfin-avtryckaren precis, utan fläskar på närmast i överkant. En behaglig natt passerar.

Dagen därpå mår man mindre bra, då 48+ timmar helt utan Tramadol passerat, samtidigt som det är sträng diet inför operation osv. Tyvärr är Kenneths moffe-hjärna så fuckad att han inte förstår varför han mår så risigt mellan varven -- det är alltså en annan sorts risighet än femur-fraktur och allmän vantrivsel. Lösningen blir att säkerställa mer intravenöst morfin, vilket ges något motvilligt, ihop med en hänvisning till ett speciellt smärtlindringsprogram som ortoped-enheten tagit fram och som innehåller helt andra grejer.

Operation genomförs framgångsrikt, ej narkos utan ryggmärg, plus de sedvanliga flumdroger som ges i detta läge. Vidrig syrgasmask hade man kunnat klara sig utan. Åker iväg till uppvaket, mår OK, en stadig sköterska babblar om en "cocktail" bestående av bl a adrenalin som skulle vara smärtstillande under 12 timmar... vilket inte alls stämmer. Cirkus 4 timmar efter operation upp till avdelning igen, tvingar i mig den obligatoriska ostmackan, ber om smärtlindring... och då menar jag morfin-injektioner. Men nu var det det här speciella smärtlindringsprogrammet då, som innebar att man skickade in Dolcontin-tabletter i handlingen som en sorts långverkande bas, ovanpå vilken man tog ett par Alvedon eller starkare grejor vid behov. Citodon var helt borträknat eftersom Kenneth påstod sig bli "illamående" av det, fast vad han egentligen menade var att Citodon står för långt ned på analgetika-trappan. Förvisso många trappsteg nedanför t ex flytande intravenöst morfin.

Dolcontin ger ingen märkbar effekt, inte ens när man bättrar på med en ny krydda i forma av 1 morfin-tablett. En rätt jobbig afton följer, där avtändningen från Tramadol ligger och lirar i bakgrunden utan att någon, inte ens Kenneth, fattar det. Så småningom står det klart att sprutorna ska fram igen, och en snäll avdelningssköterska skjuter upp en låååångsam men gångbar moffe-macka åt Kenneth. Ingen stor dos, "men vi prövar så här". Kenneth nickar. Efter ca 4 timmars sömn vaknar Kenneth och mår pissdåligt, vilket han i och för sig alltid gör när han inser att han ligger i en sjukhussäng.

Nattsköterskan är en ny spelare på banan; en kallhjärtad, erfaren, kräsen, kärring. Det blir lite Stilnoct att sova på säger hon. Stilnoctens effekt kan sammanfattas som noll (0), utom en ruskig baksmälla. På morgonen efter en mycket lång natt är en lite snällare sköterska tillbaka, och hon laddar upp och skjuter en ny morfin-macka i Kenneths arm. Det tar ca 10 sekunder för Kenneth att somna, och han vaknar 4 timmar senare och mår som en prins. En stund i alla fall. Resten av dagen rullar på med en meningslös Dolcontin, svårförklarliga Alvedon, och en morfin-tablett (ej spruta) efter direkt begäran om något starkare.

Kenneth kan inte vila riktigt, inte sova, och har dessutom dragit på sig egendomliga psyko-patologiska drag som inkluderar hörsel-hallucinationer samt dialoger med personer som endast existerar i den speciella del av Kenneths hjärna som drömmer. I hans huvud pågår 3 parallella skeenden: 1. yttre verklighet / 2. olika drömmar / 3. subtila hörselhallucinationer. Kenneth kan prata med en dröm-person, och blir då "väckt" av sin egen röst, undrar vem fan han pratade med, och ringer på sköterskan. Han påpekar för sköterskan att "den här syrgas-masken låter konstigt". "Ja, den har ett litet ljud" blir det vänliga svaret. Någon förklaring till den radiostation som spelar oavbrutet i en tredjedel av hans hjärna och verkar använda syrgasmasken som antenn får Kenneth inte.

Kenneth har en ny plan och ber om Rohypnol, vilket "funkade jättebra när jag låg inne på KS, jag sov oavbrutet en hel natt". Detta var dock länge sen och läkaren informerar att Rohypnol inte används längre. Däremot kan Kenneth få Zopiclon för att sova. Jaha, och så blir det. Kvälls-Dolcontin + eventuellt någon morfin-tablett delas ut, det mesta är luddigt och jobbigt i vilket fall. Zopiclon har Kenneth käkat utan någon nämnvärd effekt tidigare, och det har förstås väldigt tunn impact på Tramadol-behovet som ligger och lurar i bakgrunden hela tiden utan att någon fattar det.

Den här natten har Kenneth däremot bestämt sig för att inte acceptera 4 timmars stirrande på en taklist, utan med en väl balanserad och lågmäld vädjan snackar han till sig injektioner av morfin. "Det är det enda som funkar, det skär igenom allting", säger Kenneth som en riktig knarkare. Pga av sitt fina uppförande och kanske även någon speciell klassning i journalen så kommer inte bara 1 utan 2 och till och med 3 moffe-sprutor att levereras in i Kenneths nål i armen, och innan han dåsar bort så tänker han att "White Light White Heat" är en jävla bra beskrivning faktiskt. En mycket trevlig natt.

Nästa förmiddag har Kenneth till sist fattat att det är Tramadol-avtändningen som gjort sängliggandet så jävligt mellan varven, och konstaterar då återigen att intravenöst morfin "är det enda som funkar, det skär igenom allting", även sånt som inte har med smärtlindring att göra. Nu börjar det emellertid bli dags att åka hem, och i samband med rondern framlägger knarkar-Kenneth sitt behov av extremt starkt smärtlindring, "som ni själva sett". Läkaren skämtar glatt om att listan ser ut som något från "Plattan" med både moffe, dolcar och roppar, vilket Kenneth helt humorbefriat och förorättat kommenterar med att det är bara för en kort tid.

Kenneths idé är att han med hjälp av ett lårbensbrott lyckats gå cold turkey från ett långvarigt Tramadol-bruk. Har han rätt? Svaret, några dagar senare, tycks vara nej. Fysiska Tram-behov kvarstår, samtidigt som paketen med morfin och dolcontin-tabletter ligger oöppnade.

Tack för intresset, kanske kan det roa någon.

Mycket välskriven och underhållande rapport! 5/5 får du av mig!

När jag opererade mig sist så gjorde jag exakt samma sak, låtsades att man hade lite ondare än vad man egentligen hade bara för att dom skulle komma med sprutan! Enda tråkiga är ju att man ryser till, känner välbehaget sprida sig i kroppen, somnar efter 5 sekunder och vaknar sedan upp med samma smärta igen Men morfin IV är förjäkla mysigt alltså. En jäkla tur att det är svårt att få tag i på gatan annars hade jag nog suttit i skiten ganska snabbt.

Haha, nu började jag dessvärre läsa någonstans i mitten, men det var absolut underhållande! Lycka till med ditt tram-beroende!

Inte är väl heroin SÅ svårt att få tag på?

Om man bor där jag bor så är det

Jag brukar inte kommentera tripprapporter, men denna var lysande. Rolig samt med många igenkänningsmoment (för länge, länge sedan när man själv höll på med dumheter).

5/5. Var rädd om femur.

Jodå, det roade Fast jag måste bara få påpeka att Dolcontin är Morfin det också =)

Morfin Meda (som du kallar morfintabletter, vilket det är ju) innehåller Morfinhydroklorid och Dolcen innehåller Morfinsulfatpentahydrat. "Meda" är tillverkarnamnet. Att du tyckte Dolcen funkade sämre kanske berodde på att de är depot, plus att det tydligen är lite olika potenta... hydroklorid och sulfatpen...

Jag föredrar Dolcen när det gäller de två (gillar egentligen inte morfin längre). När man knarkar så kan man ju komma runt depoteffekten =)

Sen så gick du ju inte "Cold Turkey" av Tramet heller, även fast det inte är Morfin, som du fick sen =) Du bytte ju upp dig så allt morfin du fick på sjukan kan ju bara ha förvärrat abstinensen. Att gå från 150 mg Tram/dag till Morfin IV är ju ett ganska stort steg.

När man är beroende av opioider så går det ju att hoppa mellan sorterna och fortfarande må hur bra som helst, om man inte byter ned sig då såklart. Abstinensen på alla opioider är i princip lika, bara olika grader beroende på dos och känslighet.

Om jag var du skulle jag iaf akta mig lite för morfinet (dolcen och medan), med tanke på att du blivit både psykiskt och fysiskt beroende av 150 mg Tram. Många tycker det är så lite att man omöjligt kan bli beroende... men det är det inte. Många läkare är ju också ofta av åsikten att "Ingen risk för beroende av dessa doser" men jag vet att det går att bli det. Vet bland annat en person som åt Tram precis som doktorn sagt och hon åkte på en kraftig abstinens när hon slutade. Hon fattade dock inte att det var en abstinens då hon aldrig pysslat med droger innan. Och jag har själv varit beroende av Citodon i många år... redan i början åkte jag på helvetiska abstinenser, trots att det inte var några monstermängder.

Ja, ja... Nu var ju detta en tripprapport, men jag hamnade här via din länk i inlägget om Tramadolen =)

Det stämmer säkert som du säger, saker och ting har varit väldigt röriga de sista veckorna och man vet knappt vad som är in eller ut. Men om man då t ex kan använda morfin för att hantera Tram-abstinens, så borde ju detta vara en ganska enkel lösning -- dvs man bryter Tramandet tvärt, och så kör man morfin-varianter under abstinensen, och eftersom man inte håller på längre än 1-2 veckor så hinner man inte utveckla något morfin-beroende? Eller?

Det jag kunde konstatera på sjukhuset var i vilket fall att intravenöst morfin klarade av även de jävligaste stunderna, medan däremot ett flertal andra droger man provade inte gjorde någon större nytta. Stilnoct t ex var rena skämtet. Sedan fick jag en rätt äcklig avtändning från morfinet, men det försvann liksom in i dimman i samband med hemfärden och all annan skit. Två st flunizar kl 4 på morgonen löste de första nätterna i alla fall.

Sedan varierar ju det från person till person. Helt klart är att jag är en Trammare ut i fingerspetsarna, och lär så förbli. Jag kan nu konstatera att min Tram-tolerans sänktes under de 5 dygn jag inte fick i mig något Tramadol alls, vilket i sin tur betyder att jag nu är tillbaka på ruta 1 i Tram-bruket... dvs 1 enda 50 mg tablett slår på rejält. Inte dumt alls! Dessutom funkar nu både smärtlindring och "uppåt"-effekten av Tramet.

Nu är jag fullt medveten om att denna toleranssänkning är tillfällig och kortvarig, men på pundares vis så säger jag den dagen, den sorgen.

Känner ingen större attraktion till Morfin och Dolcontin-tabletterna, men vid lämpliga tillfällen så kan man alltid party-knarka på dem, som jag testat en gång redan. Alternativt skulle jag kunna spara dem till den dagen det verkligen blir dags att sluta Tramma. Har redan ett gäng Citodon undanlagda för samma syfte.

Bortsett från i.v morfin så är Tramadol överlägset alla morfinbaserade läkemedel jag prövat, så jag tror inte det är någon jätte-risk att jag trillar dit som moffe-pundare. Min relation med Tramadol lär däremot förbli "komplicerad"...

Vill påpeka att beslutet att minska på Tram-bruket togs fredag den 13, som framgår av ett annat inlägg. Sedan tog det bara 5 dagar innan hin håle skickade in ett benbrott i handlingen.

haha! bra rapport! underhållade måste ja säga