Finnarnas ställning i Sverige?

Vilken ställning hade finnarna i Sverige under de år Finland var en del av Sverige? Läser man i historieböckerna så verkar de knappt ha existerat, tittar man t.ex. på Wikipedias lista över finnar så hittar man inte än enda person med finskklingande namn innan andra halvan av 1800-talet. Kan det vara så att några av de med svenska namn var finnar som "konverterat" till svenskar?

Alla var svenskar från början, dom flesta hade svenska efternamn på svenska, men sedan börjades deras språk användas både där med.

Har släktingar från finland som en gång hade svenskt efternamn, sjukt?

De ansågs vara svenskar så man gjorde inte något vi mot dem. Tror inte det är så många länder som haft 2 folkslag som kommit så bra överens som svenskarna och finnarna under den tiden.

Sjukt? vet du vad finlandssvenskar är?

Finland var klassat som östra Sverige, och finskan mer som en svårförståelig dialekt.
Svenskarna bodde främst längst med kusten, där städerna fanns och styret, och att bönderna innåt landet hade lite konstigt språk var det inte så mycket med. Vi har ju i Sverige haft prylar som dalmål och gutniska, och adeln betraktade sig som finare än bönder och borgare, oavsett om dessa talade svenska, finska eller tyska, så man borde inte sett ner mer på finnarna än vad man gjorde på svenska bönder.

Svenskan var dessutom betydligt mer spridd då. Många som idag klassas som finnar skulle troligen då klassats som svenskar, i eftersvinget av den finska självständigheten 1917 så blev den finska nationalismen stark, och den innefattade inte endast de traditionella finnarna, utan många finlandssvenskar också, som började tala finska och bytte till finska namn. Ännu under andra världskriget så talade man nog mer svenska än finska i de militära staberna.
Andra världskriget och dess efterdyningar (och kanske besvikelsen över att Sverige inte gick in i kriget på deras sida) ledde till ytterligare finsk nationalism och mer finska namn.


Nationalismen var knappt ens uppfunnen när Finland slutade vara Sveriges östra rikshalva, och det handlade om klasser och stånd, och bönder i Sverige, Finland och Danmark kände nog större samhörighet med varandra än med den lokala adeln.
Det finns många bevis på att t ex de svenska och danska bönderna i gränsområdena samarbetade för att varna varandra inför kommande invasioner, och visade att landgränser inte var så viktiga, man kände mer samhörighet med grannen på andra sidan gränsen än med en landsman i huvudstaden.
Och krigen på den tiden innebar att landområden bytte ägare lite då och då, och ibland hade Sverige en del av baltstaterna och en tid även områden i norra Tyskland. Ibland var det Danmark som ägde Gotland osv.

Så finnarna sågs bara som bönder, som alla andra bönder, bara lite svårare att förstå, vilket på intet sätt var unikt.

Finnarna var svenska medborgare från den östra delen av riket, men var "svenskar" lika mycket som rikssvenskar. Samma lag gällde, Sverige som Finland.

Minns von Döbelns tal till de finska soldaterna 1809:

”Soldater! Jag har samlat armén för att meddela att den 17 september undertecknades en preliminär fred mellan Sverige och Ryssland. Denna fred avslutar ett förhärjande krigs alla olyckor … Finnar! Med denna fred förloras tredjedelen av svenska kronans område, Sverige mister för alltid den stolta finska nationen, sitt kraftigaste stöd. Det är inte nog med det. Svenska armén förlorar kärnan, den mest betydande delen av krigsmakten. Moderlandet är krossat, försänkt i sorg och saknad över oersättliga uppoffringar…

Soldater! Kamrater! Bröder! Ni som under det nu avslutade kriget, trots den fientliga härens talrikhet och överlägsenhet i vapen ändå med trohet och mandom besegrade fienden vid Siikajoki, Revolax, Pulkila, Lappo, Jutas … ni som på egen hand återtog halva Finland. Ni som slutligen tvingades av en mångdubbelt överlägsen styrka att lämna finska gränsen. Ni har sedan med ståndaktighet slagits för moderlandets svenska jord. Ni som står här är de högt uppskattade resterna av den stolta finska nationen och dess tappra krigsfolk – det är till er jag framför kungens, riksdagens, svenska folkets, svenska arméns, mina förmäns, mina medbröders, min egen – ja allas uppriktiga tacksamhet … Finnar! Bröder! Era bedrifter är stora och för att uttrycka vad vi känner fordras en vältalares hela förmåga – men jag är soldat.

Svenskar! Var stolta över att ni har sett dessa finska trupper! Kom ihåg dem! Högakta dem! Se deras avtynande kroppar, deras bleka ansikten – de bär spår av deras trogna men ändå fruktlösa ansträngningar att under åren som gått befria sin fosterbygd. Finnar! Ni återkommer till era hembyar med slitna kläder, med genolmskjutna eller avstympade lemmar. Vi önska från släkte till släkte välsigna er – högakta er! Jag ber er att då ni nalkas de ställen där vi besegrat våra fiender och ni ser de usla sandhögar som betäcker våra stupade kamrater – välsigna deras jord – de har dött som hjältar … Finnar! Bröder! Kunde dessa ord beseglas med blodstårar från mina ögon, skulle de strömma och varje droppe försäkra er om min vördnad, min vänskap! ”

Finnarna var bara inte "lite svårare att förstå" då man inte kan förstå i stort sett ett ord finska om man är svensktalande. Detsamma kan inte sägas ens om de mest svårtydda svenska folkmålen då de ändå är besläktade med varandra med gemensamt ursprung i fornsvenskan. Jag vet inte hur relationen såg ut mellan svensktalande och finsktalande inom nuvarande Finland, men i Sverige tenderade den svenska allmogen att betrakta de inflyttade savolaxiskt-talande svedjefinnarna som ett vilt främmande folkslag som man gjorde bäst i att hålla sig undan ifrån. I de starkaste finnbygderna fanns en ömsesidig misstro ännu kring förra sekelskiftet, och lokala sägner som upptecknats därifrån kan innehålla de mest vansinniga konflikthistorier (som knappast är ens i närheten av sanna men som ändå illustrerar vilket främlingskap som finnar och svenskar kände gentemot varandra).

En anledning till att finska namn saknas är att finnar tilldelades svenska namn för att präster och befäl, som ofta var svenskar lättare skulle kunna lära sig och komma ihåg deras namn.

Nu kommer jag inte ihåg var det är men det var ett mindre slag mellan Sverige och Ryssland nånstans i Finland där ett 30-tal svenskar stupade, alla kom från lokalområdet men på minnesstenen som restes över slaget så står det bara svenska namn och anledningen är de fick svenska namn i det militära.

Man hade väl ofta sk militärnamn, så det var väl inte bara finskspråkiga som ändrade namn när man kom i rullorna.

Ja men våra svenska ssoldatnamn såsom Modig, Stark och Rask fick soldaterna av sina egenskaper, och kanske för att det fanns för många med samma namn .

Finnarna fick svenska namn för att deras befäl skulle kunna hålla reda på dem. Om jag minns rätt så fick de den svenska namnformen av sitt finska namn exempelvis Karl blir Kari, Stefan blir Tahvo eller Tapani, Göran blir Yrjö osv osv.

Västra och södra Finland kan väl historiskt betraktas som delar av Sverige. Kanske inte genetiskt, men kulturellt och lingvistiskt. Jean Sibelius och Fredrik Idestam var från södra Finland (idag är "Tavastland" purfinskt och Helsingfors bra mycket mer än förr) och hade väl svenska som modersmål? Västra/södra Finland förfinskades väl av fennomanerna på 1800-talet. Än idag har många "västfinnar" svenska efternamn.

Jag har i alla fall läst att de "sydvästfinnar" (ja, de klassades som västfinnar och inte finlandssvenskar) som flyttade till Stockholm på 1400-talet inte hade några problem alls då de talade svenska som modersmål. De östfinnar (Savolax/Karelen) som flyttade till Värmland och Dalarna har Dräng-Erik fullt rätt i att de betraktades som främmande. Det tog över 200 år att försvenska dem. Den svenska regeringen tog ibland i med hårdhandskarna och hotade bland annat med att bränna upp finnarnas torp om de inte lärde sig svenska. Om jag vidare har förstått det hela rätt så var anledningen till att det även fanns "skogsfinnar" i Norge att de värmländska bönderna kastade en massa finnar över gränsen. Det är ju för övrigt allmänt känt att de flesta "svenskar" som flyttade till Sveriges koloni i USA var finnar som den svenska regeringen så desperat ville bli av med.