tyskans inflytande på svenskan

En bra tumregel för att veta om ett ord är ett senare lånord eller om det är fråga om ett gemensamt ursprung är:

Saker man alltid behövt ord för brukar ofta ha gemensamt urpsrung. Alltså, ord som

kroppsdelar: hand, fot, finger, tå, öga, öra, huvud osv. Även om de ändrar form lite grann i olika språk, så använder man nog liknande ord i alla germanska språk för dessa. Även om huvud på tyska är "kopf", så finns ju ändå "haupt" som väl ursprungligen också betydde människans huvud.

flora&fauna i trakter där ursprungsspråket talades: björn, hund, katt, varg(ulv), träd, blomma, etc. Visst ändras ju dessa också, och i svenskan används ju inte 'ulv' för 'varg' numera, men det är nog lätt att se att det inte är fråga om lånord utan att ordern har haft en gemensam "förfader". Samma med engelskans "flower", vilken har säkert kommit från den senare franska inflytelsen på engelskan. Men visst har de ju ännu ordet 'bloom'.

Annat som funnits redan då: luft, vind, vatten, sol, månen, skugga, eld, upp, ner, under, ovan etc.

Tyckte det var intressant då jag fick höra om dessa, och det stämmer ju väldigt bra. T.ex. de få finska och ungerska ord som liknar varann är ju just ord för saker jag nämnde ovan, och med estniskan så är ju största delen av dessa ord också släkt.

Betydelsen har betydelse och anslutningen till en ny betydelse för ett ord i ett annat språk bör kvala som lånord, särskilt om vi avstår från att precisera den situationen till lånterm. Ordet kamera är en lånterm för ett mörkt rum av mycket speciellt slag. Kamera är ett lånord från latinet med en allmännare betydelse av kammare. Ordet »kopia« ’avskrift’ är en lånterm från medeltidslatinet, medan det klassiska latinska ordet copia har med överflöd att göra, som i kopiösa mängder. Är nu kopia ett lånord från nyare eller klassiskt latin? Det förra skulle jag hävda, i analogi med lånordet »läsa« från tyska. I dag betyder »läsa« abstrakt och indirekt inhämtande via sinnena och medvetandet. Orienterare läser terrängen än i dag. En och annan klok gubbe läser abborrens simblåsa för att spå väder.

Verbet "lesen" i betydelsen ’fysiskt hämta in’ finns kvar i tyskan i termer som "Spätlese" – skörd av frostnupna druvor.

Definitionen av termen »lånord« / »låneord« bör vara vag. Därvidlag torde ovanstående fylla högt ställda krav.

Visst, det kvalar ju som ett betydelselånord. I övrigt blir det ju det vanliga definitionsträsket.

Om "hund" pga engelskans influenser i framtiden kom att betyda enbart "jakthund" ("hound"), skulle det då vara rimligt att säga att "hund" var ett engelskt lånord?

Långt ifrån alla, men de flesta av våra ord med -kt- är tyska lånord. Makt, vakt, slakt, jakt, jäkt, (av-/ut-/å-)sikt, ansikte, försiktig, bikt, vikt(ig), duktig, släkt, fäkta, knekt, häkte, prakt, plikt, lukt, bukt. Ja man kan fortsätta nästan hela dagen känns det som.

Man kan vara ganska säker på att ett ord med -kt inte är nedärvt eftersom -kt förändrades till -ht i det germanska urspråket. Senare blev det gemensamma -ht (som blev -cht i tyska och -ght i engelska osv.) till -(t)t i de nordiska språken.

Främsta undantag är några ord på -äkt och -ykt som ursäkt, intäkt, ändalykt vilka inte kommer av gammalt -ht utan av en synkoperad ändelse (i dessa fall -kiþo) efter att korta obetonade vokaler föll bort. Därutöver de som dikt, diktera, sekt, takt, taktik, praktik som härstammar från latin eller grekiska.

Ibland finns det inhemska former vid sidan av, ofta med annorlunda men relaterad betydelse: t.ex. slakt:slåtter, riktig:rätt, mäkta:må (inte exakt samma men jämför må/måtte och tyska machen/machte), näktergal:nätter- (natt). De engelska motsvarigheterna är likaså belysande: slaughter, right, may/might, night.


Det du säger stämmer ofta även om det inte är en hård regel att sådana ord inte kan lånas och ersätta det äldre inhemska ordet, möjligen att det är ovanligare. T.ex. är "luft" ren tyska.

Annars är det förstås vanligare med lånord när något nytt introduceras. När kristendomen infördes kom massor med lånord för nya begrepp (kyrka, biskop, själ). När tamkatten kom till Europa tack vare romarna så tillkom ordet för det nya djuret med, för katt är ett lånord (franska chat, italienska gatto, från latinets cattus).

Huruvida jäkt är ett tyskt lånord är nog en rätt rolig definitionsfråga. Ordet är ursprungligen en alternativform till jakt, som har fått sin speciella betydelse i slutet av 1700-talet på svensk botten. Någon tysk motsvarighet *jächt/*jechte eller dylikt finns alltså inte. Möjligen är det till och med så att jacht har lånats in två gång i svenskan, först en gång under högmedeltiden, varefter det blev till jäkt, och sedan en gång till under senmedeltid eller tidig vasatid, då det behöll formen jakt.

Kanske en tredje gång i betydelsen båt. Den betydelsen är äldre än jag trodde – förledd av den sentida anglicismen.

SvO (2009): jakt
... 3 ...
Hist.: Sedan 1470 (Karl Knutssons testamente); fornsv. iakt, iäkt; av lågty. jacht(schip) med samma bet.; till jaga; jfr yacht

En engelsk källa krediterar ömsom holländare, ömsom norrmän, för ordet "yacht". Roten till jakten sägs samtidigt vara protogermansk. Vegankost var nog inget alternativ i den miljön.

Tyskarna som flyttade hit var ju borgare (uppemot 50% av städerna hade tysk befolkning ibland) så det är väl främst ord som har med just handel, städer, hantverk och så vidare.