Vad är meningen med att ha katt?

Håller med till hundra procent. Helt värdelösa, hur kan man välja att köpa en katt? Har visserligen katt själv, men inget jag inskaffat frivilligt om man säger så. Allergisk också så det är ju inte direkt något plus i kanten att de gör så att mina ögon fräter sönder innifrån.

Har både hundar och katter och tycker om de på olika sätt. Katten tycker jag om just för dess oerhörda integritet. Visst har katten en stark personlighet, mycket stark faktiskt, men du kan inte påverka eller förändra den. Katten gör som den vill. Det är just det som är häftigt med katt.

Hundarna sitter vid grinden och väntar när man kommer hem, men jag har haft katter som faktiskt gör likadant.

Men allt katten gör, gör den för egen vinnings skull. Allt hunden gör gör den för din skull.

Pratar vi meningslösa djur kan vi i stället nämna fiskar. Prova att prata med, eller kjela med en akvariefisk!

Man bör väl generellt skilja på raskatter och bonnakatter också,
en raskatt som är inne hela tiden blir nog mer tillgiven än en
utpräglad utekatt modell gatukorsning som den jag har.

- Jag har aldrig varit med om att man kan "snacka" med en katt, och få respons på vad man säger.

Jag pratar massvis med mina katter och de förstår tveklöst vad som sägs och ger respons på det.


- Man ser inte om de är glada, bara spinnandet, som indikerar att de trivs med tillvaron.

Spinner, kommer och gosar och allmänt myser med en, visar att de trivs bra.

- Man får inget överlyckligt bemötande när man kommer hem.

Min ena katt kommer och möter mig i dörren varje dag när jag kommer hem.

- Man kan inte bli "kompis" med en katt

Klart man kan, busa och leka går hur bra som helst.

- Katter fattar inte vad ögon och ögonkontakt är, man verkar vara ett objekt som antingen kan tillgodose dem med mat, klappa dem, eller leka med dem.

Jag får alltid ögonkontakt med mina katter, verkar inte vara några missförstånd med det.

- De är lömska, de kan rivas/bitas utan förvarning. Dessutom är klorna vassa, så man kan inte leka med dem utan att riskera att de river en.

En del av deras Charm.

- Deras liv går ut på att sova och äta.

Och glada är de för det, fast känns väl lite som att hundens liv också går ut på det, lyckliga rackare

- De känner inte av ens sinnesstämning.

Tycker mina verkar göra det, känner jag mig matt och håglös brukar nån av dem hoppa upp i knät på mig och hålla mig sällskap

Allt detta kan de flesta hundar göra. Har jag kanske bara träffat fel katter? För dessa påståenden är utan undantag, sett till de katter jag träffat, och det är nog 10-20 st. Någon som håller med mig? Om inte, någon som kan säga emot mig på någon av punkterna?

Du har nog tyvärr haft oturen att träffa fel katter eller inte lärt känna dem väl nog.

Man kan ha dom som kräftbete och musjägare i huset eller på gården, nåt annat syfte ser jag inte.

Jag har idag 4 sällskapshundar. Personer i vänkretsen som jobbar med jakthundar ser på sällskapshundar på samma sätt. "Vad har man för nytta av dem?".
Svaret är väl när det gäller både katter och sällskapshundar just Ingen alls. Det är sällskapet som är syftet i sig.
Katten är ett fantastiskt sällskap vare sig det är en raskatt eller vanlig bonnkatt.

Dessuotom är det tydligen bevisat att katten har en possitiv inverkan på stress och genom hormonpåverkan mycket lugnande.

Men visst, kräftbete fungerar de säkert också bra som :-)

Precis, detta argument räcker väl i sig för att övertyga någon om att katter är meningslösa som husdjur?

Har som sagt träffat och "umgåtts" med många katter, tycker alla är lika meningslösa. Om man ser dem som objekt som rör på sig och hittar på korkade saker, så kan man väl se lite nöje i det.

Hade det inte varit för att de behöver matas, hårar ner, låter och är i vägen, så hade jag väl inte brytt mig om dem. Men när inget positivt kommer ur dem, till skillnad från hundar, så kan jag inte förstå att man väljer att skaffa en. Jo, om man är liten och korkad, som jag var när jag skaffade min katt.

Det är nog svårt att övertyga en "Icke-kattmänniska" om kattens förträfflighet. Eller tvärtom för den delen. Jag har vuxit upp med hundar. Det fanns Schäfer i familjen när jag föddes och det är många år sedan nu! :-) Jag fick lära mig att katter var inget att ha och levde långt upp i vuxen ålder i den tron. Jag har idag 4 hundar.

Träffade min sambo som älskade katter och efterhand lärde jag mig uppskatta dem. Idag är det jag som drar hem katterna! 4 stycken idag. Min önskan nu är en maincoon-hane.

Det måste inte finnas nytta med allt i livet. Djur, både hundar och katter är underbart sällskap. Jag har idag svårt att se mig själv utan vare sig katt eller hund.

jag resonerade som erikkkkk i många år, men det finns hopp!

Meningen med att ha katt är väl samma som med alla husdjur?

Men jag tror TS har eftersom han inte brytt sig vidare om att lära känna dom katter denne har varit i kontakt med missat mycket av charmen med dom.

Min bastanta utekatt på nio år är den charmigaste som finns. Han svarar när man pratar med honom och har tom egenheten att svara glatt eller ett i mer negativt tonläge beroende på vilket tonläge man själv har när man frågar. Exempelvis: Vill du ha ost?(glatt) "Bräääk!" Eller, vill du bada?(nedstämt) "Miiih.." Han väntar dessutom tålmodigt när jag torkar av tassar och päls vid insläpp och står ut med att bli borstad och badad vid behov.

Sen är det väl det att katter är mer självständiga än vad tex hunden är. Och detta i sin tur gör att dom inte alls har samma vilja att anpassa sig och vara till lags som en hund. Och eftersom hunden liksom oss är flockdjur, har vi liknande sätt att kommunicera vilket gör att vi förstår varann bättre.

Så för att inse meningen med katten som sällskapsdjur, så måste man först och främst ha insikten om att alla varelser inte är likadana. Katten liksom hästen som även den har ett helt annat kroppsspråk än oss människor, och man kort och gott skulle kunna säga att dom ger oss lektioner i självinsikt genom att man inte kan utgå från sig själv, utan från den individens förutsättningar för att kunna lära känna dom. Och det i sin tur gör att man blir belönad med många skratt och glada stunder.

Och ni vet vad man säger. Ett gott skratt förlänger livet.


Kontentan: Meningen med katt är ökad livslängd.

Visst har jag brytt mig om dem till viss del. Klappar mina katter ibland, men jag får tyvärr inte ut i närheten så mycket av det som om jag klappar en hund. Och detta trots att katterna verkligen gillar att bli klappade, och visar det genom att spinna. Det går även att leka med dem - de tycker att det är kul - men jag kan inte tycka att det är roligt. Det roligaste jag vet att göra med mina ena katt är att klia den bakom öronen på en viss punkt. Kommer åt nån nerv då, som gör att bakbenen sprattlar som fan

Du har garanterat inte alls träffat fel katter - det är du som uppför dig märkligt! Hur kan du vara så korkad att skylla på katterna när du först säger att du aldrig brytt dig o deras existens?! Du har alltså ignorerat dem hela din (deras) uppväxt - hur fan ska du kunna lära känna dem med en sån attityd? De har en tendens att spegla sin ägare - pratar man med dem och söker de kontakt med en - ignorerar man dem gör de detsamma. Precis som människor. Lite konstigt att du har en massa krav och förväntningar utan att vilja tillföra något själv.
För att bli dyrkad på det där sättet du verkar vilja bli så får du nog skaffa en hund (som älskar alla vare sig de förtjänar det eller ej) - vill du bli kompis med en katt så får du faan börja uppföra dig som folk - var lite intresserad och lyhörd och börja för 17 umgås med dem. Herregud ... har du samma självcentrerade attityd mot dina mänskliga kompisar?

Jag tänker lite åxå i dom banorna när jag läser TS inlägg. I viss mån brukar människor, i synnerhet killar, som gillar katter vara mer empatiska och mer lagda åt det mer sympatiska hållet än dom som inte alls förstår sig på katter som koncept.