Utkastad, igen- vad göra?

En lovvärd och moraliskt högtstående ambition, men jag sker inte hur du överhuvudtaget praktiskt skulle kunna uppfylla den. I allmänhet ska man inte sätta upp ouppnåeliga mål för sig, det enda man får ut av det är frustration.

Det går inte att resonera så. För valet står inte mellan två barn, ett större och ett mindre - inte på något enda vis. Valet står mellan att kasta ut ett barn för att ens sambo kräver det, och att inte göra det. Det är det enda val pappan verkligen råder över. Vad som sedan händer om han följer hederns bud och inte kastar ut sin egen avkomma är inte hans ansvar, utan helt och hållet ansvaret hos en person som har ställt det orimliga villkoret. Och en relation som kräver att man ska göra sig av med de egna barn man redan har är inte värd att ha, och kommer bara att fortsätta att ställa till med elände för en i framtiden.

Jag vill bara kunna vara där för henne så lång tid som möjligt och bygga upp en relation så tidigt som möjligt.
Jag är livrädd för att hennes mamma ska prata dåligt om mig och att hon också ska få den uppfattningen om mig när hon blir äldre.

Själv blev jag utkastad när jag var 18 och då tvingades jag att bo hos morsan. Situationen där var mer komplicerad då farsan gifte sig med en psykopat som inte visade någon hänsyn alls. Efter ett bråk slängdes jag ut och fick bo hos morsan en tid tills jag flyttade hemifrån. Jag hamnade långt ifrån mina kompisar och blev ganska isolerad av det men sen så var det enda lösningen den gången

Du får bo hos din andra förälder tills du kan skaffa eget boende

Jag vill poängtera att du utkämpar ett slag du inte borde behöva. Människor är inte perfekta men det bör man komma underfund med när man är lite äldre än vad du är då du fortfarande är på väg in i vuxenåldern. Dina föräldrar slåss med sina "demoner" och de har det nog inte lätt. Att du känner ansvar för dina småsyskon är starkt och det visar att du har goda förutsättningar att ta vara på dig själv på sista raden. Det blir ofta lättare att hantera frustrationen med sådana här konflikter när man förstår bakgrunden till parternas beteende. Ex din pappas nya kanske har en mängd känslomässigt "bagage" i form av brutna förtroenden och svikande män, din pappa kanske känner skuld för att dina föräldrar inte längre är ihop och att han då försöker kompensera genom att "lyda" nya damen som kanske har råkat ut för detta tidigare. I Processen har han dock sårat dig eller inte givit dig den uppmärkasmhet som vi alla behöver. Den här typen av reflektion kanske kan hjälpa dig att få distans till de dagliga problemen och ge dig en stabilare grund för långsiktigt hållbar relation till de inblandade.

Fler reflektioner..

Jag kan tänka mig att hon är väldigt förstörd efter att ha haft två söner som lämnat henne och en som är okontrollerbar. Dock känns det så jäkla orättvist att hennes skit ska drabba mig.

Ja det kan jag bara hålla med om och det är bra att du inte tar på dig det ansvaret. Till din pappa skulle jag vilja säga att hennes problem inte skall förstöra hans relation till sina barn. När du pratar med din pappa kommer det nog hjälpa dig att inte måla upp henne som "skurken" utan peka på att det som hänt i hennes liv satt spår som i förlängningen påverkar din pappas relation till er barn.

Det är inte konstigt om ni känner er svikna av er far då han väljer en kvinna som inte accepterar er. En tröst kan vara att det inte lär vara medvetet det han vill åstadkomma, han har nog bara inte insett än vad detta kommer leda till. Din pappa är svag och stark på samma gång då han inte löser problemet men samtidigt är lojal mot denna trasiga kvinna.

Vi har alla jobbiga relationer på ett eller annat plan och du är inte ensam i det stora hela.

Problemet är ju att han inte kommer att inse problemet förrän det är försent och då har han redan sabbat sitt eget liv och får sitta där själv.

Tja emituss, Isak här

Jag är hennes brorsa och alla ni som säger att min farsa är en skit visar ju bara sin ytliga och oförstående sida. Så håll käften bara.

Jag ska försöka hålla mig kort, det går inte att säga till "emituss" så att hon förstår. Hon accepterar inte saker helt enkelt och det är Omöjligt att lämna "konversationen" med det s.k sista ordet. Hon ska alltid ha rätt gällande problemet och det är aaaaaldrig hennes fel. Tillslut förstår jag faktiskt varför bägaren rinner över.

Du behöver fan inte starta en tråd för att känna att dina problem förminskas. För det är faktiskt ingen annans fel.

Jag har faktiskt inga som helst problem med min styvmamma och hon har aldrig varit otrevlig eller dylikt, så jag förstår inte varför emituss har det. Efter som läget är så, finns det väl inget annat svar till problem än hon själv. Plus, hon har inte bara bråkat med vår far utan det uppstår tjafs med mig, min mamma och min syrra i princip var dag som går. Men jag brukar inte bråka med min andra syrra.


Vadå om "ni" känner er svikna? Jag känner mig inte sviken på något sätt, så jag vet helt ärligt inte var du fått det ifrån. Och jo, hon accepterar oss, i varje fall mig och min andra syrra. Så det är återigen inte alla andras fel.

Ja det är ju positivt om åtminstone några i syskonskaran accepteras men det räcker inte. Rimligtvis borde ni sätta er ner och kommunicera om vad som är fel och vad som kan bli bättre. Det som du utmålar som din systers problem har sitt ursprung från något som händer eller har hänt, ta reda på vad det kan vara så är ni nog närmare en lösning.