Att bli frälst/troende - sker den direkt eller sker den stegvis?

En god vän till mig (tillika präst) brukar faktiskt säga att "kristendomen är en mänskligt överförbar smitta", dock utan att lägga en negation i det. Däremot tror jag inte att det är så konspiratoriskt genomtänkt som du försöker få det till. Det ligger såklart i kristendomens natur att sprida 'ordet', absolut, men det är knappast pga någon slags medvetenhet om att religionen annars dör ut. Det är inte The Matrix vi talar om direkt, utan människors relationer. Vi kan såklart tala om vikten av religionens överlevnad, då den fyller vårt behov av traditioner och identitets-markörer. Men det känns lite utanför frågeställningen.

Att gud är förlåtande ligger i min bild av vad gud är. Det är knappast heller ett utslag av någon genomtänkt plan som jag omedvetet invaggats i. Låt oss inte krångla till saker - religion som företeelse är inte så ologiskt eller svårförståeligt (oavsett om man tycker att det är bu eller bä).
Jag är övertygad om att gud förlåter. På varje mässa jag besöker läser jag med i förlåtelsebönen. För mig är det ett av fundamenten - jag är älskad, förlåten och fyller en funktion. Därför kan jag inte heller köpa texten som citeras i trådstarten. Den är helt enkelt skriven av någon med en annan gudsbild än jag (eller så avser författaren något som jag inte har kännedom om).

Nej jag menar inte att det är konspiratoriskt genomtänkt, de drabbade anhängarna är omedvetna om att de är förslavade av en ideologisk organism. Det fungerar inte annars. De måste tro på det för att det skall fungera så den ideologiska organismen döljer sin närvaro bakom en slöja av rädsla och förnekelse vilket skyddar den ifrån att bli ifrågasatt samtidigt som den mjölkar den mentala mekanismen som hanterar övertygelse. Ideologin har växt fram genom naturligt urval av idéer och de idéer och metoder som fungerar för att hålla den drabbade förslavad och i propageringsläge lever vidare.

Ehh...texten finns väl vad jag förstår i Bibeln?!

"Om vi syndar med vett och vilja sedan vi fått kunskap om sanningen, finns det inte längre något offer för synder, utan en fruktansvärd väntan på domen och en förtärande eld..."

(Hebr 10:26-27)

Absolut. Men bibeln är skriven av olika människor genom olika tider och från olika kulturer (ekonomiskt, socialt och geografiskt). Författarnas åsikter, tankar och gudsbilder skiljer sig därför åt beroende på den kontext de verkade i och ibland uppstår t.o.m rena motsägelser dem emellan.
Det författarna har gemensamt är att de skriver om sin gudsrelation och hur de upplever tron. Därför kan bibelns texter både vara sanna och paradoxala, samt 'skrivna av gud' (dvs sprungna ur gudomlig inspiration).
Att jag som kristen inte 'köper' allt som står i bibeln är därför inte särskilt konstigt. Vi kan inte veta om Paulus köpte allt som skrevs om Moses.

För att anknyta till trådens ämne kan vi här se en problematik med att vara 'bokstavstroende'. Om ens logik säger att man faktiskt inte kan bygga en ark, så kan hela ens religiösa världsbild falla. Om jag istället ser att gud kan vara på olika sätt för mig (beroende på min egen gudsbild, andliga utveckling eller livssituation), så behöver inte tron rubbas vid tvivel. Jag är inte rädd för tvivlet, eftersom jag vet att gud inte förändras, bara min syn på gud. Det är jag som tvivlar - inte gud.

Skall man tolka textraden skall den sättas i sitt sammanhang, så jag försöker inte tolka enskilda textrader. Jag är mer intresserad av hur uttalat religiösa människor tolkar religionen, och DÄR är den förlåtande guden den klart dominerande...

Jämförelsen med The Matrix gjorde jag därför att du får det att låta som om religion är ett självständigt väsen, eller för att använda ditt ord "organism". Men religion formas av människor för människor. Religion står ständigt i utveckling och processas fram av alla dom som lever i de religiösa sammanhangen. Det ligger ingenting annat bakom religion än att människan är en kollektiv varelse. Det ligger i vår natur att skapa ramar och förhållningssätt. Allt från att ha cd-skivorna i bokstavsordning till att inordna året i dagar. Precis som vetenskapen är ramarna för vår 'empiriska förståelse' för hur världen fungerar, så är religion ramarna för vårt andliga sökande/utövande.

Så visst kan religion invagga folk i en falsk trygghet, men detta gäller i så fall all vår tolkning av det vi kallar verklighet, inte minst vetenskapen.

Vilken kunskap om sanningen hade du fått då?

Om man gör det som är gott så glöms all synd man gjort och om man syndar så glöms allt gott man tidigare gjort. Tro är färskvara och inget man kan leva på det förgångna av, det är hela tiden nuet som räknas.

..

"Om vi syndar med vett och vilja sedan vi fått kunskap om sanningen, finns det inte längre något offer för synder, utan en fruktansvärd väntan på domen och en förtärande eld..."

(Hebr 10:26-27)

Synden innebär ju som sagt att en motsättning uppstår eller tar plats gentemot vad människan egentligen är kallad till att vara. Och detta skapar en motsättning mellan Gud och människan. Såvitt jag kan förstå av texten är det viktigt att man ser orden "med vett och vilja" om du har ånger så är det ju knappast med "vett och vilja" utan snarare att du kan ha fallit för en frestelse. Att medvetet göra det onda trots att du vet att att synden bör undvikas kan ju inte kallas för att i egentlig mening försöka följa Jesus på den smala vägen till livet. Människan har en fri vilja att ta emot gåvan från Gud eller att avböja den!

Då gick Petrus fram och frågade Jesus: ”Herre, hur många gånger skall min broder försynda sig mot mig och få min förlåtelse? Upp till sju gånger?” Jesus sade till honom: ”Jag säger dig: Inte sju gånger utan sjuttio gånger sju.” Matt 18:21-22.

Jag tror inte att Gud skulle vara mindre förlåtande än människor.

Som min vän ungefär sa till mig: "Man ska inte vara orolig om man är osäker på om man är värd himmelriket och livet, det är då man har börjat att omvända sig och ser egentligen att allt man kan göra är att ödmjuka sig." Det är snarare när man i högmod är självsäker på sin egen rättfärdighet som man bör akta sig för att inte falla.

Jag har en släkting som påstår att hennes son blev frälst när han var bara några månader gammal, men det kan väl inte stämma?

Man måste personligen ta emot Jesus, och det kan inte ett spädbarn göra.

Däremot finns det mycket i bibeln som tyder på att barn blir räddade ändå.

Någon exakt ålder finns inte, utan det handlar om när man själv är medveten nog att kunna göra sådana val.

Edit: Innan någon ens tänker tanken "räknas jag som barn" - Gör du den reflektionen så kan du utgå från att du är medveten nog att inte räknas som barn.