2011-05-10, 00:14
#1
Trippdatum: 2011-05-08
Om mig
Kön: Man
Ålder: 20
Längd: 182cm
Vikt: 69kg
Tidigare trippar: 0
Testat: Grönt, brunt och amfetamin
Humör: Glad, taggad, spänd och nyfiken.
Set and setting
Sällskap: Två tjejer i samma ålder (I och B), inga tidigare trippar. Senare, även en ett par år äldre kille (S) (vän till en utav tjejerna i sällskapet.) Ej trippad, men full/rökt/påtänd av annat. Det är S som vi köpte lapparna av.
Plats: Lägenhet, 2RK på 3e plan. (hemma hos mig)
Tid (intag): 01:40 - 12 timmar efter intag var jag fortfarande lite “mysig” i kroppen.
Musik: Blandad “tripp”-lista, med artister som James Holden, Talamasca och Neelix mm.
Övrigt: Allt ljus släckt, förutom en stark LED-lampa som blandar och skiftar färger lite som “den vill”, placerad i “storarummet”.
Preparat
LSD, en “lapp” FAT FREDDY('s) CAT (wooooow!)
Förord
Kan börja med att säga att detta var det sjukaste jag har varit med om någonsin. Jag hade förväntat mig “hallisar” och lite flum. Men detta vara bara sjukt! Underbart, kul, skönt, lärorikt men SJUKT!
Att se hur hela världen exploderar i färger och dansar i rött, grönt och blått på det mest extrema vis, var djupare än vad jag någonsin kunnat föreställa mig! Så skönt!
Tripp...!
Vi börjar med att pilla i oss bara en halv lapp, för att känna på ruset lite innan full dos. 20 minuter efter intag var jag tydligen den enda som kände att hela lägenheten, på något obeskrivligt vis, kändes skev. Efter detta så hände det inte så mycket. Jag började efter ytterligare 10 min, störa mig ordentligt på mina trippkamrater. Dom satt bara i soffan och fnissade och klagade på hur besvikna dom var.. “Tjejer.....” - tänkte jag. “dom sabbar hela skiten”, sen gick jag och satte mig själv på köksgolvet lutandes mot väggen. Dom ropade på mig ett par gånger, men jag bara ignorerade dem. Nu hade min köksinredning fått liv. Det kändes skönt...
En timme efter första intag pillar vi i oss andra halvan av våra lappar och sätter oss på nytt i soffan. Förväntansfulla. Jag kommer på mig själv när jag sitter och stirrar blint upp mot några upplysta träd ett par hundra meter bort. Bestämmer mig för att sluta upp med de dumheterna, då jag inte kunde fatta vad som var så intressant med dem. Och tänker “det händer ju fan inget!”. För sedan blicken från fönstret in i lägenheten och ser hur golvet liksom kryper upp på väggarna som står och dansar till musiken. I några sekunder känndes detta fel. Sen rätt. “Det ska vara, så.. har alltid varit så” - tänker jag istället, och är nu riktigt jävla skev.. (trodde jag)
Senare sitter vi i fönstret och klappar varandras vackra pälsklädda armar.
Efter att vi utforskat hela lägenheten i den nya dimensionen, som inte riktigt går att ta på och alla vackra mönster i mitt vita lakan så smäller det bara till. Det rycker i sidled ett par gånger. Allt blir “pixligt” och suddigt. Det rycker till några gånger till. Det slår blixtar på väggarna och jag ser nu allt i vackra färger. “Fan va skevt”. Sekunden senare så kändes även detta fullt normalt... Den avslagna PowerKing-burken, som jag går runt och suger på, är ibland fyrkantig och ibland rund. Helt normalt, även detta...
Allt jag tar på är smetigt, även jag. Inte kletigt, men smetigt.
Jag och I sitter i min säng. Jag har “gosat” in mig i mitt mycket fluffiga och smetiga täcke. B kommer in och jag hör att hon säger till I att det ser ut som jag sitter i ett moln. Jag säger bestämt att “det ÄR ett moln!”, samtidigt som jag visade att jag gärna delar med mig av det.
Nu fick jag äntligen ge mig ut i trapphuset för att öppna porten åt S. Detta hade jag längtat efter!
Jag öppnade dörren, andas och kliver ut. Jag lät ljuset vara släckt för att kunna se ordentligt. Som en astronaut går jag långsamt ner i avgrunden, steg för steg. Men när jag öppnar porten så är det ingen där!
Helt plötsligt tänds ljuset, jag vänder mig om och nu står han bakom mig, och stirrar på mig från trappavsatsen ovanför mig. Allt ljus har gjort mig dislokaliserad och jag känner mig riktigt efterbliven när han går uppåt och ropar “komsi, komsi.. kisskisskiss”, som om jag vore en katt. Jag visste inte åt vilket håll jag skulle gå i trapphuset, men jag testar ett håll och det visade sig var rätt. Genom den öppna lägenhetsdörren kan jag se hur det lyser från den starka LED-lampan, som tjejerna nu ställt in på att bara lysa rosa. Jag kliver in och nu har min lägenhet varken golv eller tak. Allt är bara en rosa smet där jag flyter omkring.
När jag var ute och reste som värst så kunde jag komma på mig själv stirra tomt ut i lägenheten. “Tänk om alla kunde se världen ur mina ögon nu”.
Jag ser hur soffbordet och soffan dansar runt och skiftar färg i ett tomt rum utan människor. Jag vet mycket väl att I, B och S sitter i soffan, men dom är bara inte hos mig just nu. Fast jag kan ändå känna deras närvaro. Det gör mig inget alls. Bara skönt att vara själv en stund!
I detta stadiet befinner jag mig tydligen i nån timme eller två. I stort sätt okontaktbar. Jag minns att jag försöker komma på vart någonstans i rummet jag befinner mig. Försöker tänka mig rummet ovanifrån och sedan sätta ut mig själv som en röd prick som säger “här är du”. Men det gick inte, jag hade inte längre någon aning.
Nu befinner jag mig i samma dimension som dom andra igen, och jag sitter i soffan och samtalar med S.
Nu börjar den jobbiga delen av min tripp..
S flinar och frågar mig: “Vart är du?”.
Jag tänker “här, idiot!”, men jag kunde inte få fram orden.
Han kollar på mig och ser hur jag tänker. Det känns som att han läser mina tankar.
“Vart är du??”- frågar han igen.
“Shit! han försöker psyka mig!”- tänkte jag, och kände mig väldigt förvirrad. Men denna gången svarar jag honom genom att peka ner i golvet och jag får fram ett klent “här...” och bönar och ber i mitt huvud att han ska acceptera det som ett svar. Jag får en obehaglig känsla genom hela kroppen.
Det är tyst en stund och han fortsätter stirra på mig. Sen frågar han: “ÄR DU HELT SÄKER PÅ DET??”.
Nu tappar jag fotfästet och lyfter från soffan. Han försöker få mig att snea och han är på god väg att lyckas! Jag håller på att tappa kontrollen totalt!
Jag tar mig snabbt in till badrummet och låser dörren. Hela badrummet lutade till vänster och var “uttöjt”. Detta hade jag accepterat för länge sen, för så hade det varit hela kvällen. Men nu stämde det inte längre.
Jag tog tag i handfatet med båda händerna för att försöka rätta till det. “bli rakt, bli verkligt”, men det hände ingenting. Jag ville verkligen landa en stund, så att jag kunde få tillbara kontrollen. Men allt bara accelererade och paniken började bubbla inom mig. Jag försökte intala mig själv att det bara är LSDn som som spökar. Men den tanken betydde ingenting längre. Nu är jag på hal is, det visste jag.
Jag tar mig ut ur badrummet och funderar på hur jag ska undvika att flippa ur.
Jag ser att I ligger i sängen med ansiktet ner i lakanet och pratar. Jag går in och lägger mig bredvid henne, med ansiktet ner i lakanet, även jag. Ville bara bort från S!
I pratar med mig och jag känner mig nu lugn och trygg. Vi spenderar 5 minuter eller 5 timmar till att förklara för varandra vad vi ser för något i lakanet. Det var underbart!
När S gått hem och vi väl har landat, så sitter vi och känner oss som de tre lyckligaste personerna i världen. Vi ler och kan inte sluta skratta! Allt känns mysigt och perfekt.
Jag minns särskilt en viss del ur låten “At The Controls - Part 2 - Continuous DJ Mix” med James Holden (http://open.spotify.com/track/0FJTiVmDYDq1ib89LByBe2). Partiet som börjar 13:00 in i låten.
Jag är lycklig och ser hur min Converse-sko i hallen vaggar i takt och piskar med sina skosnören i slow-motion. (ryser fortfarande när jag tänker på det).
I detta stadiet var vi i typ 4 timmar samtidigt som hallucinationerna sakta avtog.
Sammanfattning
Som jag har förstått det själv, så upplevde jag i ett stadie, en väldigt djup tripp, där uppfattning av naturlagar, tid, rum, medmänniskor och föremål var som bortblåst. Detta hoppas jag få uppleva igen!
I det stora hela så var min tripp underbar. Långt över förväntan!
Jag hade klarat mig utan S psykande. Det han gjorde var riktigt elakt och det visste han själv (då han är en “erfaren” trippare). Men på ett sätt så var det sammtidigt lärorikt att känna hur det känns att nästan “trilla dit”.
[ Jag hoppas att detta inte var en tråkig läsning ]
På en skala från 1-10 får LSD 11! Tack!
Om mig
Kön: Man
Ålder: 20
Längd: 182cm
Vikt: 69kg
Tidigare trippar: 0
Testat: Grönt, brunt och amfetamin
Humör: Glad, taggad, spänd och nyfiken.
Set and setting
Sällskap: Två tjejer i samma ålder (I och B), inga tidigare trippar. Senare, även en ett par år äldre kille (S) (vän till en utav tjejerna i sällskapet.) Ej trippad, men full/rökt/påtänd av annat. Det är S som vi köpte lapparna av.
Plats: Lägenhet, 2RK på 3e plan. (hemma hos mig)
Tid (intag): 01:40 - 12 timmar efter intag var jag fortfarande lite “mysig” i kroppen.
Musik: Blandad “tripp”-lista, med artister som James Holden, Talamasca och Neelix mm.
Övrigt: Allt ljus släckt, förutom en stark LED-lampa som blandar och skiftar färger lite som “den vill”, placerad i “storarummet”.
Preparat
LSD, en “lapp” FAT FREDDY('s) CAT (wooooow!)
Förord
Kan börja med att säga att detta var det sjukaste jag har varit med om någonsin. Jag hade förväntat mig “hallisar” och lite flum. Men detta vara bara sjukt! Underbart, kul, skönt, lärorikt men SJUKT!
Att se hur hela världen exploderar i färger och dansar i rött, grönt och blått på det mest extrema vis, var djupare än vad jag någonsin kunnat föreställa mig! Så skönt!
Tripp...!
Vi börjar med att pilla i oss bara en halv lapp, för att känna på ruset lite innan full dos. 20 minuter efter intag var jag tydligen den enda som kände att hela lägenheten, på något obeskrivligt vis, kändes skev. Efter detta så hände det inte så mycket. Jag började efter ytterligare 10 min, störa mig ordentligt på mina trippkamrater. Dom satt bara i soffan och fnissade och klagade på hur besvikna dom var.. “Tjejer.....” - tänkte jag. “dom sabbar hela skiten”, sen gick jag och satte mig själv på köksgolvet lutandes mot väggen. Dom ropade på mig ett par gånger, men jag bara ignorerade dem. Nu hade min köksinredning fått liv. Det kändes skönt...
En timme efter första intag pillar vi i oss andra halvan av våra lappar och sätter oss på nytt i soffan. Förväntansfulla. Jag kommer på mig själv när jag sitter och stirrar blint upp mot några upplysta träd ett par hundra meter bort. Bestämmer mig för att sluta upp med de dumheterna, då jag inte kunde fatta vad som var så intressant med dem. Och tänker “det händer ju fan inget!”. För sedan blicken från fönstret in i lägenheten och ser hur golvet liksom kryper upp på väggarna som står och dansar till musiken. I några sekunder känndes detta fel. Sen rätt. “Det ska vara, så.. har alltid varit så” - tänker jag istället, och är nu riktigt jävla skev.. (trodde jag)
Senare sitter vi i fönstret och klappar varandras vackra pälsklädda armar.
Efter att vi utforskat hela lägenheten i den nya dimensionen, som inte riktigt går att ta på och alla vackra mönster i mitt vita lakan så smäller det bara till. Det rycker i sidled ett par gånger. Allt blir “pixligt” och suddigt. Det rycker till några gånger till. Det slår blixtar på väggarna och jag ser nu allt i vackra färger. “Fan va skevt”. Sekunden senare så kändes även detta fullt normalt... Den avslagna PowerKing-burken, som jag går runt och suger på, är ibland fyrkantig och ibland rund. Helt normalt, även detta...
Allt jag tar på är smetigt, även jag. Inte kletigt, men smetigt.
Jag och I sitter i min säng. Jag har “gosat” in mig i mitt mycket fluffiga och smetiga täcke. B kommer in och jag hör att hon säger till I att det ser ut som jag sitter i ett moln. Jag säger bestämt att “det ÄR ett moln!”, samtidigt som jag visade att jag gärna delar med mig av det.
Nu fick jag äntligen ge mig ut i trapphuset för att öppna porten åt S. Detta hade jag längtat efter!
Jag öppnade dörren, andas och kliver ut. Jag lät ljuset vara släckt för att kunna se ordentligt. Som en astronaut går jag långsamt ner i avgrunden, steg för steg. Men när jag öppnar porten så är det ingen där!
Helt plötsligt tänds ljuset, jag vänder mig om och nu står han bakom mig, och stirrar på mig från trappavsatsen ovanför mig. Allt ljus har gjort mig dislokaliserad och jag känner mig riktigt efterbliven när han går uppåt och ropar “komsi, komsi.. kisskisskiss”, som om jag vore en katt. Jag visste inte åt vilket håll jag skulle gå i trapphuset, men jag testar ett håll och det visade sig var rätt. Genom den öppna lägenhetsdörren kan jag se hur det lyser från den starka LED-lampan, som tjejerna nu ställt in på att bara lysa rosa. Jag kliver in och nu har min lägenhet varken golv eller tak. Allt är bara en rosa smet där jag flyter omkring.
När jag var ute och reste som värst så kunde jag komma på mig själv stirra tomt ut i lägenheten. “Tänk om alla kunde se världen ur mina ögon nu”.
Jag ser hur soffbordet och soffan dansar runt och skiftar färg i ett tomt rum utan människor. Jag vet mycket väl att I, B och S sitter i soffan, men dom är bara inte hos mig just nu. Fast jag kan ändå känna deras närvaro. Det gör mig inget alls. Bara skönt att vara själv en stund!
I detta stadiet befinner jag mig tydligen i nån timme eller två. I stort sätt okontaktbar. Jag minns att jag försöker komma på vart någonstans i rummet jag befinner mig. Försöker tänka mig rummet ovanifrån och sedan sätta ut mig själv som en röd prick som säger “här är du”. Men det gick inte, jag hade inte längre någon aning.
Nu befinner jag mig i samma dimension som dom andra igen, och jag sitter i soffan och samtalar med S.
Nu börjar den jobbiga delen av min tripp..
S flinar och frågar mig: “Vart är du?”.
Jag tänker “här, idiot!”, men jag kunde inte få fram orden.
Han kollar på mig och ser hur jag tänker. Det känns som att han läser mina tankar.
“Vart är du??”- frågar han igen.
“Shit! han försöker psyka mig!”- tänkte jag, och kände mig väldigt förvirrad. Men denna gången svarar jag honom genom att peka ner i golvet och jag får fram ett klent “här...” och bönar och ber i mitt huvud att han ska acceptera det som ett svar. Jag får en obehaglig känsla genom hela kroppen.
Det är tyst en stund och han fortsätter stirra på mig. Sen frågar han: “ÄR DU HELT SÄKER PÅ DET??”.
Nu tappar jag fotfästet och lyfter från soffan. Han försöker få mig att snea och han är på god väg att lyckas! Jag håller på att tappa kontrollen totalt!
Jag tar mig snabbt in till badrummet och låser dörren. Hela badrummet lutade till vänster och var “uttöjt”. Detta hade jag accepterat för länge sen, för så hade det varit hela kvällen. Men nu stämde det inte längre.
Jag tog tag i handfatet med båda händerna för att försöka rätta till det. “bli rakt, bli verkligt”, men det hände ingenting. Jag ville verkligen landa en stund, så att jag kunde få tillbara kontrollen. Men allt bara accelererade och paniken började bubbla inom mig. Jag försökte intala mig själv att det bara är LSDn som som spökar. Men den tanken betydde ingenting längre. Nu är jag på hal is, det visste jag.
Jag tar mig ut ur badrummet och funderar på hur jag ska undvika att flippa ur.
Jag ser att I ligger i sängen med ansiktet ner i lakanet och pratar. Jag går in och lägger mig bredvid henne, med ansiktet ner i lakanet, även jag. Ville bara bort från S!
I pratar med mig och jag känner mig nu lugn och trygg. Vi spenderar 5 minuter eller 5 timmar till att förklara för varandra vad vi ser för något i lakanet. Det var underbart!
När S gått hem och vi väl har landat, så sitter vi och känner oss som de tre lyckligaste personerna i världen. Vi ler och kan inte sluta skratta! Allt känns mysigt och perfekt.
Jag minns särskilt en viss del ur låten “At The Controls - Part 2 - Continuous DJ Mix” med James Holden (http://open.spotify.com/track/0FJTiVmDYDq1ib89LByBe2). Partiet som börjar 13:00 in i låten.
Jag är lycklig och ser hur min Converse-sko i hallen vaggar i takt och piskar med sina skosnören i slow-motion. (ryser fortfarande när jag tänker på det).
I detta stadiet var vi i typ 4 timmar samtidigt som hallucinationerna sakta avtog.
Sammanfattning
Som jag har förstått det själv, så upplevde jag i ett stadie, en väldigt djup tripp, där uppfattning av naturlagar, tid, rum, medmänniskor och föremål var som bortblåst. Detta hoppas jag få uppleva igen!
I det stora hela så var min tripp underbar. Långt över förväntan!
Jag hade klarat mig utan S psykande. Det han gjorde var riktigt elakt och det visste han själv (då han är en “erfaren” trippare). Men på ett sätt så var det sammtidigt lärorikt att känna hur det känns att nästan “trilla dit”.
[ Jag hoppas att detta inte var en tråkig läsning
]På en skala från 1-10 får LSD 11!
Tack!
, en bra rapport tycker jag också, tack för något läsvärt i nattens mörker.
