Citat:
Ursprungligen postat av Fri
Jag betraktar inte 'staten' som ett särskilt fenomen, som om den vore ett träd i skogen. För mig betyder begreppet staten den standard för rättsskipning som växer fram som naturligt monopol på marknaden för rättsskipning.
När människor inte förstår, eller uppskattar, sin naturliga rätt att välja själva, så formas statlighet som kränker dem, enligt beställning.
Jag tror jag förstår vad du menar här. I ett utopiskt samhälle, varje människa är rationell och god, så behövs naturligtvis ingen stat. Knappt några lagar eftersom folk bara vill varandra väl, man skulle bara behöva fredligt resonera sig fram till vilket som är den mest rationella handlingsplanen när man inte är överens. Och eftersom ingen vill kränka någon annans negativa rättigheter så torde det inte vara så svårt att göra detta.
Tyvärr vet vi att allt för få människor är på detta sätt. Det räcker med några få för att förstöra. Och då behövs staten. Jag ser staten (nv-staten alltå, inte den nuvarande!) som något nödvändigt ont ty det finns onda människor. Funnes inte onda människor behövs heller ingen stat som tar hand om dessa.
Kanske kan jag uttrycka det såhär: nv-staten är en smula utopisk i nuläget eftersom folk i fikarummet skulle få hjärtattack av upprördhet om jag tog upp jag förespråkade denna. Men AK är än mer utopiskt eftersom människoarten är som den är. Faktum är att jag tror inte folk skulle bli så upphetsade om jag förespråkade AK eftersom de inte skulle ta mig på allvar alls. Ungefär som att jag skulle säga att "oh, jag önskade att jag kunde bo på månen". Folk skulle kanske le en smula medlidsamt åt min naiva världsbild... Men visst, om man ska förespråka samhällsförändring så varför inte satsa på den bästa av alla världar. Men hur hamnar vi där? Var ska ickerationella och icke-goda (med god menar jag att man inte har någon önskan att kränka någons negativa rättighet, även om med 100% säkerhet skulle komma undan med det) ta vägen?