Citat:
Ursprungligen postat av In-Fredel
I många uppsvenska dialekter (som jag själv talar någon variant av) faller slut-t regelbundet, åtminstone före vokal.
Precis, så är heller inte Åsa-Nisse och Edvard Perssons »Söder om landsvägen« några pilsnerfilmer.
Allvarligare: Slutkonsonantens beroende av nästa ord stämmer väl med mina erfarenheter. Anledningen till att jag i andan
om hörde slut-t så tydligt kan vara att den genuina versionen gick så här med vokal konjunktion:
– Han [Bertil] sitter på husət å sk¤ter.
Vis av vanskliga äventyr så undvek jag att tala i termer av akut och grav accent. Obetonat ə i husət får duga som illustration av accenten.
Och förresten, även framför vissa konsonanter hörs med största säkerhet avslutande -t i min gamla dialekt. Ett f känns för mjukt för att undertrycka föregående -t. Framför t faller troligen -t även där/här.
– Först ska ja’ måla husət
färdigt.
– Dom har köpt husə’
tesammans.
Detta har inte så mycket med kasus att göra ...