Hör ni kasusböjning i svenskan, nuförtiden?

Det är (som vanligt i dag) engelskans inflytande. Istället för smidiga "tre års väntan" hör och läser man det klumpiga "tre år av väntan".

Detta är väl knappast genitiv? Föreligger det inte helt enkelt ett bevarande av bindevokal i dessa fall?

Både bindevokaler och foge-s är försvagade genitivkonstruktioner. Det illustreras av hur ofta de lätt görs om till prepositionsuttryck. Chefssekreteraren är chefens sekreterare eller chefen bland sekreterarna.

Apropå språkfrågor i politiken och i Almedalen sommaren 2014:

Vi vill se propositioner om prepositioner!

Jo, det är svag genitivböjning.

e: Dessutom förekommer den ju efter en viss preposition som i tråden demonstrerats styr genitiv: till salu, till godo.

Fraser med ackusativ verkar av någon anledning inte bevarats i lika stor utsträckning som de andra kasusen.

I ljusan låga har nämnts. Om en timma är en annan.

Men det är sant som påpekats att oavsett kasus är det enbart tal om "frusna" uttryck i riksspråket. Jag tror att många uppfattar exempelvis timma inte som en böjning alls utan bara som en sorts alternativ form till timme. Gatu- i sammansättningar är marginellt produktivt men frågan är om det finns några andra former som är det.

Men kasusen har ju försvunnit successivt sedan länge, så det är knappast något nytt som har påbörjats med engelskans (ökade) inflytande.

Och så har vi, något förvirrande, av godo/ondo.

Timma ser åtminstone ut som ett vanligt svenskt ord, men när det gäller ljus–ljusan eller hus–huse känner man kanske att det ändå är någon form av böjning och inte bara en variantform. Det intressanta, tycker jag, är hur dessa böjda former lagras som ord i vårt mentala lexikon. Eftersom kasussystemet inte är produktivt måste de ju lagras som separata ord, men det märkliga är att de enbart används i vissa sammanhang, t.ex. i frasen ur huse. Analyserar vi det som ordet hus + e (som är någon konstig form) eller som huse? Uttrycket "stelnade fraser" och liknande har en märklig metaforik.

För något eller några år sedan dök sammansättningen gatustickning upp.

Jag antar att man kan säga att det är idiomatiska fraser, som bryter mot reglerna i övrigt i nusvenskan. Men då tycker jag man kan fråga sig om vore är en konjunktivform, eller bara en arkaisk rest. Förresten:

-I ain't nuthin'!

-No it is nothing!

-It's idomatic biatch!"


Och det var intressant det tog upp att fogemorfemet i gatuplanet faktiskt är genitiv. Har jag inte tänkt på.

Nä, underförstått var det int. Jag frågade faktiskt om ni hör rester av det gamla fyrkasussystemet.

Uttrycket husesyn är fullt aktuellt. Det är en trevlig kulturkrock om man går på "housewarming party" som börjar med att värdfolket gajdar en husesyn.

Det förstås. Svaga substantiv hade identiska former i genitiv, dativ och ackusativ singular. Samtidigt är det logiskt att se dem som just genitiv i sammansättningarna via jämförelsen med foge-s:en t.ex. Jag utesluter inte att dativ också kan te sig logiskt i något sammanhang.


Eller som en förkortad version av "huset"? Ur huse' äger en viss logik.

En begränsad logik, kantänka. Vad jag minns av mina äldre släktingars uttal så hördes avslutande t i både huset och taket. Uttlalet huse’ i nominativ och objektställning doftar lite pilsnerfilm i mitt språköra. Här i sydväst kunde man höra:

– Vart tog Bertil vägen?
– Han har nog bara gått på husət.

På den tiden var -t på »vart« obligatoriskt. Kan prepositionen »på« ha styrt dativ eller ackusativ beroende på statiskt eller dynamiskt förhållande?

Instämmer visserligen men hur e de uppåd i lanned?

Just så förhåller det sig. Alla som läst tyska är väl införstådda med detta fenomen.

Bara påpekas att den historiska prepositionen var å, med på från "uppå".