Tiden = expansion av 4:e dimensionen?

Ska börja med att skriva att jag precis skrev ett förbannat långt och utförligt inlägg, men när jag skulle skicka det så hade jag blivit utloggad och skiten försvann

Tid och hastighet är "relativa saker" ja, men det är väl ändå så att om du rör dig 0.5c relativt mig som står på marken och betraktar så går din egentid långsammare, således ser du min klocka ticka snabbare och du bör se mig i "slow motion". Jag däremot, relativt dig (åldras snabbare) min tid förfluter snabbare och du bör ses i ultrarapid. Det jag menade här enligt min hemmasnickrade tes var att det är entropin som styr tiden, du blir tyngre i luften, du går mot y (då tiden stod still) därför saktas din egentid ned. Jag säger alltså att dagens fysik är fel.


För att "tiden ska bli reversibel" krävs det ett kontraherande universum (enligt min tes), inga mikroskopiska lagar säger att tidsresande är true, det är en illusion.

"De mikroskopiska lagarna är tidsreversibla". Mig veterligen är det inte frågan om att partiklar "reser i tiden" snarare handlar det om measurements och "historik", förklarar närmare här.
Vi lever i en probablistisk framtid, allting handlar om sannolikhet. Att partikel x ska infinna sig i rummet på en given plats beror helt på sannolikhet och dess "historia".

EX. En partikel x skall färdas från solen till marken, den börjar sin resa och efter ½s (sträckan) så gör vi en mätning och finner partikeln just där, alltså efter ½s. Nu har denna partikel en skriven historia som säger att den en gång befann sig i punkten ½s. Sannolikheten att man skulle återfinna samma partikel högre upp än ½s är inte särskilt stor eftersom att vi har en skriven historia.

Skulle vi däremot inte ha observerat x vid ½s så är sannolikheten större att vi skulle återfinna den högre upp (ingen historia är skriven). Skulle vi o andra sidan filma hela händelseförloppet, eller på något sätt göra en mätning på hela färden så skulle den nå marken efter beräknad tid. Ju mer historia vi har ang x, ju mindre sannolikhet är det att vi ska finna det på något annat ställe på sträckan. "A particle doesnt appear somewhere until we measure it, the actual measurement gives it a place, otherwise its spread all over the area" (halvtaskigt citerat av en känd fysiker, kan länka om du vill).

Så mig veterligen handlar det inte om att partiklar reser i tiden, utan det handlar om hur mycket historia som är skriven ang partikeln i fråga. Mer skriven historia, mindre sannolikhet att hitta partikeln där den inte "bör" vara.

Anekdot: Bengt får i skogen och ser ett träd, bengt går sedan hem. Sedan funderar Bengt på, om trädet nu skulle falla och INGEN "counsciouss observer" skulle observera det (measure) skulle det låta då? Faktum är att trädat skulle inte falla över huvud taget. Om vi antar att det inte är någon "counsciouss observer" över huvud taget i skogen skulle skogen helt enkelt vara i vågform. "We create the reality". Bengt går dit om 10 år(det har inte varit någon counsciouss observer där på hela den tiden, bengt ser trädet ligga ned men det har inte fallit ned utan när Bengt kommer för att titta på trädet igen (efter 10 års tid) så har troligen trädet dött, det var i så dåligt skick sist han såg det och sannolokheten att trädet ligger ned när Bengt kommer är ganska stor. Bengt kommer till platsen och ser trädet ligga ned (det har inte fallit) utan när du kommer och tittar på trädet så kollapsar vågfunktionen och blir till "verklighet". När Bengt tittar på trädat som sagt så renderas en bild som grundar sig i sannolikheten. Renderingen tar f.ö 10^-43 sekunder har jag hört siffror på. (Thomas campbell).

Nu fungerar det ju inte riktigt så i vår värld eftersom att det är "counsciouss observers" som hela tiden skriver historia ang partiklar hela tiden. "Evolute" har ju räknat ut hur stor sannolikhet det är att kasta en boll genom ett bollplank, (sk tunnling) och den sannolikheten var som du förstår extremt liten, men inte 0. Sannolikheten att det skulle inträffa i vår värld är så liten eftersom att det hela tiden är observatörer som observerar händelseförloppet, skriver historia --> sannolikheten minskar.

På kvantnivå så förekommer "counsciouss observers" inte särskilt ofta och därför sker sådana här förteelser mycket mer ofta på subatomär nivå.



Det var som fan, glad jag blir. Har nämligen inte läst det minsta om det, så dum är man ändå inte

Nej, fel (om jag förstår exakt vad du skriver, diskussion om sånt här blir lätt rörigt). Sålänge ingenting icke-symmetriskt händer, som t.ex. att rymdfarkosten som personen sitter i accelererar, är situationen helt symmetrisk. Person A på jorden ser person B på rymdfarkosten åldras långsammare, och person B ser A åldras långsammare. Alltså helt symmetriskt. Så måste det ju vara eftersom rörelse är relativ; de båda referenssystemen är precis ekvivalenta.

Dessutom, i korrekt fysikspråkbruk ändras inte massan bara för att man rör sig, utan är samma för alla observatörer. Det man kan kalla "relativistisk massa" är i själva verket energin som partikeln har, dvs. (vilo)massenergi + kinetisk energi.



Nej, det här håller jag inte riktigt med om. Låt mig förklara en smula kvantmekanik. Först och främst, i vanlig klassisk mekanik kan en partikel beskrivas fullständigt genom att ange dess läge och hastighet (eller rörelsemängd) i en viss tidpunkt, samt lagen som styr dess rörelse. När man vet detta kan man i princip räkna fram hela framtiden och dåtiden för partikeln.

I kvantmekanik kan vi inte veta exakta positioner och hastigheter samtidigt, det kallas Heisenbergs osäkerhetsrelation som du säkert läst om. Därför får vi istället för ett tal x för positionen en sannolikhetsfördelning, f(x), (svarar mot kvadraten av absolutbeloppet av vågfunktionen, är alltså inte lika med vågfunktionen) och samtidigt en fördelning g(p) för rörelsemängden. Det visar sig faktiskt, lite överraskande kanske, att så fort vi vet (kvadratroten) ur f(x), kan vi räkna ut g(p). Detta är den maximala informationen vi kan veta om partikeln, det är inte meningsfullt att fråga efter mer info. Alltså är en fråga som "Var är partikeln just nu?" inte egentligen meningsfull inom ett strikt kvantmekaniskt system, allt vi kan veta är vågfunktionen.

Men om vi vid en tidpunkt har maximal info, och vet vågfunktionen (och alltså f(x)), så kan vi genom lagen som beskriver tidsutveckling, Schrödingerekvationen, räkna ut vågfunktionen för alla andra tidspunkter. Alltså är kvantmekaniken precis lika deterministisk som vanlig mekanik. Fenomenet med kollapsen av vågfunktionen uppstår enbart när det kvantmekaniska systemet sätts i kontakt med något yttre mätinstrument som inte beskrivs kvantmekaniskt. Detta yttre behöver inte vara ett medvetande, vilken makroskopisk sak som helst går bra. Ett medvetande finns inte någonstans i formlerna bakom kvantmekanik.

Vidare kan man visa att så fort ett system interagerar med ett makroskopiskt system på ett icke-reversibelt sätt, så "försvinner" dess kvantmekaniska egenskaper och hela alltet reduceras i princip till klassisk mekanik, även om vågfunktionen för det totala systemet (alltså systemet under observation + den makroskopiska mätapparaturen) aldrig kollapsar. Detta kallas dekoherens, och det är precis detta som framkallar utseendet av vågfunktionens kollaps. Jag tycker detta är väldigt trevligt, eftersom det dels ger oss en förklaring till varför vågfunktioner verkar kollapsa vid mätning, fast ändå aldrig gör det. Det är klart att alla fysiker inte håller med fullt om detta, men jag tror ingen tvivlar på dekoherens. Och det är väldigt få som fortfarande hävdar att medvetandet har något med det hela att göra.

Som jag skrev ovan, att medvetandet skulle ha någon betydelse för kvantmekaniken är inte något som finns någonstans i teorin. Och trädet i skogen skulle, eftersom det hela tiden interagerar med atmosfären och marken, pga. dekoherens följa helt klassiska lagar med en absolut historia oavsett någon observerar eller ej. När man pratar om bollar som kan tunnla genom bollplank, är det väl snarare för att visa att även om vi bortser från dekoherens så försvinner i princip kvantmekaniska effekter på makroskopisk nivå. Detta har ju bara med att plancks konstant är liten att göra. Att kvantmekaniska effekter händer på subatomär skala trots dekoherens är för att en subatomär partikel inte hinner interagera med ett tillräckligt stort system för att kvantmekaniska effekter ska försvinna.

Jag har hittat en ganska intressant artikel om ämnet.

http://news.discovery.com/space/once...rd-110321.html