Tiden = expansion av 4:e dimensionen?

Borde verkligen gå till jobbet nu men jag vaknade imorse med den här drömmen/tanken kvar i huvudet som jag måste få ur mig först. Jag såg framför mig att den 4:e dimensionen expanderar precis som dom övriga tre och att det är det som i själva verket _är_ tiden. I drömmen var det iofs vi som stog stilla och liksom bara upplevde effekten av hur tiden expanderade runt omkring oss men när jag tänker på det nu så känns det mer troligt att vi lever på ytan/i framkanten av den här expansionen, precis som den här ballongen man brukar visualisera rymden. Där är tiden det som är volymen på ballongen alltså. Nu är frågan, är det här en vedertagen teori? Är tiden samma sak som den 4:e dimensionens expansion? Dom andra tre dimensionerna behöver tiden för att kunna expandera själv (m^3/s) så det känns ju väldigt naturligt/logiskt att det skulle vara så här.

Intressant. Har faktiskt läst någonstans för ett tag sedan, så kommer dock inte ihåg vars. Att vi egentligen aldrig rör oss, utan allt runt omkring rör sig. Ska egentligen inte yttra mig om något nu när jag inte riktigt kommer ihåg hur och vad det stod. Fast drömmen var intressant!

Du menar alltså att om universum skulle sluta expandera skulle tiden stanna? I sånna fall borde även tiden succesivt öka i takt efterom universums expansion är accelererande.

jaa men om den gör det då? skulle vi verkligen märka av något? allt är ju relativt

Det skulle ju var som när man säger att tiden går "långsammare" om man skulle färdas i en hastighet nära ljushastigheten. Men man skulle själv inte känna det utan det skulle endast observatören lägga märket till.



Rätta mig om jag har fel

Precis! Allt omkring oss rör sig bort från oss (observatören) eftersom rymden expanderar lika mycket överallt, som en tvättsvamp som sväller typ. Det här är faktiskt sjukt intressant eftersom det betyder att varje punkt i hela universum har expanderat från big bang-punkten. Var jag än pekar så är det där big bang en gång började. När man tittar längre och längre in i atomer så tittar man egentligen bakåt i tiden dessutom. Ju längre ut i rymden och ju längre in i atomen man tittar desto mer likt kommer det bli. Okej det här har jag bara fabulerat ut själv men ändå. Jag tror vi kommer se oss själva plötsligt, tittandes från andra hållet!
Hur som helst, om tiden verkligen är det som orsakar rymdens expansion och den här expansionen accelererar så borde vi nog inte märka av det själva ändå antar jag spontant. Men man kanske kan mäta det? (Plancks konstant kanske inte är så konstant trots allt?)
Men det blir väl lite konstigt då om rymden krymper igen, så skulle ju tiden gå baklänges. Det blir ju lite jobbigt att leva i ett sånt universum antar jag. Om man nu märker av det ens.
Förresten en relaterad fråga. Om universum är öppet eller slutet (som det tvistas om), betyder det att det då är öppet/slutet i alla dimensioner eller bara vissa kanske? Någon som vet?

Jag tror inte det är riktigt så enkelt att tid = rummets expansion, även om det är en kul ide. T.ex., om så var fallet skulle vi väl inte märka att den rumsliga expansionen accelererar, eftersom tiden skulle skala på exakt samma sätt och vi skulle inte märka något. Dessutom finns det inte bara en tid, utan olika observatörer på olika platser kan ha helt olika uppfattning om vad som är tid eller inte. (inte helt hundra på hur relevant detta är, dock). Och som en sista sak, i våra teorier klarar vi väl av att beskriva universum som inte expanderar, och de har fortfarande en löpande tid.

Bara i vissa. I strängteori kräver man t.ex. att de flesta av sina 10 (eller 11, beroende på) dimensioner är små och ihoprullade och alltså slutna (kompakta), men detta gör inte att man kan dra slutsatser om de stora dimensionernas beskaffenhet. Man kan nog tänka sig att universum i stort är periodisk/sluten i en dimension men öppet i en annan, även om det för mig känns väldigt skumt och ofysikaliskt.

Kul med någon som förstår lite vad big bang handlar om, folk i allmänhet verkar ha väldigt svårt att förstå att det inte bara är "massa som slungas ut i universum i en stor explosion". Men din tanke om att se bak i tiden när vi tittar in i en atom håller inte. Eller jo, vi ser bak i tiden men bara så lång bak som ljuset från atomen har hunnits färdas innan den når oss. Däremot, om vi tittar på en annan galax ser vi rejält bak i tiden.

Expansion förutsätter tid. Expansion innebär en skillnad mellan två tidpunkter. Alltså kan inte tiden vara expansion. Det blir ett cirkelresonemang.

Tjena.

Vet inte hurvida det är klarlagt, eller det är nog inte klarlagt över huvud taget.

Brian Greene pratar om "arrow of time" i hans bok (minns inte vad boken heter, har den hemma, är på jobbet nuf said).

Han menar på att innan den stora smällen var entropin väldigt låg och smällen i fråga ger upphov till "disorder", alltså entropin kommer alltid alltid att öka i vårat universum (om expansionen fortsätter vilket den ter sig göra) det gav tiden en riktning, tiden rinner framåt likt en flod (långsammare på vissa ställen, men i synnerhet i en och samma riktning).

Alltså ju mer "disorder" expansionen ger upphov till, ju snabbare bör tiden gå, eftersom att tid inte fanns förräns den stora smällen. Så som jag ser det så existerar tid eftersom att universum expanderar -> disorder. Skulle expansionen avstanna skulle tiden mig veterligen stå still, kontraktion = tiden gå baklänges, ganska logiskt.

Eftersom att entropin verkar vara så viktig så kankse den spelar roll i andra sammanhang?
Vi kallar entropin y (big bang). y är alltså en perfekt jämvikt, "allt" strävar efter att bli y.

Jorden har lägre entropi än t.ex atmosfären, således närmare "y". Tänkt att människor helt enkelt ingår i ett stort system, vi människor är som små "partiklar" som också strävar efter y, vi dras således till jorden. Ju tyngre något är, ju närmare y bör entropin i objeketet fråga vara, ju "mer" vill vi "partiklar" dit. Större objekt, större gravitation.

Kankse är det entropin som ligger i grund för "gravitationen"?

Mycket svammel, det slog mig när jag slaktade en gås häromdagen.

Varför skulle dette i praktiken inte fungera, för det vet jag att det inte gör

Det skulle ju kunna ha att göra med (om du läst min föregående post) att t.ex ett objekt som rör sig i i .5c har sådan tyngd att dess entropi går mot y, därmed saktas tiden ned.

SKulle x röra sig i c, skulle x alstra 'all energi i universum=y' och tiden skulle således stå still.

y=entropin big bang "erhållde"

Att tiden är relativ i olika medium beror således på mediumets entropi, låg entropi innebär då en 'långsammare' tid.

Entropin ökar i takt med universums expansion, tiden går således snabbare och snabbare.

Ett dygn för 60 miljoner år sedan var inte 24h, snarare 16 (inte en aning), men det beror på att entropin var lägre då, expansionen var inte lika 'etablerad'.

I ett svart hål går entropin mot y (när ett svart hål når y skapas ett nytt universum.
Svart hål->vitt hål. Vi lever i ett vitt hål.

Vi lever som sagt i ett vitt hål, och kommer således från ett svart hål som hela tiden blir tyngre och tyngre (vår expansion matas med energi i allt hastigare tempo från "andra sidan" dvs, det svarta hålet som bekant bara blir tyngre och tyngre, därför acceleraras vår expansion.

Låter ganska rationellt i mina öron, har dock inte läst mekanik/fysik (på högre nivå) men jag är kreativ som få vad gäller fysik/astronomi.

När jag är klar med min utbildning om 10 år, så kommer jag komma med en ny förklaringsmodell för vårt universum. (Då jag kan testa mina teser genom matematiken (vilken jag idag inte behärskar))

Nja, tid och hastighet är relativa saker. Om jag rör mig med 0.5c relativt dig kommer jag se att din tid går långsammare än min (dvs. min klocka tickar snabbar än din), men eftersom situationen är symmetrisk kommer du istället se att din klocka tickar snabbare än min. Detta visar att begreppet tid beror på observatören, inte på tyngden eller entropin.

Det är sant att entropi alltid ökar och på så sätt,i någon mening ger en tidsriktning, men enbart i meningen att så fort tiden går kommer entropin öka. Även om du vände tidsriktningen kommer entropin fortsätta öka eftersom de mikroskopiska lagarna är tidsreversibla. Du kan läsa den här artikeln som förklarar lite om entropi och tidens riktning.

Nej, det beror på att jordens rotationshastighet var högre då än idag, har inget att göra med någon fundamental tid.

Du är inte den första som har de här tankarna, men de har aldrig riktigt slagit igenom. Kan för lite kosmologi för att ge bra argument, men känns som man borde kunna slå hål på iden om att vi lever inuti ett vitt hål med hjälp av resultat kring svarta hål och händelsehorisonter.

Angående entropi och gravitation, så är kopplingen ganska aktuell, en fysiker vid namn Erik Verlinde har ganska nyligen framfört en sådan teori. Dock tror jag inte riktigt på det, han har haft svårt att bemöta en del teknisk kritik och även om grundiden är fin och det antagligen finns någon djupare koppling, känns det som en aning simplistiskt. Verlindes argument (som är ganska annorlunda från dina) bygger i grunden på den holografiska principen, som i sin tur bygger på hur entropin hos svarta hål verkar vara lagrad på hålets yta.

Tänkte så också först. Men jag försöker se tiden och expansionen i 4d som samma sak. Effekten av den här s k "expansionen" blir kanske den 3d-expansion som vi är mer vana vid att tänka oss. Alltså tiden är bara nått som vi upplever här i 3d. En bieffekt av skeenden i högre dimensioner. Jag tycker det är lite dumt att prata om spatiella dimensioner över 3d eftersom vi borde sakna all möjlighet till att resonera om hur dom är beskaffade. Vad finns där och hur fungerar dom, det är lönlöst att ens försöka tänka sig det. Behöver en fyrdimensionell kropp tid för att expandera? Who knows. För mig kan det lika gärna vara det här skeendet i 4d som ger upphov till vår expansion och tiden vi upplever. Men nu sträcker jag verkligen på mina resonemang känner jag. Slår snart hål på dom själv! Tack för intressanta svar iaf!

Ja det är lite störande att folk envisas med att se big bang som en stor smäll som utgår från en enda punkt. Men det är nog mycket populärvetenskapens fel. Det borde inte hetat "big bang" utan "big swell" istället typ. Min tanke om att se bakåt i tiden när man tittar in i atomerna kommer från boken Fysikens Tao (Capra). Jag kanske tolkade den fel men i något avseende så beskrev den fenomen som började uppstå ju längre in man tittade, som att partiklar började bete sig som samma partikel mer och mer. Är lite osäker på om det har med "quantum entaglement" och den här med teorin om ett holografiskt universum. Jag pusslar ihop alla dom här sakerna jag läser till en egen teori om att hela universum faktiskt finns i alla partiklar rent bokstavligen. Dels pga av att alla partiklar en gång föddes ur samma singularitet men också för att universum har expanderat från alla punkter i rymden. Hur som helst, min tanke är att när vi tittat så långt in i atomen att vi inte kan se längre, då är alla partiklar förenade och fullständigt ihoptrasslade till en enda, vilket också är vad som fanns vid big bang. Om vi kan se så långt in borde vi alltså se vårt egna universum upprepa sig. Tanken är lite underhållande så jag behåller den tillsvidare.