intressant fakta om Tysklands planer att slå ut sverige (mycket text)

Ett sånt litet skitland som Sverige kan vi trampa ihjäl

Bombanfall mot Stockholm, Malmö och Göteborg. En
pansarkår mot Sundsvall, fallskärmsjägare över Östersund,
infanteri mot Karlstad och en landstigning på
Gotland – det var så Hitler hade tänkt sig att knäcka Sverige
under andra världskriget. Hur nära var vi egentligen ifrån att
utsättas för Hitlers blixtkrig?
Den 11 februari 1943, några dagar efter det tyska nederlaget
vid Stalingrad, lät den finländske överbefälhavaren Mannerheim
en av sina underordnade informera Finlands försvarsminister
Walden om att Tyskland förmodligen skulle förlora
kriget och antydde att Finland borde söka en utväg. Det är
knappast en slump att Hitler bara några dagar senare beordrade
chefen för tyska krigsmaktens operativa avdelning, Alfred
Jodl, att utarbeta en plan för en blixtinvasion av Sverige.
Finland spelade en oerhört viktig strategisk roll för den tyska
krigföringen på östfronten, och den nazistiske diktatorn var
beredd att gå långt för att övertyga detta land om att fortsätta
kriget på Tysklands sida. Kanske var den tänkta invasionen av
Sverige avsedd att placera Finland i ett skruvstäd?
Jodl delegerade uppgiften åt generalmajor Rudolf Bamler,
stabschef i tyska 21. armén i Norge, som tillsammans med generalmajor
Adolf von Schell snabbt utarbetade en invasionsplan.
Originaldokumentet finns inte kvar – de flesta militära
dokument förstördes av tyskarna själva i krigsslutet – men
efter kriget publicerade Bamler en artikel som redogjorde för
denna plan.
Den största anfallsstyrkan skulle sättas in för att omringa
och neutralisera det svenska försvaret i Norrland, som baserades
på Bodens fästning. Attacken skulle inledas med massiva
Stuka-anfall mot flygfältet på Frösön, där F 4 var baserat. Därefter
skulle luftlandsatta trupper erövra flygfältet på samma
sätt som de gjort i Norge den 9 april 1940. Under tiden skulle
en pansarkår och tre infanteridivisioner ur 25. Panzerdivision
stöta fram från Trondheim-Röros i det ockuperade Norge över
de jämtländska fjällen vid Åre/Storlien och vidare mot Östersund.
Det primära målet var att utplåna de svenska styrkorna
i Östersund. Därefter skulle samband nås med de styrkor som
samtidigt gått in över finska gränsen vid Haparanda respektive
landstigit i Örnsköldsvik.
Samtidigt skulle två andra tyska divisioner gå in i Värmland
från södra Norge och rycka fram mot Karlstad, där staben
i MilO 5 (militärområde 5) var förlagd. I Sunne och Kil
skulle luftlandsättningar äga rum. Medan denna anfallsstyrka
fångade upp de svenska förstärkningar som eventuellt skulle
komma norrifrån, skulle en tredje anfallskil marschera söderut
längs Bohuskusten och sätta sig i besittning av Uddevalla
och därefter Borås.
Luftwaffe beräknades slå ut det ålderdomligt utrustade
svenska flygvapnet redan under det första dygnet. Därefter
hade tyskarnas Stukas, bombplan och attackflygplan satts in
för att slå ut viktiga svenska transportleder. Järnvägsknutpunkter
som Avesta, Falköping, Hallsberg och Nässjö stod högst på listan över mål. På så vis skulle de svenska truppförflyttningarna
i stor utsträckning lamslås, eller åtminstone fördröjas.
I det här läget förvärras situationen ytterligare av att en ny
tysk division med starkt flygunderstöd skulle gå i land mellan
Varberg och Falkenberg. Tyskarna räknade med att möta
svagt motstånd eftersom huvuddelen av de svenska styrkorna
i regionen torde ha koncentrerats till Göteborgs försvar. Men
tyskarna avsåg aldrig att gå frontalt på Göteborg, utan denna
division skulle rycka in i Västergötland för att förena sig med
styrkan från södra Norge i Boråstrakten. Därmed hade Göteborg
varit avskuret.
Om Sverige ännu inte skulle ha kapitulerat, skulle de tyska
anfallskilarna i Västergötland och Värmland tränga vidare i tre
kolonner mot Stockholm – en över Jönköping, Linköping och
Norrköping; en över Skövde och norrut; en över Karlskoga,
Örebro och Västerås/Eskilstuna. Tyskarna förväntade sig ett
huvudslag med svenska armén i öppen terräng någonstans
mellan Västerås och Uppsala, kanske vid Enköping.
I den fasen skulle Luftflotte 5 också utsätta alla större
svenska städer för bombanfall. Stockholm, Malmö och Göteborg
finns omnämnda i de tyska dokumenten. Sannolikt hade
även invånarna i Helsingborg, Karlskrona, Kalmar, Södertälje,Uppsala, Enköping och flera andra städer fått uppleva fruktansvärda
bombräder.
Den tyska planen byggde på överraskning, snabba kringgående
rörelser och massiva flyganfall. Tyskarna räknade med
att snabba pansarframstötar längs älvdalar och vägar skulle
få det svenska motståndet att kollapsa; den sista fasen beräknades
handla om upprensningsaktioner och kapitulationsförhandlingar.
Hur nära var vi då från att utsättas för detta massiva anfall?
Det går inte att fastställa med säkerhet eftersom, som nämnt,
viktiga tyska dokument saknas. Men helt klart förekom en inte
obetydlig tysk uppmarsch mot Sverige under första halvåret
av 1943. Den 13 mars gav Hitler på en stabskonferens en order
som säkert hade vållat panik på den svenska sidan om den
kommit till kännedom där:Krigsdagboken för 25. Panzerdivision – som enligt planen
skulle ha gått i täten för invasionen av Sverige– visar på intensiva
förberedelser i maj och juni 1943. Den 4 maj övades
samverkan med Luftwaffe. Den 28 maj hölls en genomgång av
skandinaviska terrängförhållanden med regements- och bataljonschefer.
Den 7 juni gavs alarmkalendern nya lösenord. Två
veckor senare berättar krigsdagboken att underrättelseofficerarna
höll föredrag om ”motståndaren”.
Enligt nya uppgifter som redovisas i Anders Johanssons
bok Den glömda armén var invasionen av Sverige beordrad att
inledas den 1 juli 1943 kl 02.00; bara några timmar före utsatt anfallstermin kom Hitlers kontraorder som ställde in anfallet.
Återstår så frågan om vi skulle ha kunnat stå emot den
tyska anfallsplanen om den satts i verket enligt det ovanstående.
Generalmajor von Schell var säker på sin sak:
– Fienden (alltså svenskarna) klarar inte av att stå emot
våra stöttrupper när de anfaller med tunga och pansrade vapen.
Dessutom räknade tyskarna med att 70 % av den svenska
officerskåren var nazistiskt orienterad. Även om det är en överdrift,
fanns det säkerligen tillräckligt många tyskvänliga officerare
för att ställa till med ett likadant trassel med det svenska
försvaret mot ett tyskt anfall som i Norge den 9 april 1940.
Det är tänkbart att den svenska värnpliktsarmén skulle
ha klarat av att hejda tyskarna, men sannolikt hade den tyska
luftöverlägsenheten ha fällt avgörandet. Den samlade erfarenheten
från militära operationer under andra världskriget och
framöver visar att luftherraväldet tenderar att avgöra markstriderna.
Det råder inget tvivel om vem som skulle ha segrat i luften.
1943 års svenska flygvapen bestod i huvudsak av maskiner som
andra länder sedan flera år tillbaka hade mönstrat ut – som
italienarnas dubbeldäckade jaktplan Fiat CR 42 eller det amerikanska
Republic P-35, som såldes till Sverige sedan USA:s
flygvapen 1938 tackat nej till ytterligare leveranser. Flygaressen
i Messerschmitt- och Focke Wulf-jaktplanen i tyskarnas Jagdgeschwader
5 i Norge skulle knappast ha haft några svårigheter
mot sådana gamla kärror.
Luftwaffechefen Hermann Göring hyste inga tvivel om vad
hans mäktiga flygvapen skulle vara kapabelt till vad gäller Sverige.
I förtroende hade han sagt till sin svenska svägerskas son:
Ett sånt litet skitland som Sverige kan vi trampa ihjäl.
MYCKET INTRESSANT

Läst exakt samma text, var hittade du den någonstans?

[quote=teflonpannan69]Läst exakt samma text, var hittade du den någonstans?[/QUOTjag skulle in o kolla när sverige spelade hockeyn ikväll så hittade jag en länk där! hockey-vm.se tror jag de va

http://www.krigsmyter.nu/km9krigsfall.pdf

betyder de att de bara e en myt?

myter är inte per definition osanna, det betyder bara (förenklat) att det är berättelser som inte är bekräftade (oftast av okänt ursprung).

Icke trovärdig text då du fann den genom Aftonbladet.

Jag förstår fortfarande inte själva anledningen till det hela. Varför skulle man binda upp sånna enorma mängder divisioner och logistik för att erövra Sverige under en sådant kritiskt situation som man befann sig i under 1943 där man mer eller mindre desperat skrapade ihop det allra minsta som man hade kvar för att återfå initiativet på östfronten som redan hängde på en tråd. Vad exakt skulle tyskarna tjäna på att helt plötsligt anfalla och ockupera Sverige mitt i det hela?
Ps: att Göring har en nonchalant attityd har väll aldrig kringått nån...

Ytterst osannolikt av många skäl. Våren-sommaren 1943 hade Tyskland fullt upp på östfronten, Afrika höll på att förloras och ubåtskriget gick inte bra. De västallierade fortsatte sin bomboffensiv. Att då invadera Sverige, som inte ställde till några problem för Tyskland och inte skulle ge några fördelar, vore rent idiotiskt.

Tyskland hade inte de resurser som nämns i artikeln. Luftlandsättningstrupperna var de facto avvecklade efter Kreta 1941, trupperna i Norge var rena ockupationstrupper utan utrustning för att anfalla Sverige och 25 pansardivisionen lär ha haft erövrade franska stridsvagnar från tiden före 1940. Jakt-, attack- och transportflyget hade fullt upp på andra fronter.

Vägnätet Oslo och österut var uruselt samt mycket lätt att blockera. Några träd fällda över vägen och offensiven hade stoppats. Svenskarna hade förberett sig på detta sedan april 1940.

Den svenska militären var visserligen traditionellt tyskorienterad, men resonemangen i artikeln verkar vara rent önsketänkande. Göring brukade tvärsäkert säga "Klart att Luftwaffe kan försörja sjätte armén i Stalingrad via en luftbro", "Luftwaffe kommer först sänka brittiska flottan och sedan förstöra London" eller "Om ett enda amerikanskt flygplan når Berlin kan ni kalla mig Meyer". Han hade fel i alla exemplen, och troligen även i bedömningen av Sverige.

Men Churchill hoppades säkert på en tysk invasion av Sverige. Det skulle förkortat kriget med minst sex månader. Varje tysk soldat som bevakade korvkiosken i Borlänge kunde inte slåss mot de allierade.

Det fanns mycket riktigt en plan för att invadera Sverige, men det är inte särskilt sannolikt att det fanns någon avsikt från tysk sida att genomföra den på allvar under krigets gång. I korta drag för att det tyskarna behövde från Sverige var järnmalmen, och de kunde redan importera den fredligt i utbyte mot kol.

Ett eventuellt krig mellan Tyskland och Sverige hade varit till tyskarnas nackdel, då vi svenskar förmodligen hade förstört gruvorna om de riskerade att hamna i tyskarnas händer, medan tyskarna å andra sidan hade lidit direkta förluster under kriget, samt varit tvungna att binda upp trupper och krigsmateriell i Sverige under resten av kriget.

Status quo var alltså betydligt mer önskvärt — både för Sverige och Tyskland.

Påstår du att Tyskland inte skulle ha kunnat ockupera Sverige?

Självfallet hade de kunnat göra det om de avdelat de resurser som behövdes från andra fronter.
Men faktum kvarstår att som Superkuf påstår att Tyskland 1943 hade svårt att avdela dessa resurser.

Den planerade "pansarkåren" blev t.ex. ur minnet föga mer än en förstärkt pansarbrigad
med till stora delar omodern utrustning och hela planen framstår som synnerligen optimistisk
även om man haft tillgång till tilltänkta resurser.

1943 var det svenska försvaret allt annat än tandlöst vid försvarsstrid
och de där skogsvägarna som tyskarna så lätt skulle framrycka längs
var välförsvarade, med motståndsnäste på motståndsnäste,
med välmotiverad, välutbildad och relativt välutrustad personal.

Tyskarnas ideér om att helt sonika kringgå motståndsnästen
var även den minst sagt naiv p.g.a. mängden skog och sjöar i de aktuella områdena,
tyskarnas beroende på kontinuerliga vägar
(allt tyskt pansarskytte i tyskland åkte vanlig lastbil och infanteriets tross drogs av häst och vagn).

Men så var tyskarna trackrecord vid anfall i skogsterräng inte direkt imponerande.

I luften kom väl tyskarna upp i 1/10 av vad det svenska flygvapnet hade,
varav bara 40st flygplan var jaktflyg och alleriat stridsflyg skulle ha kunnat flygas in
via Färöarna och Shetlandsöarna.

På marken så hade de 1st pansardivision (egentligen brigad)
och 5st fältinfanteridivisioner, samt 6st statiska infanteridivisioner.
Alla dessa förband torde ha varit av medioker kvalitet och underbemannade.

Tyskarna skulle även ha lämnat Mo i Rana mycket svagt försvarat,
samtidigt som Sverige planerade att sätta in en hel fördelning i den riktningen,
som då skulle kunna upprätta förbindelser västerut,
där allierade förstärkningar skulle kunna komma in både luft och sjövägen.