Bor i radhus och grannen(vägg i vägg), de har två st småbarn.. en 3åring och en 1åring.. och såklart en katt också. De verkar vara helt normala människor, vanliga svenssons.
MEN, katt-stackarn får fan inge kärlek, det vet jag

Det är precis som deras katt inte finns.. de bryr sig inte ens, och katten kan sitta utanför deras dörr, men de släpper aldrig in den. De kan tom åka iväg fast de ser att katten sitter och vill komma in.
Och i vintras så var det en vanlig syn att se katten stå ute och skrika för den frös.
Varför skaffar sånna människor djur? de bryr sig inte ett jävla dugg om katten, som för övrigt heter Sigge.
De låter han vara ute hela dagarna och de ställer ut en matskål och vattenskål bara. Tittade av en slump ut genom fönstret nu kl halv 6 på morgon, och då ser jag den där katten bara knallar omkring på området alldeles ensam.
Hörde dock att den brukar få komma in hos andra grannar som också märkt detta. Iallafall nånting positivt.
Men tycker det är förjävligt att vissa människor gör såhär mot sina katter. De ska också ha kärlek, har haft mycket med katter att göra själv, så jag vet att de verkligen behöver kärlek.