50 och 60-talets matinéer.

Jag vill också tacka för en mycket intressant, underhållande och lärorik läsning!

Tack själv ReidarDahlen1. och välkommen till Flashback. Det känns hedrande
och närapå ockult att du lade ditt första inlägg i denna relativt snälla tråd.
Det finns dock getingbon... med vänlig hälsning / FruGondol

PS. Vill naturligtvis även tacka alla de, som uttryckt sin uppskattning.

Hej Pojken med guldbyxorna! Det av mej fetade (i ditt inlägg) är intressant!
Jag kände ej till myten om att barn på 50 och 60-talet blott fick se
Kalle Anka på Julafton. Denna myt saknar ju fullständigt all grund.
Undrar varför den uppstått och bra att du belyser detta.

I min barndom (första halvan av 50-talet) så utgjorde Disneys produktion
av både lång och kortfilmer en given del av svensk biograf-repertoar.
Den första film jag över huvud taget såg var just -Snövit- som dock för mej
renderade mardrömmar. Vad gäller denna märkliga myt så vill jag faktiskt
hävda det diametrala - Barn har aldrig tittat Kalle Anka på Julafton!!
Varken då eller nu. Detta hårresande uttalande gör jag i kraft av min ålder
samt att jag har 7 barn och 9 barn-barn.
Det är bara de vuxna (som efter några julsnapsar går ner sej i nostalgiets träsk)
som tittar medan barnen sysslar med annat i väntan på tomten.

Så nu Pojken med guldbyxorna, har vi gjort gemensam sak och en gång
för alla avlivat denna grundlösa myt - åtminstone i denna tråd. mvh / fruGondol

Edit : När Svensk television i början av 90-talet hade planer på att ersätta
detta till leda uttjatade program, så utlöste detta en folkstorm av sällan
skådat slag...

Jag vill nog hävda att barn visst tittat på Kalle Anka på julafton, i alla fall i min generation som är något yngre än FruGondol. Myten om att barn bara fick se Disney just på julafton kommer nog ifrån att man aldrig såg Disney på tv mer än dessa snuttar. På bio var det en annan sak...

Det var kul och intressant att läsa om FruGondols matinéminnen. Själv gick jag inte så ofta på matinè, i alla fall inte på biografer. Vi i förorten på 70-talet fick nöja oss med filmvisning mitt på dagen i skolans matsal någon helg Då satt man på vanliga stolar i trist miljö. Enda chansen att få se Saltkråkan, Harold Loyd och en och annan Kalle Anka. Billigt var det åtminstone.

Vanliga biobesök var något man upplevde som en väldigt stor sak. Jag känner igen det där med att någon alltid vek biljetten till en "visselpipa" och dessutom tyckte jag att det var kul att se reklamfilm.
Ingen käka popcorn eller drack läsk, folk prassla bara med sina Nickel-papper

Godafton FrkHöger och varmt välkommen till tråden!

Vad trevligt att få sällskap av dej, som personligen har minnen från svunnen tid.
Kan tänka mej att du är i ungefär samma generation som mina äldsta barn.

Det stämmer som du säger - det fanns visst barn som titta Kalle Anka på Julafton.
Kanske drämde jag sta lite väl häftigt med mitt chockerande och hårresande
uttalande. Dock tror jag det ligger en hel del sanning i det, men som sagt - jag
tog nog i så korsetten rämnade.
Roligt att du minns det där med hur man vek biobiljetten för att sedan
tokvissla som en galning. Jag demonstrerade det nyligen för mitt yngre
barn-barn Mario - Han blev mäkta impad.

Ja jäklar ja!! Nickel hade jag fullständigt glömt bort. Först fanns det väl bara
fruktnickel med olika smak på varje fyrkantig tablett. Minns att jag ratade
svartvinbärs-tabletten för att i nödfall ha till hands dan efter om man
blev godissugen.
I slutet på 50-talet dök det upp en kusin till Nickel som hette Rollox.
Den var förpackad på samma sätt som Nickel. Jag beslöt att testa den -
-men Satan!! - den innehöll enbart svarta-vinbärs-tabletter... Rätt som
det är här i livet, så går man på en - mina! mvh / FruGondol

Den kanske inte är så utbredd som jag befarar utan mer har blivit ett personligt spöke för mig men även en så kunnig populärkulturhistoriker som Göran Everdahl anspelar på den i sin nya bok om barn-TV, KOM nu'rå! Barnprogrammen vi minns - eller helst vill glömma (och SvD:s Malena Janson tar vid senast idag). Visst är begreppet "tecknad abstinens" helt relevant om man enbart ser till televisionens utbud, men då glömmer man ju just biografernas och matinéernas stora betydelse. Det var för biograferna de tecknade filmerna med Kalle Anka, Tom & Jerry, Snurre Sprätt, Hacke Hackspett m.fl. gjordes och det var där de visades och sågs. För TV fanns det inte mycket tecknad film förrän vid mitten av 80-talet och det som fanns var av ganska låg kvalitet (och ännu sämre tedde det sig i jämförelse med den höga standardnivå som Disney och andra satt för biograffilmerna). Så dels hade svensk TV knappast något ymnighetshorn av god tecknad film att ösa ur även om man skulle ha velat fylla tablåerna med tecknat; dels uppfattade man det förmodligen som sin uppgift att erbjuda ett alternativ till den tecknade film som barn i rikt mått såg på biograferna. Men just i och med att matinéer och förfilmer knappast förekommer längre har denna visningsform blivit bortglömd och minnet och historien tecknar i stället bilden av hur monopol-TV:s begränsade utbud ensamt härskar över ett dystert DDR-landskap.

När Fru Gondol med viss möda krånglat sig upp på barrikaden och
med fanan i sin näve skanderar - "Barn har aldrig tittat Kalle Anka på Julafton"
så svarar Fröken Höger från motsatt barrikad - "Barn har visst tittat Kalle Anka då".

Här står ord mot ord...

Som vanligt är, så ligger nog sanningen någonstans mitt emellan och
FrkHögers inlägg fick mej att inse att det fanns en handfull årskullar från
början på 70-talet som så att säga "hamnade mellan två stolar"
Matiné-kulturen dog i slutet på 60-talet och tecknade filmer blev vardagsmat
först i slutet på 70-talet.

Idag är dock allt förändrat och ingen unge är väl nu för tiden särskilt
intresserad av Kalle på Julafton - I varje fall inte någon av mina 9 barn-barn.

Jag vill i detta sammanhang påminna om den pampiga biografen Vinterpalatset som låg vid Norra Bantorget.

http://sv.wikipedia.org/wiki/Vinterp...orra_Bantorget

Med sin stora filmduk och 70 mm-projektor var det på denna biograf de påkostade amerikanska storfilmerna visades i Stockholm. I början av 70-talet såg jag och mina kompisar Örnnästet, Kellys hjältar, Ben Hur, Lawrens av Arabien, Doctor Zhivago, Krig och Fred och allt vad de nu hette. Vissa filmer var tillåtna från 15 år men på den tiden var det inte så noga, alla över en meters längd brukade släppas in.

Vissa filmer var inspelade långt tidigare men återkom med jämna mellanrum på biografernas repertoar. Möjligheten för folk att köpa eller hyra filmen för visning i hemmet kom långt senare.

Dessa filmer var inte bara stora till formatet, de var också fantastiskt långa. Ofta var det paus mitt i filmen då man förväntades fylla på förrådet av Fox-kolor och Frukt-Nickel.

Även på biografen Astoria på Nybrogatan kunde man se dessa storformatsfilmer har jag för mig. Säkert fanns det även på Södermalm motsvarande möjlighet, men för oss norrmalmsbor var allt söder om Hamngatan okända och avlägsna jaktmarker dit man inte begav sig.

Gud så häftigt. Varför föddes man inte ett par decennier tidigare? Det som är bra med att vara cineast anno 2011 är det enorma utbudet och tillgängligheten. Det dåliga är att charmen med ett begränsat utbud inte finns längre. Varje filmupplevelse förr blev säkert mer unik och "egen" då man inte kunde kolla upp allt på nätet innan. Liksom att varje biografupplevelse var något alldeles speciellt. Det kan man inte precis säga idag...

Får tacka för spännande och intressant läsning.

Vilken var din favoritbiograf?

Det var trevligt att höra! Någon favoritbio minns jag ej att jag hade, men det
var alltid mycket spännande att besöka någon ny, där man ej tidigare varit.
Bara på Söder hade vi alltså varje Söndag mer än 15 biografer att välja på
och alla inom bekvämt gångavstånd. mvh

FruGondol:

Såg du nånsin nån riktig storfilm på (den svenska) premiären? Jag tänker då på filmer som Spartacus, 2001, Ben Hur, och kanske t.o.m Det Sjunde Inseglet. Det måste vara en sjukt häftig känsla att veta att du idag är en av de första som sett ett visst mästeverk så pass långt tidigare än oss andra, och det utan att filmerna ska ha deklarerats klassiker. Ofärgat och rått.

Jag vill också tacka dig för dina anekdoter och små historier, de är sjukt roliga att läsa för nån som föddes ett par årtionden för sent