50 och 60-talets matinéer.

Jag tar ditt inlägg som en liten komplimang och säger tack!
Tror dock att det redan finns böcker som relativt utförligt behandlar ämnet.
Har dessutom begränsade kunskaper i att uttrycka mej i skrift.

Försöker dock på lediga stunder knåpa ihop någonting memoaraktigt, med
reminiscenser ur mitt brokiga och händelserika liv. Är tacksam att jag
begåvats med ett mycket gott minne samt att jag periodvis fört dagbok.

Ovan nämnda memoarer är främst avsedda för mina 7 barn och 9 barn-barn,
samt för dem som vill läsa.
Som jag är fattig-pensionär skulle det kännas bra att åtminstone kunna
lämna någonting efter sej - när det bär sta...

Återkommer i veckan med mina matiné-minnen. mvh / FruGondol

På Göta Lejon satt alltså denna Söndag några hundratals förväntansfulla
södermalms-ungar. Prick klockan ett tonar belysningen steglöst ned, och
från högtaleriet hörs ett dovt men diskret och utdraget Ding-Dang-Dong.
Den gigantiska, sammetsröda ridån glider majestätiskt isär. All väntan är
är över. Detta utlöser ett kakafoniskt forte-fortissimo av barnajubel,
biljett-visslingar samt målbrotts-röster från bakre raden - HÅLL KEEEFTEN!!

Som matinéfilmerna vanligtvis ej var längre än 1 tim. och 20 min. så
var sk. förspel obligatoriska. Denna Söndag inleddes med en Kalle Anka.
Därpå följde en kortfilm med Helan och Halvan som piano-leverantörer
à la Sisyfos.
Reklam och trailers förekom ej - vad jag kan minnas.

Sedan var det dags för huvudfilmen -Ivanhoe, Den Svarte Riddaren-
Den har ju filmats många gånger, bl.a. 1952 med Elizabeth Taylor
i en roll. Tror dock det var en annan - svartvit - och mindre
påkostad version som visades på matiné?

Merparten av den entusiastiska publiken begrep inte ett dyft av
filmens intrig, men det räckte gott och väl med att det fäktades.
Ju mer - desto bättre. För att inte tala dom dramatiska torneringarna.
Jag kan än idag förnimma hur fanor vajade när konungen gav klartecken.
Smattrande trumpeter förkunnade - Klart till drabbning! Dånet av hovar
från löddriga, tygbeklädda springare som skjuter fart på rännarbanan och
riddarnas skinande rustningar som blixtrar i solen, samt braket av
brutna lansar när kombattanterna drabbar samman.
Filmens intrig var ju blott en trist transportsträcka, för att
inte säga - ett störande brus...
Självklart hejade alla på Svarte Riddaren, och om han till äventyrs
kysste en fager mö, hördes från bakre raden - Ett noll till Hammarby!

När det drog ihop sej till Grande final, låg emellertid Svarte Riddaren
lite pyrt till. Räddning var dock skyndsamt på väg i form av Robin Hood
och hans mannar, som i vild galopp sprängde fram till undsättning.
Men, - skulle dom hinna i tid?? Publiken stampade i golvet och skrek
av upphetsning medan det från bakre raden hördes - HÅLL KEEEFTEN!!
Robin Hood kom verkligen i grevens tid. THE END.

Det här med att Robin Hood - oanmäld - plötsligt dök opp för att
vara Svarte Riddaren behjälplig, satte verkligen myror i huvudet
på mej, och det vete fan om jag än idag blivit av med alla krypen.
Uppdykandet tedde sig för mej ungefär lika anmärkningsvärt,
som om Stålmannen kroknat i en kryptonit-intoxination, och
Fantomen plötsligt dyker opp för att bistå med hjälpande hand.
Det vore dock övermaga pretantiöst att begära svar
på alla de livets gåtor...

Utanför Göta Lejon hade det börjat regna, och vi fick nu sno oss på,
för att hinna till 15-föreställningen på Strix, som ungefär låg
i hörnet Hornsgatan - Rosenlundsgatan.
Denna promenad slutade dock på ett helt annat, och mer
dramatiskt sätt, än som tänkt var...
................................................ fortsättning följer / FruGondol

Jag kan spökskriva den. Jag är utmärkt på att uttrycka mig i tal och skrift, true story. Aceade förra veckan ett tal om >>Ett klasslöst samhälle<<; läraren blev rörd. Se! jag använder t.o.m. semikolon, hur många känner du som kommer undan med det?

Tack DVS för ditt storsinta erbjudande, som oaktat dina
talanger vad gäller semikolon, jag ändock avböjer.
Känner ej något behov av spökskrivare för det jag vill i text uttrycka.
Om du ändå framhärdar, så var bussig och använd personligt PM. / FruGondol

On Topic : Jag kommer i veckan att avrunda mina matinéminnen från
en svunnen tid med en sammanställning av de biografer jag som barn
varit på, och de matinéfilmer jag sett. På återseende.

Efter att ha sett 13-föreställningen av -Den Svarte Riddaren- på Göta Lejon
hade nu jag och brorsan 12 minuter på oss att hinna till biografen Strix,
för att se 15-föreställningen av -Fem, på nya äventyr-. Det småregnade och
vi fick nu lägga på ett kol för att hinna i tid.
När vi kommit en bit upp i Götgatsbacken jämte hörnet vid Högbergsgatan,
fick vi emellertid se något ovanligt som pockade på vår uppmärksamhet.
Där hade öppnats någonting nytt! VENEZIA GLASSBAR förkunnade en stor skylt
ovanför entrén.
Vi tvärnitade för att länge begapa denna härlighet som var som ett spegelpalats.
Jag antar att det var den första glassbaren i Sverige? Vi hade i vart fall ej sett
något liknande. Glass åt vi väl relativt ofta, men kioskerna hade vid denna tid
(1957) ett tämligen begränsat sortiment.
Vi var helt enkelt tvungna att gå in och titta. En stor meny var uppsatt ovanför
disken, där vi läste -Äkta Hemgjord Italiensk Glass-. Det fanns mycket vi
aldrig hört talas om. Glass med Punch - Glass med banan - Glass med Kokos -,
ja, till och med Glass med Lakrits.
Efter att ha beskådat härligheten en god stund, var vi överens om att vi ej
skulle hinna till Strix i tid. Vi köpte istället varsin gigantisk glasstrut för vår
kvarvarande matiné-krona. Det var det godaste vi någonsin smakat, men
gav oss även dåligt samvete när glassen var uppäten och matiné-pengarna
var slut.

Regnet hade tilltagit och vi vågade inte gå hem förän vid 17-tiden...
Hur skulle nu tiden till dess fördrivas?

Vi beslöt oss för ett spännande men mycket farligt graisnöje, som vi många
gånger tidigare prövat. Bland annat på skolans frukostraster.

Ungefär vid Södra station kunde man vid denna tid relativt lätt ta sej ner,
och in i stambanans tågtunnel, som ju mynnar ut vid Slussen och är väl
ungefär en 700 meter lång.

Vi smög oss in i tunneln och började halvspringa den första biten, för att
sedan dra ned på takten.
Det fanns ju ej någon pendel-trafik vid denna tid, så det var väl kanske
en 15 minuter mellan varje tåg.
Jag kan än i dag förnimma lukten i tunneln och hur spänningen steg för
var minut, som följdes av klimax, när det tydligt hördes att ett
tåg nalkades i tunneln. Då pressade vi oss mot bergväggen medan tåget
dånande passerade våra ryggar med blott någon meter till godo.

Vid ett annat tillfälle, något år senare kom ett ensamt lok, som när det
passerat oss stannade i tunneln några hundra meter bort. Föraren hoppade
ur loket och började jaga oss i tunneln. Vi kom dock undan med blotta
förskräckelsen. Efter detta vågade vi oss aldrig mera på denna lek med döden.

Den här Söndagen dock, klättrade jag och brorsan ganska enkelt upp ur
tunneln vid Slussen.
Regnet hade upphört och vi drog oss sakta hem mot Mariatorget.

Väl hemma behövde vi ej dra någon lögn, ty våra föräldrar ställde
(märkligt nog) aldrig några frågor som till exempel - Vad såg ni för film?
Var den bra? - Vad handlade den om? Dom frågade överhuvudtaget sällan
vad vi haft för oss. Tycker ej att vi hade några dåliga föräldrar. Det var väl
kanske bara så på den tiden?

1957 var alltså det här med VENEZIA GLASSBAR någonting högst märkvärdigt
En annan sensation var, att man i ett korvstånd mittemot Skansens entré
kunde få något som kallades Pommes frites till korven, som dessutom
var grillad.
Pizza och Kebab var naturligtvis fullkommligt okända begrepp.
Det fanns - som jag minns - bara en endaste Kina-restaurang i Stockholm.
Den var belägen vid Kornhamnstorg.

Dagens inlägg kan tyckas lite off-topic men är tänkt som en fond till mina
matiné-minnen. Hoppas moderator har överseende.
Återkommer i veckan med mitt sista inlägg i tråden, och där jag ämnar
avrunda mina matiné-minnen - från en svunnen biotid. mvh / FruGondol

Jag börjar nu avrunda denna tråd som egentligen var tänkt
som ett forum för minnesutbyte från 50-60-talets matinéliv
Dessvärre tycks det vara glest med filmintresserade pensionärer
här på Flashback vilket gjort att tråden mera blivit som en monolog.
Kul att dock att några ur yngre generationer har uppskattat detta
försök till litegrann prestigelös film och biohistoria.

Någon form av biopalats existerade naturligtvis ej vid denna tid,
utan varje biograf hade sin egen stil och utseende, för att inte säga - själ.
Och det var minsann gott om dem.
Alla körde med samma tider. En föreställning kl.19.00 och en 21.00,
7 dagar i veckan. Samma film visades på dessa 2 föreställningar.
Program byttes alltid var vecka, vilket skedde på måndagar.
På Söndagar visades dessutom matinéfilm kl. 13.00 samt 15.00.

Idag börjar jag med Hornsgatans biografer, samt de som låg
i nära anslutning (t.ex. om hörnet på en tvärgata)
Mellan Slussen och Mariatorget var det bio-tomt, men sen så
kom dom som på ett pärlband. Under en kvällspromenad från
Mariatorget till Hornstull passerade du alltså i tur och ordning :

Rival - Garbio - Rixi - Reform - Strix - Lido - Flamman - och Rio

En paradis-promenad för en bioälskare!! ---------- Fortsättning följer

Idag tar jag en bio-promenad på Götgatan, men ämnar först orda
lite kort, och allmänt om 50-60-talets biografer.

Till skillnad från dagens biopalats som har många salonger, och som
fullständigt saknar egenart och - själ, så hade varje biograf förr en personlig
stil och ingen var den andre lik.
En del var stora och mycket påkostade, med fantastisk och genomtänkt
inredning av dåtidens stora arkitektnamn. Dessa biografer hade även balkong.

Andra kunde vara mycket små, med kanske 150 sittplatser och rentav sunkiga,
dock ändå med en egen atmosfär och stil. Dom medelstora biograferna
var emellertid i majoritet.
Detta med biografernas olikhet bidrog i hög grad till upplevelsen och charmen
när man var biosugen. Det var allså mycket spännande att besök en ny biograf.
Jag tycker den upplevelsen idag helt försvunnit i och med palatsens segertåg. Snyft.

Då startar vi alltså vid Slussen för att promenera Götgatan framåt, mot Skanstull.
Jag kan ej erinra mej någon bio på Götgatspuckeln men efter Björns trädgård
och Forsgrenska badet (kallat Medis - där man så ofta plaskat som barn) blev det
bio-pärlband igen :
Lejonungen - Göta Lejon - Piccadilly - Victoria - Mona? - Cora.

Alltså 6 biografer på kanske knappa 400 meter... Det var bättre förr!
.................................................. ......................................fortsättning följer

Jättekul läsning!

Vet du om det är samma Iavenhoe som visas på nyårsafton förr den från 1952 alltså.

Hej Rauno1. Kul med en fråga som omväxling till mitt monologiserande.
Det finns åtminstone 2 inspelningar av -Ivanhoe-. En är från 1952
med bl.a Elizabeth Taylor. Tror den även var Oscarsnominerad?

Den som brorsan och jag såg på Göta Lejon var nog ännu äldre
och svart-vit. Kanske hette den bara -Den Svarte Riddaren-

Den version du frågar efter och som alltid visades på Nyårsdagen
är en version från 1982. En riktigt bra riddar-rulle med bl.a Sam Neill
i rollen som Riddar Guilbert. I filmen är Ivanhoe och Riddar Guilbert
kärleks-rivaler om --- hmm - få se nu - var det den mörka Rebecca (?)
eller var det den ljusa Lady Rowena (?). Hur som helst drar Riddar Guilbert
det korta strået. mvh. och kul att du frågade / FruGondol

Den tiden det begav sig (på 50-talet) samlade så gott som varje unge
på filmstjärnor, eller filmisar som de kallades. Det var ett slags
miniatyr-fotografier (4 x 5 centimeter) med dåtidens största stjärnor.
Dessa köpte man i tobaksaffärer och varje förpackning innehöll
10 bilder och kostade 50 öre (vill jag minnas).

Dom flesta hade samlingar på några hundra bilder i sin ägo, men det
fanns dom som hade flera tusen. Dessa filmisar bytte man sedan med
varandra - oftast på skolrasterna. Beroende på hur populär artisten var
så varierade bytesvärdet. Jag minns att jag fick ge två Doris Day för att
byta åt mej en Tarzan (Johnny Weimuller).
Att byta filmisar i skolan, var tillsammans med rephoppning, kulspel
samt att hoppa hage, de vanligaste rast-aktiviteterna.

Många med mej samlade även på biobiljetter från de matinéer
man sett. Verkligen synd att jag ej har min samling kvar,
då man på baksidan av biljetten skrev datum samt vilken
vilken film det gällde.
Skall ändå försöka erinra några av de matinéfilmer jag sett och
nämner dom huller om buller, vartefter dom dyker upp i huvudet :

Robin Hood - Anderssonskans Kalle - Peter Pan - Zorro -
Fem på äventyr - Pinocchio - Lilla Fridolf - Hacke Hackspett -
Hopalong Cassidy - Två år i varje klass - Flygmalajen - Kastrullresan -
Rasmus Pontus och Toker - Snövit - Den Svarte Riddaren - Kalle Anka -
Helan och Halvan - Tom och Jerry - Sigge Nilsson och Jag - Musse Pigg
Bombi Bitt - Kapten Blod - Skattkammarön - Charlie Chaplin -
Lady och Lufsen - Abbott och Costello - Lassie - Bröderna Marx -

Alla dessa samt många, många fler. När jag ser denna uppräkning
i skrift, så slår det mej att så här kunde Söndagens matinéannonser
se ut i Dagens Nyheter en och samma Söndag! Det fanns sålunda en
hel del att välja på - för oss Storstadsungar.

Med detta sista inlägg, avslutar jag mina matinéminnen från
en svunnen tid. Synd att ej fler kunde vara med och minnas,
men samtidigt glädjande att så pass många varit inne
och gluttat på tråden. Tack för mej - och lev väl. / FruGondol

Ansluter mig till dem som vill tacka för din intressanta framställning, önskar att det var lite vanligare med autentiska minnen av detta slag på Flashback. Just biografkulturen och matinéföreställningarna som det självklara helgnöjet för generationer av svenskar är väl något som blivit ganska bortglömt idag när biografen bara är ett av flera fönster för en film.


Ovanstående lista är bl.a. en intressant påminnelse om hur tecknad kortfilm som Kalle Anka, Tom & Jerry och Hacke Hackspett skapades för biografvisning, som förfilmer och i matiné- och kavalkadföreställningar. Idag finns det en svårutrotad myt om att svenska barn förr "bara fick se Kalle Anka på julafton", men varken Disney eller några andra filmbolag sålde ju sina dyrbara och förhållandevis fåtaliga produktioner till TV. Om något så hade svenska barn snarare större chans än andra att se Kalle Anka och annan tecknad amerikansk film eftersom Sverige hade flest biografer i Europa.