2011-04-14, 17:15
#1
Att beskriva allting från början och ingående skulle ta för lång tid, så jag sammanfattar i bästa mån.
Någon gång innan jag började i gymnasiet så började jag få sociala problem á socialfobi. Detta ledde sedan till gymnasiet som var jobbig, fast gick undan till slut för att jag hade ett mål att bli bra på något. Dock nu efter gymnasiet började jag läsa på universitetet, läser fortfarande där och det går väl sådär. Har tagit lite paus i studierna på grund av många anledningar och planerar att börja igen snart.
Just nu är jag 22 år och bor hemma igen. Ska flytta igen inom en snar framtid, men månaderna har varit så sega och frustruerande att jag inte vet vad jag ska ta mig till. Inte nog med att jag inte har kvar någon kontakt med folk längre, så har jag väldigt svårt med det sociala. Hela dagarna sitter jag hemma, inte för att jag vill det, utan för att jag helt enkelt inte har något val alls. Det är soligt ute och jag vill gå ut och njuta av vädret, men vad ska jag ut och göra? Jag tycker att det är jobbigt att bara vara ute och gå i området här hemma, dels för att jag växte upp här och bor hos föräldrarna. Jag klarar inte av att gå ut här om jag inte har någon anledning att göra det, typ handla eller något.
Det som är frustruerande är att jag känner att jag börjar bli lite gammal nu och har aldrig riktigt levt ett ungdomsliv. Det som är mest frustruerande däremot är att när man en gång har hamnat utanför samhället, vet jag tusan inte hur jag ska komma in igen. Nu när man är vuxen, hur tusan ska man träffa nytt folk? Jag kan inte gå på uteställen ensam, i synnerhet inte när jag haft problem med sådana ställen i vanliga fall. Inte ens vanligt folk som har någorlunda social förmåga går ensam på sådant. Nu när man varit isolerad så länge, hur ska man kunna gå vidare.
Hur än mycket jag gillar att vara för mig själv, hur än mycket jag gillar ensamhetssysslor så kan jag trots min ofantligt mycket lediga tid inte ta mig till att ens spela något eller sitta vid datorn. Mycket tid går åt att bara bli frustruerad, för jag vet ärligt talat inte vad jag ska göra! Jag hajar inte hur vissa personer klarar av att bo hemma utan jobb/studier i flera år. Det måste vara för att de inte är lika isolerade som jag är.
Jag vettetusan var allting gick fel i livet. Har alltid tidigare varit social och haft många kompisar. Är dessutom trevlig och ödmjuk, men ändå inte på något sätt mesig. Om jag får lov att vara komisk och lite småironisk så gjorde jag allting som föräldrarna avrådde mig för, rökning, snusning, droger och liknande när jag var ung, men vad hjälper det liksom?
Jag struntar dock i vad jag inte gjorde när jag var liten nu, det är bara som ånger i bakhuvudet. Jag är mer intresserad av vad jag kan göra för att komma ur detta helvete. Skulle vilja leva ett mer normalt liv, skaffa jobb senare, träffa någon tjej och ha kompisar som man kan hänga med ibland. Man vill ha ett normalt liv parallellt med studier och jobb, annars känner man sig som en nolla. Enligt de flesta folks syner så är man väl en förlorare också, den tanken i sig är även ganska jobbig.
Några ideer på hur man kan börja om? Vet att det är svårt för vissa att sympatisera eftersom de flesta kanske har ett normalt liv redan. Jag är dock desperat nog att skriva om detta här åtminstone.
Någon gång innan jag började i gymnasiet så började jag få sociala problem á socialfobi. Detta ledde sedan till gymnasiet som var jobbig, fast gick undan till slut för att jag hade ett mål att bli bra på något. Dock nu efter gymnasiet började jag läsa på universitetet, läser fortfarande där och det går väl sådär. Har tagit lite paus i studierna på grund av många anledningar och planerar att börja igen snart.
Just nu är jag 22 år och bor hemma igen. Ska flytta igen inom en snar framtid, men månaderna har varit så sega och frustruerande att jag inte vet vad jag ska ta mig till. Inte nog med att jag inte har kvar någon kontakt med folk längre, så har jag väldigt svårt med det sociala. Hela dagarna sitter jag hemma, inte för att jag vill det, utan för att jag helt enkelt inte har något val alls. Det är soligt ute och jag vill gå ut och njuta av vädret, men vad ska jag ut och göra? Jag tycker att det är jobbigt att bara vara ute och gå i området här hemma, dels för att jag växte upp här och bor hos föräldrarna. Jag klarar inte av att gå ut här om jag inte har någon anledning att göra det, typ handla eller något.
Det som är frustruerande är att jag känner att jag börjar bli lite gammal nu och har aldrig riktigt levt ett ungdomsliv. Det som är mest frustruerande däremot är att när man en gång har hamnat utanför samhället, vet jag tusan inte hur jag ska komma in igen. Nu när man är vuxen, hur tusan ska man träffa nytt folk? Jag kan inte gå på uteställen ensam, i synnerhet inte när jag haft problem med sådana ställen i vanliga fall. Inte ens vanligt folk som har någorlunda social förmåga går ensam på sådant. Nu när man varit isolerad så länge, hur ska man kunna gå vidare.
Hur än mycket jag gillar att vara för mig själv, hur än mycket jag gillar ensamhetssysslor så kan jag trots min ofantligt mycket lediga tid inte ta mig till att ens spela något eller sitta vid datorn. Mycket tid går åt att bara bli frustruerad, för jag vet ärligt talat inte vad jag ska göra! Jag hajar inte hur vissa personer klarar av att bo hemma utan jobb/studier i flera år. Det måste vara för att de inte är lika isolerade som jag är.
Jag vettetusan var allting gick fel i livet. Har alltid tidigare varit social och haft många kompisar. Är dessutom trevlig och ödmjuk, men ändå inte på något sätt mesig. Om jag får lov att vara komisk och lite småironisk så gjorde jag allting som föräldrarna avrådde mig för, rökning, snusning, droger och liknande när jag var ung, men vad hjälper det liksom?
Jag struntar dock i vad jag inte gjorde när jag var liten nu, det är bara som ånger i bakhuvudet. Jag är mer intresserad av vad jag kan göra för att komma ur detta helvete. Skulle vilja leva ett mer normalt liv, skaffa jobb senare, träffa någon tjej och ha kompisar som man kan hänga med ibland. Man vill ha ett normalt liv parallellt med studier och jobb, annars känner man sig som en nolla. Enligt de flesta folks syner så är man väl en förlorare också, den tanken i sig är även ganska jobbig.
Några ideer på hur man kan börja om? Vet att det är svårt för vissa att sympatisera eftersom de flesta kanske har ett normalt liv redan. Jag är dock desperat nog att skriva om detta här åtminstone.
