Spontan skogstripp, ~45mg 4-ho-met

Ålder: 20
Kön: Man
Vikt: 80kg
Dos: ~40mg oralt, 5mg nasalt
Tidigare erfarenhet: Alkohol, Cannabis, diverse rökmixar (gen2 och gen3), 4-ho-met

Det hela började klockan 13.53 då jag får ett telefonsamtal från min vän "Martin" (som givetvis inte är hans riktiga namn), han låter lite besvärad och säger att han droppat två lappar LSD med okänd mängd. Han har fastnat i någon sorts loop där han upplever allting som 10 år bakåt i tiden, jag hade, och har fortfarande lite svårt att förstå vad det innebar så jag beslutade mig för att se saker ur hans perspektiv. Jag plockar mitt fram mitt pulver och gör en bomb, jag skopade bara över från min burk till pappret, därav var jag osäker på mängden. Jag spillde lite på bordet som jag snortade, vilket jag uppskattar till 5mg.

14.20
Jag plockar ihop mina saker, inklusive en öl och beger mig ut. Jag känner mig lite tung redan efter 10 minuter, och jag stannar upp och beskådar marken, "Yep, det börjar dra igång" tänkte jag då gruset och asfalt blandas ihop en aning. Jag drar igång Mastodon - Hearts alive på mp3-spelaren och kan inte undvika att le när gitarristen spelar solo mot slutet. Jag vet att jag har en Martin som troligtvis mår lite halvtaskigt att ta hand om, och när jag går på stigen och blickar in mot skogens mörker känner jag mig lite rädd, men jag ser varje tripp som en liten utmaning för hjärnan så jag tvekar inte en sekund.

14.40
Efter en liten stund hittar jag Martin på en sten, och han ser faktiskt glad ut, när vi pratades vid på telefon fick han syn på "en groda som bar en annan groda på ryggen" varav han tog ett foto för att visa. Han håller glatt upp mobilen och visar bilden, och det känns som att det är ett litet barn jag pratar med. Jag väljer att inte förklara för honom vad grodorna egentligen höll på med.

Vi promenerar längs en stig bredvid en sjö, det är otroligt vackert, det är ankor vid strandkanten och jag får direkt någon slags underlig kontakt med dem. Vardagen känns otroligt långt borta, jag är verkligen en del av skogen. Det slår på mer och mer, träden och marken skakar och gungar, det är lite svårt att gå, men jag har en bra magkänsla trots det obekväma onset som 4-ho-met vanligen har. Jag öppnar ölen och vi delar på den, det känns riktigt festligt att gå där genom skogen. Min plan med den var att alkoholen skulle lugna Martin något, men jag vet inte om det hjälpte, i vilket fall var det värt att ta med. Plötsligt kommer det fram starka barndomsminnen, det var ett vattendrag med en planka över, och jag får bilder i huvudet av flera gånger då jag gjort exakt samma sak, känslan jag får är likt deja vu, det känns underligt att återuppleva barndomen. Kanske påverkas jag av Martins "tillbaka i tiden tankar", men jag upplever det inte obehagligt på det sätt som han beskrev.

15.00
Det hade varit molnigt en stund, och mitt humör styrdes kraftigt av det, jag kände mig aningen nedstämd och lite rädd på samma sätt som när jag kom fram till skogen. Därmed blev det en otrolig svängning när solen kom fram med fullt sken och vi blickade mot en del av skogen med mycket mossa och fina granar, känslan var obeskrivlig. "Grönt" fick en helt ny definition och värme spreds genom hela kroppen. Jag blundade och såg lila/gröna fraktaler/mönster som omsvepte mig med värme och kärlek. Jag tänkte "jävlar, det är såhär en tripp ska vara". Promenaden fortsatte och vi stötte på två vuxna som var ute på promenad, jag gick och sippade på ölen och jag mötte mannens blick, han lär ha sett mina pupiller och av hans blick att döma hade han ingen positiv uppfattning om oss två. Jag vet vad han tänkte, "Där har vi minsann två personer utan framtid.. Och öl på en måndag? Fyfan.."

15.30
Stigen vi gick på var ett joggingspår, så för att undvika ytterligare möten med oförstående människor rördes vi oss bort, ut mot ett fält. Man kan säga att det var här det började på allvar. När jag gjorde bomben planerade jag 25-30mg som är den mängd jag brukar köra, och jag trodde att det var det, men det här var något alldeles extra.

När jag rörde på mig blev ängen som när man filmar en TV, alldeles flimrig, och det gungade som på havet. Jag blundade mot solen och fylldes av den största euforin jag någonsin upplevt. Gula sprakande mönster fyllde synfältet, och jag vände mig med ryggen mot solen, då kvarstod mönstret, men det blev istället blått/brunt. Lite likt detta: http://image.shutterstock.com/displa...n-54228136.jpg men ständigt skiftande och bubblande.
När jag återigen öppnade ögonen kändes det som jag kom tillbaka till verkligheten, så jag var tvungen att hälsa på Martin igen, han verkade ha kommit ur sin loop, då han glatt hälsade tillbaka.
Jag tittade upp den klarblå himlen och ovanligt vita moln, det var det fluffigaste jag någonsin sett, aldrig har moln varit så fluffiga. Återigen kom känslan "jävlar, det är såhär en tripp ska vara, det är det här alla snackar om", jag försökte förklara för Martin att jag verkligen förstod hallucinogener som ett koncept, jag kunde se hela grejen, varför en del söker sig till upplevelser bortom det vanliga. Dock var det omöjligt att förklara, det jag fick fram var någonting i stil med "du vet, hela grejen, det är.. öh jag vet inte.. hmmm..." och svaret var "va"? så jag gav upp. Det kallas ju oförklarligt av en anledning.

15.45
Vi går längre in i skogen bort från fältet och Martin utbrister, "träden är så sjukt höga, ska dom verkligen vara så höga?" Och det är dom verkligen, men jag vet inte om det är utöver det vanliga. Vi blickar upp mot trädkronorna och på himlen syns ett blå/rosa/grönt mönster, det är ringar i kolumner, celler som sammankopplas i vackra färger. Jag slås hela tiden av hur naturligt allting känns, aldrig har en tripp varit så grundläggande, vacker, och verklig.

Jag kommer att tänka på att det bara är ett par kilometer hem, men det känns som att jag skulle vara tvungen att gå flera hundra mil för att komma dit, och jag skulle behöva gå 90 grader över jorden för att komma dit, det är verkligen speciellt. Jag tänker på min familj och vänner, om de ändå visste vad hjärnan är kapabel till. Och liksom varje tripp brukar vara tänker jag lite sorgset på samhället, det känns ohållbart och jag inser hur sårbar jorden är i universum. Ibland blir det jobbigt, men under just denna tripp var det väldigt distanserat, det var egentligen inga problem som kändes direkt jobbiga, jag upplevde verkligen livsglädje.

15.55
Resan fortsätter, stigen har lett oss längs kanten av en lång backe, och vi beslutar oss för att bestiga denna. Jag peakar nu, ingenting står still, när jag rör huvudet lite långsamt åt ena hållet blir det lika suddigt som om jag skulle stå och snurra runt. När vi kommer upp på berget sätter vi oss lite, Martin ligger på rygg på sin jacka och verkar ha det rätt bra. Jag går runt och känner på några små tallar, det känns lustigt. Men en jobbig känsla sprider sig i kroppen, jag kommer att tänka på att 4-ho-met är en RC och potentiellt farlig. Jag reflekterar över för och nackdelar med substansen, blir lugnare när jag tänker på molekylärstrukturens likhet med t ex 4-ho-dmt (psilocin) och antar att det antagligen inte är någon fara. Jag blir lugnare och blundar mot himlen, den varma känslan återkommer. 4-ho-met är verkligen skiftande för mig, det är oerhört lätt att halka in på obehagliga tankebanor men lika lätt att komma ur dem.

16.00
Där uppe på berget är det få träd, men vi omges av långa tallar. När jag tittar runt mig kan jag av någon anledning bara fokusera på ett träd i taget, och jag skrattar åt hur flummigt det blir att se nya träd hela tiden, minne som en guldfisk. Ölen är fortfarande inte slut, man hinner inte dricka mycket när det är så mycket som händer runt omkring en. Vi går ner för berget, Martin skriker att han blir jagad av en fluga och springer tills han halkar på en sten, på något mirakulöst sätt klarade han sig oskadd. Jag ger det sista av ölen till honom och det är lite kvar men ingen vill ha, så han ställer den på en sten. Jag vet inte vad som rörde sig i hans huvud, han tar upp en pinne och skriver "ÖL" framför...
- Så att inga djur ska dricka av ölen, det är farligt, säger han.
- Tror du verkligen att djuren kommer... Men jag blir snabbt avbruten.
- Ja juste, djuren kan ju inte läsa!
- Och det är det första du tänker på..?
- Vadå?

Han stoppar en pinne i flasköppningen, och ser nöjd ut. Jag ler åt hans sköna tankesätt och vi går en liten bit, tillbaka därifrån vi kom. Vi lägger oss på marken igen, det är mjuk mossa, återigen blickar vi upp mot himlen. Det snurrar i mitt huvud, träden gungar. Samma mönster som tidigare uppenbarar sig, fast något starkare. Vi ser ett flygplan uppe på himlen, det känns fint. I princip varje gång jag ser ett flygplan när jag trippar kommer tusen tankar, "Vart är det på väg? Vilka sitter på det planet? Tänk om man skulle trippa på ett flygplan!?" Planet omges av mönster, jag har aldrig upplevt så klara OEV's förutom när jag satt i nedsläckt badrum hemma, men det räknas egentligen som CEV antar jag.

Plötsligt börjar det dåna som fan, utan förvarning uppenbarar sig ett nytt flygplan, jag upplever det som att det flyger precis ovanför trädtopparna. Det var så skumt, vi hörde det inte innan det var precis ovanför oss. Kanske var man upptagen med annat, eller så var det backen vi låg i som isolerade bort ljudet. Den här gången var det inte lika kul med flygplan, solen gick i moln precis samtidigt och jag tyckte att det började blåsa mer. Martin sa att det snurrade alldeles för mycket och han ställer sig upp. Den tanken präntades in i min hjärna och det började snurra för mycket för mig med. Jag ställer mig och vi börjar gå ut mot fältet igen. Den välbekanta känslan av ångest och skräck sprider sig genom mig, och jag tänker "fan jag håller på att snea ur" Men någonstans visste jag att det här var den speciella trippen, den vackra, den kan inte sluta särskilt illa. Vi skyndar oss ut ur skogen, Martin ser och skärrad ut. Han mår illa säger han.

16.10
Till slut kommer vi ut på fältet, som väntat känns det bättre, 4-ho-met avviker inte från dessa norm. Solen kommer tillbaka och jag fylls av värme igen. Martin verkar vara på psykiskt plus men illamåendet ligger kvar, han hulkar men spyr inte. Jag tittar mot fältet, och då känns det som att jag inte har några ben, men de är givetvis där när jag tittar ner. Det är lite fuktigt och marken är mjuk, ovanligt skönt att gå på och det känns som jag sjunker ner och får extra bra kontakt med marken.
Vi går och sätter och på varsitt picknickbord och har det bra i solen. Jag blundar och ser orange/gula CEV's, och något ovanligt händer. Jag omsluts av en tunnel, och det känns som att jag befinner mig i ett utrymme, vanligtvis är CEV's bara "framför mig" men nu kunde jag nästan se bakåt. Samma varma känsla som tidigare infinner sig, men inte samma eufori. Kan dock lugnt säga att det de finaste CEV's jag haft. Likt http://www.web420.com/psychedelic%20energy.jpg men istället för trianglar bestod det av cirklar.

När jag öppnar ögonen igen och återvänder till "verkligheten" ser Martin väldigt koncentrerad ut.
- Jag ska dela på en myra, se vad som händer, säger han.
- Nej, gör inte det, det är taskigt!
- Ok, jag bygger ett hus till den istället.
Han la lite bark runt den och lite ovanpå och sa,
- Det där håller nog bra, men inte för en stark vind!
Varefter han blåste bort alltihopa och övergick i ett härligt drog-skratt. Två vuxna och ett barn går förbi i snigeltempo, det känns lite störande. Jag undrar om dom märker att vi är påverkade, Martin sitter på bordet och ser lite konstig ut. Vi låtsas sola fastän solen är täckt av moln och jag tänkte, "hehe, dom gick på det" när dom passerade.

16.30
Det har bara gått två och en halvtimme, men trippen börja dala. På något sätt känns det skönt, det har verkligen varit händelserikt. Jag kommunicerar telepatiskt med marken och tänker "nej, nu får du ta och vara still" men den bryr sig inte särskilt mycket, det känns komiskt.

När vi kom tillbaka till bebyggelsen kändes det som att man varit bortrest flera dagar. Det var verkligen full fart, dagisbarn, bilar och galenskap överallt. Vi gick förbi en tomt med två personer ~50år som var ute i trädgården, mannen nickade glatt och vi hälsade tillbaka lika glatt. Jag vet inte, men det känns som att han visste att vi trippade, det var något i blicken. Men det är Sverige så chansen är liten, vi kanske bara såg glada ut. (Vilket vi gjorde)

17.00-20.00
Vi kommer hem till Martin och får äntligen dricka vatten. Han plockar fram bröd ur frysen, och tar fram skagenröra, skinka, sallad och citron. Vi hade knappt ätit någonting under dagen så det var verkligen gott att äta, trots att jag sällan vill äta under en tripp. Vi rör oss ut igen och köper cigg (någonting som jag verkligen ville ha under trippen). Jag känner en sån otrolig sinnesro, och tänker tillbaka på dagen. Jag är fortfarande påverkad, härlig afterglow. Jag vill berätta om allt jag upplevt för Martin, men det skulle ta hela kvällen. Vi går tillbaka till hans hus där jag har min cykel, och jag tar en cigg och cyklar hemåt. Det är trögt då bakhjulet knappt har någon luft men vinden känns härlig i ansiktet.

Sammanfattning
Det är fortfarande underligt att vara tillbaka bland hus och bilar. Aldrig tidigare har jag varit så bortkopplad från samhället, det var första gången jag trippade i skogen. Det är verkligen någonting speciellt, men det kräver lite mer planering än vanligt. Jag borde haft en ryggsäck med vatten, något att tugga på, och sist men inte minst pipan och röka, jävlar vad jag saknade det när vi var i skogen!
Den här trippen har verkligen gjort ett avtryck, det är min första tripprapport då jag tidigare inte haft särskilt mycket att skriva om. Det har varit min näst starkaste tripp, tidigare har jag testat 50-60mg och det var väldigt jobbigt, dålig setting. Då blev jag ganska identitetsberövad, jag försökte komma på andra tankar genom att dammsuga och städa, då slogs jag hela tiden av tankar som "ja juste, jag är inte dammsugaren, jag använder den", och "ja juste, jag är inte det här rummet, jag befinner mig i det). Det var väldigt vackra tankar, så jag hade gärna återupplevt sådant starkare under skogstrippen, även om jag kände mycket samhörighet.

Det är någonting med naturen som gör det lättare att varit starkt påverkad av psykedelia, så nästa tripp blir väl 50mg + cannabis, och kanske några öl till afterglowen, det hade varit gott. Så ni som inte gjort det, dra ut i skogen med någon fin substans i hjärnan, den här trippen får 4,5/5.

Edit: Korrigering

bra rapport, den gjorde mig både sugen på att trippa och att gå i skogen, får ta att testa båda två nu när sommaren är på väg, fan vad underbart det ska bli


4/5 svampar

Har själv haft funderingar på att göra något liknande, bara dra ut i skogen och trippa en hel dag med matsäck och röka.

Kände verkligen igen det med myran, bygga hus åt den & allt.
Var själv ute & lekte med två vänner och MDMA i skogen förförra helgen.
Bara pillade i gräset, vattnade och lagade trasiga träd, så jag kände igen mig mycket i din berättelse!

Bra rapport!
4/5

Underbar rapport! Gjorde mig sugen att ta min psykadeliska oskuld. Skrattade flera gånger under berättelsen.

Även jag skrattade flera gånger, väldigt roliga grejor

Man blir ju riktigt sugen på o köra lite Ta en promenad i skogen sedan sätta sig på bussen in till stan sedan avsluta med ett varmt bad och sedan lägga sig.. Det kanske skulle vara nåt verkar som en riktig skön tripp. 4/5

väldigt bra rapport! måste få tag i syra eller liknande!

Tack för fina svar!


Trevligt Var det MDMA som skapade ologiskt tänkande eller var det bara stundens ingivelse som fick er att laga trasiga träd? Aldrig testat MDMA/E, men min uppfattning var att det är mest kärlek inblandat.

Det var mer eller mindre enbart MDMA:ts förtjänst, även om jag dock är lite naturhippie av mig i vanliga fall.

Sjukt skön resa du var med om, även jag satt och smålog genom nästan hela rapporten.
Ska utan tvekan göra något liknande, nu när sommaren börjar smyga sig fram!

4/5 !