Tjejer, hur ser ni på ensamvargar?

Jag är en kille som lever i en ensamhet som nog skulle knäcka de flesta.

Av diverse olika anledningar, händelser och psykiska diagnoser (ADHD, Borderline m.fl.) har jag sedan grundskolan trillat allt djupare mellan samhällets stolar, bara för att idag leva i total ensamhet. De saker som ni andra tar förgivet är saker som jag förlikat mig med att aldrig igen få uppleva; vänner, fester, dejter, familj, partner, sex, kramar, fika, samtal. Ingen tar notis om mig. Om jag skulle dö så skulle nog ingen märka det ...

Ni kanske tänker att jag är en WoW-spelande nörd, att jag är en inåtvänd gothare, att jag är socialt inkompetent, gammal eller ful i största allmänhet. Men så är det inte. Det är bara något osynligt som gör att jag och övriga Sverige repellerar. Gång på gång.

Jag sörjer lite att jag inte är en del av det sociala livet, samtidigt som isoleringen har kommit att bli den värld jag kan bäst. Men just nu har jag ändå ingen möjlighet att lämna mörkret, så jag försöker att inte falla in i dagdrömmar om hur det hade varit med relationer, beröring, normalt liv osv.

Börja nu inte bomba mig med teorier om VARFÖR mitt liv ser ut såhär. Jag har hört dem alla. Vad jag vill med denna tråden är att ta reda på hur tjejer kan tänkas se på min livsstil. Individer då alltså. Generellt vet jag ju redan att ensamvargar inte står högt i kurs ...

Kan en utomstående tjej se på mitt liv och t.ex. känna saker som avundsjuka, åtrå, rädsla. spänning eller glädje? Vilka tankar får ni när ni hör om denna sortens livssituation? Eller är det så att en ensamvarg endast kan väcka negativa vibbar hos det motsatta könet?

Tänkt uppmana er att vara brutal-ärliga, men då detta är FB känns det som att det inte behövs ...

de flesta tjejer är ju så extremt sociala, allt handlar om att synas och träffas.. fika,bio,shoppa you name it.. och om man är en kille som saknar den sociala kretsen ses man nog som en nobody, tyvärr.

Du säger att su sörjer lite över att du inte har något socialt liv, men varför gör du då inget åt det? Jag själv har vissa perioder då jag är mindre socialt aktiv än andra. Men framåt sommaren när alla är ute och har kul, så kan jag knappast bara sitta hemma och mögla utan att bli deppig...

Börja träna något i grupp, eller börja på någon annan aktivitet där du träffar andra människor, så ska du se att du får ett umgänge igen.

TS är precis som mig.. Jag kunde ha vart snygg och framgångsrik idag. Istället var jag "osocial" och sitter nu Ursnygg men ensam i min lägenhet..
Jag gråter varje dag och löjlar mig men vet själv att det mesta är mitt fel ifrån början.

När tjejer börjar flirta slutar de på grund av att jag är för oerfaren inom Relationer..
Sorgligt men sant.

Är i mångt och mycket lite fascinerad av dessa ensamvargar, vare sig man är det frivilligt eller ej. Tyvärr kan en del fördomar ligga mig till last; som den där medelålders-gubben med jättemage utan sällskap: kom igen skärp dig. Eller han som varje vardag sitter ensam på puben med en öl. Träffar på många många ensamma människor i mitt jobb, män (och kvinnor) som inte har nånstans att ta vägen eller som helt enkelt inte klarar att vara hemma ensamma. Sen har jag också fått erfara dem som inte lämnar sitt hem, som varken kan, vågar, vill, orkar, whatever.
Tycker det låter fruktansvärt att ingen skulle märka om du dog. Önskar verkligen att ingen är så ensam, men det är ju en utopi. Och du är hyfsat ung, eller? Blir oerhört beklämd...
Nu är jag förmodligen inte i din ålder och det är nog därför jag känner extra med dig.

Hur känner du dig när du är ute? Blyg och dåligt självförtroende eller så?

Hur pass villig är du att totalt ändra din livssituation?
Hur ofta skulle du vilja resa, gå ut, träna osv?



Kan det hända att du, även med flickvän, skulle vara fullkomligt nöjd med att sitta hemma därför att ditt hem bokstavligen talat blivit din borg (läs:trygghet).

Eller att du skulle bli nån slags mänsklig ryggsäck som hakar på tjejen när hon ska iväg men aldrig själv kommer med initiativ?


Har man levt som du har gjort en längre tid så lär det ta tid att "komma in i matchen" igen.

Ibland tänder jag extremt på socialt avvikande livsstilar, och om folk verkar knepiga och svåra att nå fram till. Det blir lite av en utmaning. Och ibland kan det kännas fint att vara nära nån som inte brukar bli intima med folk, för man vet som att man är speciell. Jag tänker nog främst på socialt hämmade nördar, men även olika asociala personlighetsstörningar. Fast personligen tröttnar jag nog också relativt snabbt, om det inte är en person med nåt riktigt genialiskt under ytan.

Äkta ensamvargar gråter inte över det obefintligt sociala livet. Jag är likgiltig, trots detta hopades tjejer bakom min rygg.

Nu har jag precis sett The Machinist med Christian Bale, och för enkelhetens skull kan jag väl jämföra mig med karaktären han spelar. Inte samma BMI (thank god), och inte samma vanföreställningar (tror jag), men överlag väldigt mycket gemensamt i livssituation och personlighet.

Jag kan det sociala språket, jag kan ta för mig, jag kan vara den roligaste killen i rummet. Men i slutändan är jag en fisk på torra land; Visst kan jag sprattla som fan, men förr eller senare måste jag tillbaka där jag kom ifrån.

Det är skitsvårt att förklara hur jag (inte) passar in i samhället, utan att ni tror att det rör sig om en hämmad emo.

Finner mig nog i en snarlik situation. Problemet för mig socialt ligger i att ta kontakten, när den väl har tagits kan och kommer det troligtvis flyta på. Att inte våga ta kontakt med exempelvis tjejer ligger mycket i någon slags prestationsångest, att man hellre inte prövar alls än att misslyckas.

Funkar bra med jobbarkompisar och när man träffar en person via ett gemensamt ärende, att själv ta kontakt som är mer än ett hej eller ens det är problem.

Det här med självförtroendet är ju inte något vidare attraktivt. Skaffa lite jävlar anamma!

Helt och hållet ditt eget ansvar att engagera dig i livet, glöm aldrig bort det.

Brutalt ärligt: Du är ingen attraktiv vara på marknaden, det kan man väl vara schysst nog att avslöja. Däremot om du snyggar till ditt självförtroende och ser till att bättra på din sociala förmåga så tror jag att även du kommer få damerna på kroken. Det finns alltid någon för alla, men det förutsätter vanligtvis att man säljer in sig själv lite grann åtminstone, att man anstränger sig en aning. Det behöver inte vara så svårt, det räcker att utelämna "jag har aspergers och är borderline och är ensam och isolerad och socialt inkompetent och jag tycker inte om min livssituation". Du får helt enkelt låta bli att klä dig i offerkostymen.