Ni som är över 30 år, vad skulle ni göra annorlunda om ni fick vara i 20 års åldern?

Gett fan i att spela poker, blackjack och allt förbannat skit.

Skulle vart mångmiljonär nu om jag inte gjort det, förutsatt att jag inte bränt pengarna på annat skit som är totalt värdelöst.

Inte köpt så mycket skit utan sparat och tänkt långsiktigt. I högre grad gått egna vägar och struntat i andra.

Undvika SOS (shiny object syndrome) Sånt man vill ha nu men senare undrar hur f-n tänkte jag där...
Spara mer på börsen så jag blivit ekonomisk oberoende 20-25 år senare.

Jag har insett att det inte är någon idé att ångra en massa dumma saker man gjort.

Knappt något annorlunda alls förutom kanske stannat med en och samma tjej. Handen på hjärtat; jag har gjort allt i livet som är lönt att ha gjort. Numera finns knappast något som jag längre uppskattar. Även om jag ev. har 40 eller tom 50 år kvar att leva så kommer jag inte ha gjort mer då. Allt jag en gång drömde om är redan uppfyllt.
Jag är dock oftast en förlorare i andras ögon men inuti mig vet jag annorlunda. Jag menar, vem skulle kunna piska mig på fingrarna om jag hade orkat sträva eller göra motstånd... Jag gör vad jag vill men lycklig är jag dessvärre inte och kommer sannolikt aldrig bli. Alltid orolig. Olycklig människa helt enkelt. Rot- och rastlös utan mål och mening. Ibland undrar jag om jag fortfarande lever.

Det här blir ett lite dystert inlägg men jag är lite nyfiken på vad ni som är lite äldre skulle gjort i min situation. Jag är i mitten av 20års åldern och har atypisk autism och jobbar för tillfället deltid. Problemet är att min diagnos gör att jag lätt blir utfryst samt stressad i miljöer med mycket folk runtomkring. Att bli utfryst och må dåligt är inget unikt för det jobb jag har nu utan det har även skett tidigare på andra arbetsplatser samt tidigare i skolan så det funkar ju inte att bara byta jobb för min del.

Det jag funderar på är om jag ska skita i arbetsmarknaden och försöka få det som tidigare kallades förtidspension?
Problemet är att när man väl fyller 30 och får det blir man ju fast för all framtid i bidragsträsket och risken är att man isolerar sig på hemma. Men fördelen är ju att man får en löpande inkomst som täcker ens basala behov utan att behöva anstränga sig, bara det är ju värt mycket. Samtidigt kan man ju försöka hitta något meningsfullt intresse. Att bara sitta hemma blir nog för deppigt för att klara av.
Finns ju fördelar och nackdelar med båda alternativ. Hur skulle ni gjort?

För att bidra med något konkret råd till tråden så uppmanar jag alla som är yngre att skapa nya samt vårda sitt befintliga sociala kontaktnät.

Klarar du dig på lite pengar och skiter i status och sådant? I så fall är förtidspension något för dig.

start företag ta lån på hus resa överallt få skuldsanering.

Pluggat.
Satsat mer på jobb.
Inte börjat med knark.
Bry sig mindre om det senaste sakerna.
Tränat mer.
Inte suttit vid datorn så mycket.
Brytt mig mer om de vänner.

Såna här resonemang är helt ofruktbara, så när som på mindre detaljer.

Det beror på att man ofta behöver göra dom flesta av de misstag man gjorde som 20-åring för att utvecklas till den man senare blev. Tar man bort problem retroaktivt genom att stoppa in efterkloka kartor och kompasser, skulle man också avlägsna en del av sprängkraften i det egna ödet. Livet vore förstås enklare och mer harmoniskt om det fanns ett facit redan från början, men då vore heller inte ens öde unikt.

Men en sak hade jag gärna känt till som 20-åring, och det är allt om begreppet intuition. Om så bara med Jung och MBTI som ingång, eftersom denna är enkel att förstå redan för unga människor.

Vi pratar ofta idag ofta om att det finns människor med till exempel Aspergers Syndrom - sådana som karaktäriseras av bristande intuition - och att dessa behöver extra hjälp, stöd och vägledning för att klara sig i samhället, vilket förmodligen är sant.

Men faktum är att man kan få lika mycket problem om man befinner sig i andra änden av mänsklighetens spektrum och har för hög intuition. Har man för hög intuition, ska man dock inte ha hjälp av samhället eller vårdapparaten - tvärtom - det finns inget i det yttre som kan hjälpa en med detta. Problemet transformeras, mer än något annat problem, till att bli sin egen hjälpande hand i slutänden.

Däremot skulle man vilja att intuitionens alla problem och mysterier fanns formulerade i fack- och skönlitteratur omkring en lite mer medan man växte upp, vilket hade gett en mer tillit till allt som hände i livet. Dessa insikter skulle kanske inte ha minskat ens motgångar, men förändrat ens inställning till dom.

För intuition är det som senare lär en att alla motgångar har en mening.

Fast när jag läser igenom mitt resonemang inser jag nu att det är absurt. Det jag efterlyser är egentligen att ha varit uppväxt i en högkultur. Men vore jag det, funnes inte samma incitament för mig att senare i livet pånyttföda densamma och någon måste ha även denna roll.

Så vi är fast i hönan och ägget och jag ber om ursäkt för mitt inlägg och tar tillbaka allt jag skrev.

Mindre kunskap och insikt önskar jag dagens alla 20-åringar! Kanske kan lösas med tunga droger? Men bara tillfälligt då alltså, så att aptiten på allt ovan nämnt växer sig naturligt stark.

Pluggat mer.

Köpt en våg när jag var i form och sett till att hålla den vikten. Tycker jag ser bra ut nu med och är i hyfsad form nu också men skulle jag bibehållit samma vikt hade jag haft en garderob med fler plagg att välja på då jag inte varierat i storlek.

Skaffat relevant extrajobb tidigt.

Inte dricka mer när jag redan är full. Onödigt, dyrt och ger bara baksmälla.

Visat intresse för de jag fann intressanta.

Hållit hårt i tjejer som det känts bra med.

Annars är jag jäkligt nöjd. Inga dramatiska skillnader utan bara små justeringar.

Jag skulle inte ha skrattat när läraren nämnde de romerska analerna.