Citat:
Ursprungligen postat av reconstruct
Du skrev (fritt citerat) att Sverige istället för att satsa på territoriell expansion lade krutet på annat. Nog för att man tog de första stapplande stegen på väg till industrialiseringen och dagens politiska system -men man utgjorde också rysk boxningssäck av blågult format - det enda lysande undantaget var väl Svensksund som väl mest bara förlängde pinan en aning.
För att grovt summera vad svensk utrikespolitik handlade om under huvuddelen 1700-talet innebar den att bedriva, eller försöka bedriva, framgångsrika fälttåg mot Ryssland. Dessvärre misslyckades man mer eller mindre ständigt.
Oppositionen här, mig veterligen i någorlunda ständig minoritet, kom att bli mösspartiet (i motsats till tidigare nämnda hattparti, "krigshetsarna").
Jag gjorde en kort och något förenklad sammanfattning av en tidsperiod på lite mer än 50 år. Visst har du rätt i att Sverige krigade under frihetstiden. I tre stycken om man räknar med Stora nordiska kriget som måste avslutas. Jämför dessa med det femtontal krig som varade under stormaktstidens drygt 100 år – och då räknar jag det trettioåriga som ett enda krig.
Två ansatser gjordes för att utöka gränserna, båda genom att man försökte återta tidigare förlorad mark. Vid hattarnas ryska krig blev Sverige av med lite finskt territorium. Som du sade agerade Sverige rysk boxningssäck. Det var bara att tacka och ta emot när Ryssland började bestämma om tronföljare och annat. Sedan vid Pommerska kriget, då Sverige och Ryssland var allierade, blev resultatet bara att en tidigare fred mellan Sverige och Preussen fortsatte att gälla. Efter den nesan kändes nog karolinepoken väldigt avlägsen. Man hade försökt bedriva några framgångsrika krig. Men till slut insåg man att Sverige var fast i sin nya roll som stat av andra graden. Bara att bita i det sura äpplet och hålla mun.
Alltså inte så mycket att skryta med om man jämför med vad tidigare krigarkungar uträttat på slagfältet. Jag menar att Sverige gjorde mer väsen av sig genom att agera försökskanin i det parlamentariska experimentet med allt vad det innebar med hattar, mössor, hovparti och kunganamnstämpel. Det var ett ofta problemtyngt experiment. Precis som det nationalekonomiska system som bedrevs (mycket ut ur landet och lite in).
Mer än de misslyckade krigen känner väl folk numera till saker som Hattar och mössor, partistriderna, merkantilismen, den tidiga industrin, Ostindiska Kompaniet, Tabellverket, Olof von Dalin, Christopher Polhem och (förstås) Bellman med mera. Det är inte krigen som minner om frihetstiden.
Det sista gäller förstås inte sådana som mig som gillar att läsa om numera så utskällda ”kungar och krig”.