Varför skedde inte revolutionen i Sverige?

Jag får nog ursäkta, kan ha varit rätt trött efter jobbet och inte haft huvudet med mig!

Du skrev (fritt citerat) att Sverige istället för att satsa på territoriell expansion lade krutet på annat. Nog för att man tog de första stapplande stegen på väg till industrialiseringen och dagens politiska system -men man utgjorde också rysk boxningssäck av blågult format - det enda lysande undantaget var väl Svensksund som väl mest bara förlängde pinan en aning.

För att grovt summera vad svensk utrikespolitik handlade om under huvuddelen 1700-talet innebar den att bedriva, eller försöka bedriva, framgångsrika fälttåg mot Ryssland. Dessvärre misslyckades man mer eller mindre ständigt.

Oppositionen här, mig veterligen i någorlunda ständig minoritet, kom att bli mösspartiet (i motsats till tidigare nämnda hattparti, "krigshetsarna").

För att det inte behövdes! Sverige statsskick var ovanligt jämnt fördelat över befolkningen. Kungen var ingen tyrann utan såg sig som en naturlig ledare för riket och till och med kunde gå i döden för det. Jämför man med kungarna i Ryssland och Frankrike så är det en helt annan dignitet. I Frankrike var det extremt ojämnt där kungahuset missbrukade sin makt å det grövsta. Detsamma i Ryssland där bönderna ända in på 1900-talet var livegna! Livegna bönder förekom överhuvudtaget inte i Sverige, det avskaffades väldigt tidigt redan på medeltiden. Bönderna hade dessutom en plats i riksdagen tillsammans med kung, präster, adel så att man kunde göra sin röst hörd. På kontinenten kördes bönderna konsekvent över, i Sverige respekterades bönderna som en del av politiken även om bönderna såklart inte kunde hävda sig som adeln så hade de ändå en röst.

Gustav III genomförde en reduktion som ledde till att man tog resurser från adeln och spred ut det till bönderna. Det genomsyrar det svenska kungaämbetet i väldigt stor grad. Kungen var aldrig en tyrann utan såg sitt ansvar gentemot riket för att det inte skulle splittras. Gustav III blev mördad tack vare att han delade ut resurser från adeln. Det var adeln och inte bönderna som var missnöjda. Både Gustav III och Gustav IV hade gjort stora reformer som stått sig ända till i dag med tryckfrihetsförordningen, vetenskapsakademin, Göta kanals byggande osv.

För att en revolution ska kunna genomföras så måste den största klassen, alltså den lägsta, vara så pass missnöjd med förhållandena att man gemensamt gör slag i saken och genomför en revolution. Detta missnöje fanns aldrig i Sverige då friheten för gemene man var alltför stor. Det var adeln som var missnöjd för adeln ville ha mer makt. Således var den svenska "revolutionen" 1809 helt och hållet en adelsrevolution. Adeln blev dock själva straffade då ståndsriksdagen upplöstes 1866 vilket var en helt naturlig utveckling så som det såg ut i Europa. Den svenska utvecklingen har byggt på respekt, oerhört mycket respekt. Hade exempelvis inte Gustav V visat den respekt för parlamentarismen som han gjorde så hade monarkin varit rökt. Den andan har Sverige haft hela tiden, en känsla för rådande omständigheter.

Sverige har alltid haft den naturliga sammanhållningen som gjort att det aldrig behövt bli inbördeskrig eller revolution. Det enda som skett är maktkamper mellan mindre fraktioner såsom mellan adel och kung, mellan kung och präster osv.

Jag gjorde en kort och något förenklad sammanfattning av en tidsperiod på lite mer än 50 år. Visst har du rätt i att Sverige krigade under frihetstiden. I tre stycken om man räknar med Stora nordiska kriget som måste avslutas. Jämför dessa med det femtontal krig som varade under stormaktstidens drygt 100 år – och då räknar jag det trettioåriga som ett enda krig.

Två ansatser gjordes för att utöka gränserna, båda genom att man försökte återta tidigare förlorad mark. Vid hattarnas ryska krig blev Sverige av med lite finskt territorium. Som du sade agerade Sverige rysk boxningssäck. Det var bara att tacka och ta emot när Ryssland började bestämma om tronföljare och annat. Sedan vid Pommerska kriget, då Sverige och Ryssland var allierade, blev resultatet bara att en tidigare fred mellan Sverige och Preussen fortsatte att gälla. Efter den nesan kändes nog karolinepoken väldigt avlägsen. Man hade försökt bedriva några framgångsrika krig. Men till slut insåg man att Sverige var fast i sin nya roll som stat av andra graden. Bara att bita i det sura äpplet och hålla mun.

Alltså inte så mycket att skryta med om man jämför med vad tidigare krigarkungar uträttat på slagfältet. Jag menar att Sverige gjorde mer väsen av sig genom att agera försökskanin i det parlamentariska experimentet med allt vad det innebar med hattar, mössor, hovparti och kunganamnstämpel. Det var ett ofta problemtyngt experiment. Precis som det nationalekonomiska system som bedrevs (mycket ut ur landet och lite in).

Mer än de misslyckade krigen känner väl folk numera till saker som Hattar och mössor, partistriderna, merkantilismen, den tidiga industrin, Ostindiska Kompaniet, Tabellverket, Olof von Dalin, Christopher Polhem och (förstås) Bellman med mera. Det är inte krigen som minner om frihetstiden.

Det sista gäller förstås inte sådana som mig som gillar att läsa om numera så utskällda ”kungar och krig”.

Frankrike var bankrutt samtidigt som de hade missväxt och svält. I Sverige var det inte så.

Med den logiken borde det alltså blivit revolution när emigrationen till Amerika tog fart på senare delen av 1800-talet och så blev det ju inte direkt.

Jag är inne på obotlig_realist linje, det behövdes helt enkelt inte, det fanns folk som var missnöjda men det finns det alltid. Dessa utgjorde dock aldrig en tillräckligt stor del av befolkningen för att kunna göra något åt det, eller så fanns helt enkelt ingen som kunde ordna upp det på ett lämpligt sätt.
Oavsett så hade inte de lägre klasserna något behov av att göra en revolution .

Att sedan försök gjordes är ju uppenbart men att dessa inte fick tillräckligt stort stöd talar ju för sig självt.
Sen kan man ju gräva ner sig i en rand antal andra faktorer men det lämnar jag till de som är mer pålästa inom ämnet.

Det var inte ett försök att skriva ned alla faktorer.

Vi hade inte heller ett lika stort socialt avstånd mellan bönder och överhet, man kan därför tänka sig att adeln i Frankrike var mer hatad än adeln i Sverige.

Om man tittar just på franska revolutionen är det kanske så att den inte direkt spred sig till andra länder, förutom där Frankrikes härsmakt kom att råda. Det kan tyda på att frågan kanske är felställd.

Den franska revolutionen drevs på framförallt av det bildade borgerskapet i Paris med hjälp av missnöjda "sansculotter" som i allmänhet stod utanför det egentliga borgerskapet. I det lantliga Sverige som saknade större städer jämförbara med Paris* och som hade ett förhållandevis litet och svagt borgarstånd fanns inte samma underlag för en revolutionär rörelse. Gustav III var till skillnad från sin franske kollega och dennes drottning också en hyfsat populär monark bland "massorna", varför en borgerligt eller adligt initierad revolt mot kungamakten och enväldet knappast hade lyckat piska upp stämningen och vinna särskilt många anhängare.




* Paris hade år 1789 drygt tio gånger så stor befolkning som Stockholm vid samma tid, +600 000 inv mot ca 60 000.

Vad menar du? Har Gustaf IV fått skulden för att Hattarna och Mössorna misslyckade politik?

Därför att det svenska bondeståndet och allmogen stod på kungens (Gustav IIIs) sida. I Sverige fanns det adliga konspiratörer, vilket ledde till mordet på G III år 1792. Kungen hade inlett reformer som bland annat gav bönder lika rätt till sin mark som för adeln, fiske och jakträtt på sin egna mark. Vilket gjorde honom mycket populär, men han blev baktalad senare i historien.
I Frankrike stod adeln och kungen varandra nära. Där var större delen av befolkning förtryckt under adeln, vilket inte Riktigt var fallet i Sverige där bondeståndet var fria män.
Ska också tilläggas att många stora tänkare kom från just Frankrike, vilket också är en anledning, men det är en för enkel slutsats.

Vad menade jag för nästan tre år sedan? Minns knappt. Frågan var varför Sverige inte drabbades av revolution på samma sätt som i Frankrike 1789. Här var det kungen som gjorde revolution (Gustav III:s statsvälvning 1772). Frihetstiden ansågs som ett misslyckande, ett experiment som fått alla chanser. Många höll med kungen.

Vad gäller sonen Gustav IV: Han blev avsatt (1809 års revolution). Det fanns ingen utbredd önskan att göra blodig revolution då heller. Statskuppen, som utfördes av officerare och ämbetsmän, syftade till att avsätta just Gustav IV, inte att avskaffa själva monarkin. Man ogillade kungens utrikespolitik, hans ovilja att kompromissa och hans oförmåga att se krasst realpolitiskt på vad som skedde i Europa (åtminstone adeln lär ha delat kungens syn på Napoleon som var en direkt produkt av revolutionen). Men både adeln och mer reformvänliga ämbetsmän kunde enas i sitt agg mot Gustav IV. Dennes krav på mer pengar till nya krig samt hans ovilja att förhandla om fred visade på enväldets katastrofala brister. Svenska folket uppmanades till enighet för Sveriges skull men inte för att krossa statsskicket efter franskt mönster.

Så nej, Gustav IV fick inte skulden för Frihetstiden. Men detta parlamentariska system var inte ett allternativ när kungen hade avlägsnats. Istället ledde man fram kungens gamle farbror och började sedan skyndsamt leta efter ungt, friskt blod...

Haha, tänkte exakt detsamma.