Hur vanligt är lyxfällan fenomenet?

Som arbetsgivare måste jag nog ändå påstå att det är ett rätt vanligt problem att leva över sina tillgångar. Uppskattningsvis hälften av de anställda har ekonomiska problem som jag som arbetsgivare noterat i och med att dom vill ha ut sina semesterdagar i pengar titt som tätt, vill ha förskott, efterfrågar övertid mm. Och mellan 25-27.000 kr brutto i grundlön är väl inte direkt att tjäna dåligt i en småstad i norrland.

Återigen är jag beredd att hålla med Draken22, jag tror att mörkertalet som lever över sina tillgångar men inte visat sig i lyxfällan är bra mycket större än vi tror.
På rak arm känner jag flera som t.ex. inte skulle klara av räntehöjningar för sina bostadslån, självfallet tecknade när räntan låg strax över en procent. Som grädde på moset så är det nog fler än jag vågar tänka mig i min närhet som har lån på merparten av statusattributen de har i sitt bohag, vilket skrämmer mig.

Till viss del tror jag det handlar om den konsumtion som idag är en del av den sociala normen blandat med den eviga svenska avundsjukan som trissar upp och gör att vi svenskar vill brösta upp våra platta TVs och solsemestrar mot varandra. Hur grannen finansierade sin TV, bil eller båt frågar vi inte.

Egentligen rent och skärt självbedrägeri, eftersom grannen sällan imponeras av om du har en ny platt-TV, ny flashig bil eller har råd med solsemester. Han blir bara avundssjuk och vill kunna ta sig råd med samma saker själv.

Vi tror ofta felaktigt att vi blir bedömda för vad vi har, äger och har råd med. Så är det kanske i de mer välbärgade kretsarna, men jag personligen tycker det är helt meningslöst att skaffa sig grejer eller åka på utlandssemester bara för att "imponera" på andra. Snarare brukar det väl bli så om man har något som någon annan vill ha att de vill köpa det av en för ett underpris. "Men var lite hygglig nu, du får 1000:- för platt-TVn. Den är ändå inte värd mer eftersom det var två år du köpte den" osv.

Jag tror också att det till viss del beror på den svenska avundsjukan att man ska ha minst lika bra saker som grannen har. Men jag tycker också det beror på svensk medias upptrissning av saker i tidningar, annonser, internet osv.

"10 test, denna platt-TV'n ska du ha" och liknande. Folk tror att man måste ha en platt-TV stående hemma för att alla andra har det. Aldrig någonsin har jag sett i media om något test med 10 begagnade tjock-TVs någonstans. Man MÅSTE inte ha internetabonnemang, mobiltelefoner och liknande lyxsaker utan det är media som hjärntvättar oss med att vi måste ha det. Jag tror man klarar sig minst lika bra utan att ha det senaste och värsta.

Grundproblemet är ju att staten inte tillåter oss att leva med en ränta som balanserar vårt utbud och efterfrågan på sparande och lånande, alltså en fri marknadsränta.

Istället dikterar statens myndighet Riksbanken att räntan måste vara för låg hela tiden. Det skapar överskuldsättningar och bubbelpriser på belånade tillgångar. Den illusionen av rikedom som låg ränta skapar. Låg ränta signalerar ju att ladorna är fulla och det är dags att festa. Så det är extremt ödeläggande när staten skapar denna signal falskt, att staten lurar folk att festa allt de kan nu, fastän ladorna är tomma och överskuldsatta!

Skulle du låna en miljon till 2% ränta? Javisst! 1 166 kr per månad efter skatteavdrag, lätt!

Skulle du spara en miljon till 2% ränta? Näe! Och mellanskillnaden är kreditbubblan som staten skapar via sitt planekonomiska banksystem.

Tror det är rätt så vanligt, bygger det resonemanget på en kompis jag känner som anser att de pengar han får använda på kreditkorten är "hans" pengar, även om pengarna blir ett lån han måste betala tillbaka.

Jag försökte MYCKET enkelt förklara för honom att eftersom han inte äger de pengarna så är det inte hans egna pengar, och prylarna han då köper för dessa pengar är egentligen inte hans egna.

"Jo det är mina pengar och mina saker", sa han

Det blir en livsstil att leva med lånen, som för den här snubben.

Ingen brist på ekonomiska idioter.

Problemet är nog stort... Inte så att folk går minus varje månad, men väl att de gör riktigt, riktigt korkade inköp och balanserar runt noll. Då räknar jag med att folk har skulder samt att det i nollsummespelet ingår både räntor och amorteringar.

Bara för att ge ett exempel... Min firma erbjuder de anställda gratis mobiltelefon inklusive abonnemang... Vilken telefon man vill ha är frivilligt med undantag för Iphone. Man kan alltså få en Htc eller vad som helst inklusive betalda räkningar. Trots det är det en hel del på firman som ändå köpt sig en ny Iphone. Det är inget annat än korkat. Inte ens jag, som är den enda på firman som kör med Mac-dator, skulle få för mig att öka månadskostnaden med 599kr för en Iphone.

Det ligger mycket i det du säger http://www.metro.se/teknik/iphoneanv...!YSQEtCNDgZ1E/
Folk som köper en Iphone på 24 månader förstår inte riktigt att det är en avbetalning.
Dock så kanske inte det skulle ändra deras tankesätt om dom lyckades förstå det..

så är det med alla abonnemang, dom försöker tjäna pengar på dig.. därför man får räkna innnan man skaffar vad man gör mest och vad det kostar för helt ärligt dom som har 3 och har 399kr pott i månaden och gratis mobil många av dom slösar aldrig upp 399kr/mån och då har inte telefonen varit gratis..

När man hör arbetskamrater som knappt klarar sig på 2st 25k+ löner varje månad så känns det inte som något ovanligt att de som tjänar 2st 20k löner inte klarar sig.

Jag har alltid velat fråga hur deras privatekonomi egentligen ser ut eftersom det verkar vara så svårt, men vill inte avslöja min ekonomisexuella läggning allt för mycket eftersom alla är likadana

Skulle lätt valt en androidtelefon av något slag om jag jobba på den firman.
Många är insnöde på att dom ska ha en iphone för att det finns så mycket apps och alla andra har den.
Men hur många apps av dom behöver och hur många använder man? Varje app finns ju i 100 olika varianter oftast.