Särbegåvning - ett verkligt fenomen?

Vad innebär särbegåvning?

Begreppet är en bred kategorisering som används för att kategorisera olika typer av personer som visar, eller har en potential att visa, en exceptionell nivå inom ett eller flera av följande områden:

• Allmän intellektuell förmåga
• Akademisk talang
• Kreativt tänkande
• Ledarskapsbegåvning
• Visuell eller utförande konstnärlig talang

Med andra ord, det handlar inte bara om att vara duktig i matte! Och, ofta är ett särbegåvat barn duktig i ett eller några, men sällan inom alla områdena.


Hur vet jag att mitt barn är begåvat?

Även om gruppen ”särbegåvade barn” innehåller individer med unika behov finns det ett antal gemensamma personlighetsdrag, eller kännetecken, som du kan jämföra med ditt barn. Ditt barn behöver inte vara utpräglad i alla dessa drag men bör omfattas av en större del av nedanstående kännetecken.

Särbegåvade barn utmärker sig oftast i yngre år genom att

• Vara medveten och uppmärksam
• Tänka och resonera kring abstrakta ting
• Ha hög aktivitetsnivå
• I vissa fall klart mindre sömnbehov
• Vara extremt nyfiken och visa en nästan omåttlig lust på att lära sig nytt, att förstå sin omvärld
• Lära sig nya saker snabbt
• Vara känslosam och ha svårt att ta kritik
• Visa tydliga drag av perfektionism
• Visa intresse för intellektuella utmaningar, såsom pussel, tal och labyrinter.

Bland särbegåvade barn i skolåldern kännetecknas att de

• Har en större förmåga än sina jämnäriga att ta till sig ny kunskap, komma ihåg tidigare inlärd kunskap och bearbeta information snabbare.
• Ofta är negativa till skolan, oftast uttråkade då de sällan får möjlighet till utlopp för sin begåvning. Detta skapar i sin tur rastlöshet och som kan ge ett aggressivt beteende, eller omvänt ett passivt avståndstagande från skolan i att barnet börjar dagdrömma och bli uppslukad i en inre värld.
• Visar prov på mycket stor koncentrationsförmåga inom självvalda aktiviteter.
• Är öppna på andra sätt för inlärning.
• Är duktiga på att tala men dåliga på att skriva.
• Söker sig ofta till äldre personer
• Har ibland dåliga relationer till kamrater och lärare.
• Är extremt vetgiriga vilket kan leda till att deras frågor uppfattas som provocerande.
• Ser lösningar som ingen annan ser.
• Vill förstå orsak-verkan.
• Kan vara så uppslukade av tankar att man måste fysiskt röra vid dem för att få kontakt.
• Har en högt utvecklad känsla för rättvisa vilket kan ge problem i förhållandet med kamrater.
• Kan ha mycket svårt att släppa en aktivitet för att gå vidare till nästa. Önskar gå till botten med allt. Avbrott kan orsaka stor frustration.
• Har svårt att arbeta med lätta ämnen men trivs med komplexitet.

Persson (1997) menar att skillnaden mellan ett särbegåvat och ett normalbegåvat barn är att förstnämnda anförskaffar sig kunskaper lättare och snabbare. De har en förmåga att tänka på ett komplexare plan. De är ofta ifrågasättande, utmanande och nyfikna vilket kan leda till att de betraktas som störande.

Särbegåvade elever är en bortglömd och förbisedd grupp i grundskolan i dagens Sverige (Persson, 1997). Lärares kompetens på området behöver kompletteras för att möta den nämnda gruppens behov. Falk (2001) menar att det saknas utbildning inom området på de flesta lärosätena. Endast ett fåtal lärarutbildningar handhar utbildning om särbegåvade barn och hur deras potential kan tas tillvara. Men då består utbildningen enbart av en eller ett par föreläsningar.

Eriksson (2005) fann genom en enkätundersökning att cirka 97 procent av alla tillfrågade ansåg att skolan i högre grad borde stödja särbegåvade elever. De svarande i undersökningen bestod av personer med en intelligensnivå i minst 98:e percentilen. Majoriteten av de tillfrågade ansåg att läraren inte på ett adekvat sätt uppmuntrade till lärande i deras egen takt. Flera respondenter menade att med en lärare som uppmuntrade till djupare och mer studier på ett bra sätt skulle berika deras liv på flera plan. Nedan följer exempel på respondentcitat;

”Betydligt högre medelbetyg. Det låga medelvärdet är ett resultat av 'förslappning', dvs jag tyckte det var segt att gå på lektioner där det inte var något driv i undervisningen.” (Eriksson 2005 s.25)

”Jag hade känt mig mer förverkligad. Jag hade haft bättre självförtroende. Jag hade haft ett mycket bredare kompetensområde, och på vissa områden också djupare. Jag hade haft större påverkan på min omgivning. Jag hade fungerat bättre socialt. Jag hade känt mig mer i kontroll över min egen utveckling. Jag hade helt enkelt haft ett rikare liv.” (Eriksson 2005 s.26)

Persson (2007) menar att många särbegåvade barn känner sig understimulerade på grund av att skolan är för lätt. Lärare och föräldrar vet ofta inte hur de ska ge stimulerande uppgifter till dessa barn. Problemet börjar inte där, många lärare vet heller inte hur de ska upptäcka de särbegåvade eleverna. Persson menar att det till och med händer att särbegåvade elever beter sig illa och ofta klassas som problembarn. Dessa beteenden beror i många fall på understimulans. Det finns till och med fall som gått så långt att barnets särbegåvning upptäckts när utredning om psykiska problem gjorts. Vidare menar Persson att cirka 60 procent av alla särbegåvade barn också klarar sig exceptionellt bra i skolan medan övriga kan delas upp i kategorier där en stor del av dessa utgörs av särbegåvade barn med både personliga och skolrelaterade problem.

Alm (2007) gjorde en studie med hermeneutisk ansats angående lärares syn på särbegåvning där hon upptäckte att lärarna inte tyckte att det fanns tid till att hjälpa de högpresterande eleverna. Notera ”presterande”, vari det ligger ett stort problem. Lärare sätter ofta likhetstecken mellan särbegåvade och högpresterande. Så ser tyvärr inte verkligheten ut. Eller som xxx uttrycker det;

”Jag tror att ett problem är att många fortfarande sätter ett likhetstecken mellan särbegåvade barn och högpresterande barn. I den bästa av alla världar skulle det likhetstecknet också finnas där, men idag ser dessvärre verkligheten helt annorlunda ut. Många särbegåvade barn upptäcks först när de blir undersökta för att eventuellt bli placerade i särskola för mindre bemedlade barn.” (xxx, personlig kommunikation, 17, april, 2010).

Dessa överslätande generaliseringar du gör saknar verklighetsförankring. Jag har själv träffat ett antal personer, som vi kan kalla just särbegåvade. Deras gemensamma omdöme om den svenska skolan har varit negativt; de har känt sig understimulerade och missgynnade av systemet. I något fall har personen faktiskt tröttnat på studierna, p.g.a. den för honom alltför låga studietakten.

Det svenska skolsystemet är däremot idealiskt för medelmåttor som du, eftersom det är anpassat i sin helhet, ja närmast designat för sådana personer.

Det är inte alls säkert, att alla begåvade barn/ungdomar "tar chansen" och "gör något av sin begåvning".

Begåvning i sig är inte alls någon garanti för vare sig framgång eller ens aktningsvärdhet. Titta bara på alla mediokra individer, som återfinns inom politik och näringsliv.

Jag är övertygad om, att Sverige faktiskt slösar bort mycket av begåvningsreserven genom det misslyckade skolsystemet.