2010-06-01, 13:46
#13
Musiken - det var bättre förr, eller?
Hej Flashback, jag skulle vilja ta upp en grej och diskutera, speciellt med er lite äldre användare, och mitt ämne handlar om musikbranschen och dess förfall. Ända sedan jag började bli intresserad av musik (jag lyssnar bara, spelar ännu ej inget instrument) så har jag märkt ett återkommande fenomen för mig själv, dvs att jag tycker att äldre musik håller MYCKET högre standard än den nyproducerade musiken idag, även om det är samma artister. Mitt kära favoritband Metallica (jag anser fortfarande inte att de sålt sig) gör inte hälften så bra musik idag som de gjorde på 80-talet. Visst, det kanske beror på att de blivit gamla, tappat kreativiteten osv, men även om dessa äldre band som jag älskar att lyssna på har tappat stinget, så har jag inte hört ett enda "nytt" band på flera år som jag anser vara i klass med mina gamla favoriter.
Jag läste ett inlägg i kommentarsfältet på TPB igår som fick mig att tänka dock:
Har jag helt enkelt hamnat i den här "classic rock-kanonen"?
Då jag själv är född på sent 80-tal och inte började intressera mig för musik förrän vid 14-15 års åldern så hade jag växt upp till ljudet av Roxette, Aqua och Spice Girls, det var "hitband" på min tid som man hittade på Absolute Music-samlingarna. När internet kom öppnades en helt ny värld för mig, och jag blev helt såld på rockklassiker-genren.
Personen som skrev inlägget på TPB påstår att det fanns lika mycket skräpmusik innan som det finns nu, men det vägrar jag att tro på. Ni upplevde era tonår på 70 och 80-talet kanske kan berätta för mig hur det egentligen var? Min uppfattning om den här tiden är att allmänheten hade bra musiksmak, till skillnad från idag då större delen av västvärlden lyssnar på värdelöst fabriksproducerat oljud (läs: R 'n B, houseremixer av gamla 80-talslåtar, tråkiga ballader av Beyonce, Rihanna osv). Jag kan inte riktigt hitta några stora artister på 70 och 80-talet som passar in som fabriksproducerat oljud i mina öron, det känns mer "äkta" på något sätt.
Jag lyssnar mest på rock och thrash metal, men uppskattar det mesta som i mina öron är bra musik, och fan, ibland lyssnar jag även på rapmusik, så jag vet att folk har olika musiksmaker och att smaken är som baken, men efter att ha hört Rasmus Seebachs Natteravn (tvångslyssnar på NRJ när jag jobbar, yippie) ca 2 gånger i timmen och fått höra låten lovordas och hyllas av idioterna Knappen och Hakim så kände jag att hoppet var borta. Detta presenterades som årets stora hit och sommarens bästa låt mm, och den är fan helt värdelös (som resten av musiken på NRJ), och är det någon låt som de köper upp som är aningen bra, så ska den först remixas av nån fjantig DJ innan den kan spelas upp på dessa "hitradio-stationerna". Visst, jag behöver inte lyssna på NRJ om jag inte vill, men det jag stör mig på är att detta är "what's hot" och anses vara bra av många.
Det jag oroar mig för är att om hela nästa generation med ungdomar uppfostras med sån här dynga så kommer uppskattningen av riktigt bra och talangfull musikalisk talang dö ut, och jag kommer att sitta resten av mitt liv med samma gamla skivor i cd-spelaren. Jag kommer aldrig få höra någon ny Stairway to Heaven eller Bohemian Rhapsody...
Oroar jag mig i onödan, ni som varit här på jorden lite längre än mig? Kände ni likadant när ni var yngre, är det här ett klassiskt fenomen?
Jag läste ett inlägg i kommentarsfältet på TPB igår som fick mig att tänka dock:
that's a bit of a laugh, pops. neil young is a crucial part of that bullshit "CLASSIC ROCK" canon that every year hundreds of thousands of 14-21 year olds invest themselves in, believing they have found the holy grail of musical credibility and authenticity. they usually anchor this belief in some sort of dislike of "today's music", allowing them to feel a sense of superiority over the rest of their age group (and forgetting that there was just as much bad music in the 70s, its just that noone really remembers it). this CLASSIC ROCK phase usually involves the fucking doors and the fucking beatles. some grow out of this phase eventually when they find other more interesting music. some just for all intents and purposes grow out of music entirely.
Då jag själv är född på sent 80-tal och inte började intressera mig för musik förrän vid 14-15 års åldern så hade jag växt upp till ljudet av Roxette, Aqua och Spice Girls, det var "hitband" på min tid som man hittade på Absolute Music-samlingarna. När internet kom öppnades en helt ny värld för mig, och jag blev helt såld på rockklassiker-genren.
Personen som skrev inlägget på TPB påstår att det fanns lika mycket skräpmusik innan som det finns nu, men det vägrar jag att tro på. Ni upplevde era tonår på 70 och 80-talet kanske kan berätta för mig hur det egentligen var? Min uppfattning om den här tiden är att allmänheten hade bra musiksmak, till skillnad från idag då större delen av västvärlden lyssnar på värdelöst fabriksproducerat oljud (läs: R 'n B, houseremixer av gamla 80-talslåtar, tråkiga ballader av Beyonce, Rihanna osv). Jag kan inte riktigt hitta några stora artister på 70 och 80-talet som passar in som fabriksproducerat oljud i mina öron, det känns mer "äkta" på något sätt.
Jag lyssnar mest på rock och thrash metal, men uppskattar det mesta som i mina öron är bra musik, och fan, ibland lyssnar jag även på rapmusik, så jag vet att folk har olika musiksmaker och att smaken är som baken, men efter att ha hört Rasmus Seebachs Natteravn (tvångslyssnar på NRJ när jag jobbar, yippie) ca 2 gånger i timmen och fått höra låten lovordas och hyllas av idioterna Knappen och Hakim så kände jag att hoppet var borta. Detta presenterades som årets stora hit och sommarens bästa låt mm, och den är fan helt värdelös (som resten av musiken på NRJ), och är det någon låt som de köper upp som är aningen bra, så ska den först remixas av nån fjantig DJ innan den kan spelas upp på dessa "hitradio-stationerna". Visst, jag behöver inte lyssna på NRJ om jag inte vill, men det jag stör mig på är att detta är "what's hot" och anses vara bra av många.
Det jag oroar mig för är att om hela nästa generation med ungdomar uppfostras med sån här dynga så kommer uppskattningen av riktigt bra och talangfull musikalisk talang dö ut, och jag kommer att sitta resten av mitt liv med samma gamla skivor i cd-spelaren. Jag kommer aldrig få höra någon ny Stairway to Heaven eller Bohemian Rhapsody...
Oroar jag mig i onödan, ni som varit här på jorden lite längre än mig? Kände ni likadant när ni var yngre, är det här ett klassiskt fenomen?

Min pappa introducerade mig bland annat till Smashing Pumpkin vilket jag är grymt tacksam för. Dock så förstår de inte alls hur jag kan lyssna på House med mera. ^^