LSD, Silent hill och speglar. Min första snedtripp.

Ålder: 21 år.

Tidigare erfarenheter:
Cannabis
LSD
Toppisar
Cubensis
Centralstimulanta av alla dess slag, en hel del intravenöst.
Opiater, det mesta förutom Heroin.
Lite Benzoider.

Med mera, listan kan göras lång. Gissar på att det ligger någonstans mellan 50-70 olika substanser. Det mesta med andra ord.

Jag har trippat ungefär 60 gånger tidigare, varav ca 60-70 procent är på svamp. Min första tripp var på 130 mellanstora toppisar. Så jag är van att trippa ganska hårt. Men den här gången blev jag slagen under bältet. Kanske var det pga hur djupt vatten jag var ute på, eller så var det sällskapet. Min gissning är lite av varje, samt för många trippar på under för kort tid.

Denna tripp ägde runt för ett bra tag sedan så jag kan inte sätta klockslag på något under trippen, men jag ska göra så gott jag kan och gissa mig fram.

Intag: En Shiva av väldigt bra kvalité, har kört på shiva ett 10:tal gånger och denna batch var klart starkast hittills.

Närvarande under trippen: Jag och några andra vänner. Namnen på det inblandade är inte väsentligt, förutom han som jag valde att trippa med som jag väljer att kalla John.

Kvällen börjar med att jag i vanlig ordning är väldigt sugen på att trippa, jag har 2 lappar kvar i frysen och bestämmer mig för att ringa en polare för att höra om han är lika sugen som mig. Jag lyfter på mobilen och slår en signal till min gode vän. Tjenare John, det är Jens som ringer, frågar rutinmässigt hur läget är och så vidare. För att komma till slutklämmen: Är du sugen på att ta en tripp så här på söndagskvällen. Jag märker att John som trippat två gånger tidigare (varav en tripp var ganska svag) blir intresserad.

I nästa sekund sitter jag på min cykel med två lappar i min ficka reda för att intas. Jag kommer fram några minuter senare och möts av (jag tror) 4 bekanta samt två nya ansikten samt en påträngande lukt av Weed. Ett leende uppenbarar sig på mina läppar, likaså på Johns. Jag sätter mig ner och vi börjar prata om situationen. Fjärilarna i magen börjar komma trots att jag inte tagit syran än.

Vi röker några rediga bonghitar av RIKTIGT bra weed. Stark sativa med stor mängd Thc. Alla är bäng och vi sitter väldigt bekvämt i soffan. Jag tar fram syran och frågar om John är redo för en liten resa. Jag sträcker fram den lilla välbekanta lappen till honom och vi lägger båda lapparna på tungan. Tar några bonghitar till och börjar bli riktigt påverkad av rökat.

Efter ca 40 minuter utan att känna speciellt mycket av lapparna tar vi yttligare en bonghit var. Det tar ca 10 minuter till inan lapparna börjar verka. Ruset ökar i vanlig ordning och efter yttligare 10-20 minuter börjar vi bli riktigt fnittrigare som man brukar bli. Trippen känns väldigt stabil och vi bestämmer oss för att ta det några nivåer högre.

Vi slår på Nintendo wee och den gamla tv:n, sätter i Silent Hill och skruvar upp volymen på stereon. Tar en bonghit till och börjar spela. För de som inte vet är Silent Hill ett psykologiskt skräckspel som går ut på att du använder handkontrollerna som ficklampa. Du går omkring i konstiga miljöer och lyser med den ficklampa för att hitta fram bland övergivna gator och hus. Du går även omkring och fotograferar en hel del saker som inte kan ses utan kameran. Rätt vad det är så fryser hela spelmiljön till och du måste springa oavbrutet samtidigt som du kollar dig runt axeln för att se hur nära de som jagar dig är. Det är med andra ord ett ganska sjukt spel även när du är nykter.

Till en början gick det ganska bra att spela, med efter ett tag så blev lysandet med handkontrollen lite väl realistiskt. Så fort du vred handkontrollen minsta lilla så riktades ljuset om helt på spelet och man får syn på nya saker. Handkontrollen användes även som telefon (folk på spelet ringde då och då, och konstiga meddelanden spelades upp)

Så här pass långt in i trippen hade vi endå väldigt roligt, ingen av oss kände för att avbryta spelandet. Men vi gjorde det endå, för att fokusera lite mer på musik och sådant. Måste endå säga att en lite konstig känsla började sprida sig i kroppen, men vi mådde fortfarande bra. John och jag samt resten av sällskapet tog en extra bonghit och människorna jag inte kände började dra sig hem. Nu började trippen på allvar. Jag började bli mer och mer upplöst, rökat slog på väldigt hårt i trippen. Still väldigt roligt, men vi börjar märka att John som inte är lika van börjar känna sig illa till mods. Vi andra har ganska roligt åt detta och förstår inte riktigt att John börjar må dåligt. Vi säger åt honom att följa med i trippen, bara vara samt slappna av. John reagerar konstigt på våra tips och blir mer och mer misstänksam. Jag kan med all säkerhet säga att det var just i detta skede som John blev totalt upplöst. Jag tar med John ut på balkongen, varpå han blir endå mer vilsen. Vi tar fortfarande för givet att John bara är lite tillfälligt förvirrad, jag glömmer bort hur pass påtagligt det känns första gången man blir totalt upplöst.

På något sätt känns det som att John får lite mer grepp om verkligheten (vilket senare visade sig vara helt fel) han visade det bara på ett annat sätt. Jag och John vandrar runt i lägenheten totalt upplösta, vi går in på toaletten och ställer oss framför spegeln. Vi har en stor spegel framför våra ögon samt en lite mindre bakom (alla vet ju hur det ser ut när man har en spegel både framför och bakom, det blir oändligt många spegelbilder) vi granskar oss själva i kanske 10 minuter, fallar djupare in i våra egna spegelbilder. Djupet som man ser i ögonen på sin egna spegelbild blir djupare och djupare, vi fullständigt slukas i spegelbilderna. John känns lite lugnare vid detta skede men jag kan inte riktigt säga att jag visste var han befann sig just då.

Jag går från spegeln, John står fortfarande kvar och begrundar sin spegelbild och fokuserar på det visuella. Jag håller handen över lampknappen, jag kollar in i Johns ögon och släcker ned på toaletten. Dörren är stängd och ett totalt mörker infinner sig. Mörker mörker mörker, vi tappar helt och hållet verklighetsuppfatttningen. Vi står i det mörka oändliga rummet där varken tid eller rum existerar, vi pratar med varandra. John börjar ställa frågor: Vad är det som händer, vart är jag, vem är jag osv. Jag säger till John att han ska fråga mannen inuti hans huvud. John förstår absolut INGENTING, jag har vid detta skede lite koll, jag vet iaf att jag tagit LSD. John har därimot ingen som helst anning om någonting.

Vi går ut ur det oändliga mörkret ut i hallen. PANG! Från att jag haft en liten liten gnutta av verklighet kvar finns ingenting. Det enda jag ser framför mina ögon är en jättelik spegel, jag ser min spegelbild framför mig men mannen jag kollar tillbaka på är inte jag.... Det är John! Vart jag än vrider och vänder så har den verklighet jag ser blivit en spegelbild. Jag kan inte se något annat än detta, lyfter jag på min vänstra arm så lyfter spegelbilden på sin vänstra arm. Den enda kontakt jag får med omvärlden är Johns röst. Och han är allt annat än nöjd med sin tillvaro.....

Han frågar vad fan jag har gjort, vad det är som händer. Vad fan har jag gett honom, jag tror att vid detta skede så trodde John kort och gott att jag gått in i hans hjärna och försöker knäcka hans psyke. Han frågar gång på gång samma frågor, John tror fortfarande att jag har koll på situationen.. jag kan säga att från och med att vi kom ut från toaletten så visste jag inte ett skit. Jag försöker tala om för John att jag är lika upplöst, förvirrad samt skräckslagen som han är. Men jag tror inte att han trodde på mig, han trodde fortfarande att jag i princip har slängt honom in i en fruktansvärd psykos. Vi går ut i lägenheten och är borta som få, jag börjar få lite bukt om mina känslor. Men jag vet fortfarande inte vad som händer.

Vi sätter oss på sängen och jag börjar få tillbaka mitt "synfält" det jag ser framför mig är nu omgivningen, lägenheten och inte en jättelik spegel som 10 minuter tidigare. Vi kollar på en stor bild med människor på, hallisarna börjar bli riktigt starka och människorna på bilden börjar springa. Det känns bra att kolla på bilden, jag tar upp en bas från golvet och försöker spela trots att jag inte kan. Glädje börjar sprida sig i kroppen, men det är bara tillfälligt. För så fort vi kliver upp från sängen så är vi tillbaka i den djupa djupa förvirringen. De andra som vi är med tänder en bong och jag och John röker metodiskt. Vi vet inte alls om vi vill eller borde röka, vi bara gör det. En bong till passerar, jag drar in röken. Passar vidare bongen till John, 10 sekunder efter att han blåst ut röken ser jag en John jag aldrig sett. Nu är han väldigt väldigt misstänksam det syns på hans ansiktsuttryck, han gillar inte alls det som händer och börjar bli offensiv mot mig. John är fortfarande övertygad om att jag försöker spela han ett spratt. Stämningen börjar blir väldigt spänd, mer och mer spänd.

...

I detta skede existerar bara jag och John och jag vet inte om han sitter framför mig eller är inuti mitt huvud. Det enda jag vet är att det enda i världen som existerar är vi två. Jag börjar fundera på om John är mitt samvete, eller är han min onda sida? Är han mitt undermedvetna? John känns mer och mer hotfull jag blir mer och mer rädd. Det kryper i hela kroppen och jag kan knappt kolla på John. John går från att verkat väldigt rädd till att vara ganska så offensiv, han är fast besluten om att jag försöker spela mig ett spratt. Så nu tänker han spela mig ett spratt. (John gjorde alltså detta i verkligheten, pga av sin rädsla antar jag) Det blir mer och mer spänt mellan oss, jag känner att jag börjar snea nu. Och John fortsätter att vara offensiv. Han säger åt mig lung och sansad: Ställ dig upp Jens. Jag ställer mig upp. Vänd dig om säger John, oxå kollar du på världskartan jag har på min vägg. Jag kollar på kartan och förstår inge riktigt vad han menar. Jag kollar frågande på honom med skräcken krypande i hela kroppen. Då säger John: Har du lagt märke till vad kartan är målad på för underlag säger han. En våg av av rädsla sprids i kroppen, rädslan jag tidigare känt tiodubblas. Kartan är målad på en 1,5*2 meter stor spegel!!! Jag ser min egna spegelbild och ser in i Johns ögon!

Skräcken jag känner är fruktansvärd, jag känner min puls öka till vad jag tror är långt över 1000 slag, en kniv skär igenom halsen och klumpen i halsen känns så fruktansvärt mycket. Mer och mer, mer och mer. Det bara ökar på, jag sätter mig ner i soffan och försöker lugna ner mig, men det går inte. Mina och Johns ögon möts om och om igen och han nickar leende åt mig. John är så upplöst och borta att han tror att allt är ett spel. Ett spel som han tänker vinna. Jag fösöker prata med John men får knappt fram ett ord, jag darrar på rösten och John bara ler. De andra i rummet ser inte alls var som händer, det mesta händer ju trots allt i våra hjärnor. Jag sätter mig i en annan soffa, och försöker att söka skydd hos en annan kompis som bara rökt. Men han förstår inte situationen alls. Dessutom känns det som att de andra inte är där. Det är bara jag och John. Vi röker igen, trots att vi inte alls borde.

John börjar placera ut föremål för att veta om han existerar eller inte, lite som i Inception (för er som sett denna). Hans totem visar sig efter en stund vara ett glas. Jag fattar ingenting nu, men tydligen så har detta hjälpt honom att hitta någon form av grepp i trippen. Nu är det verkligen ett spel, i vilket John har ett övertag. Jag försöker få honom att förstå att det inte är det. Jag mår riktigt jävla dåligt i detta skede. John bara ler och jag börjar tro att jag kommer få en hjärtattack samtidigt som knivar skär igenom min hals. Det känns även som att jag har en stor klump i halsen. (denna känsla av att ha en skärande kniv i halsen samt en stor klump satt i i flera veckor efter trippen. Jag hade stora besvär av detta. Så det var minst sagt intensiv) Såhär fortsätter det ett tag, tills att efter kanske 30 minuter av rent HELVETE!!! Johns leende börjar avta och han börjar mjukna. Jag skulle tro att det var den sista bonghiten som började gå ur. Han börja förstå mer och mer att det inte är ett spel, och att vi tagit LSD! Men jag mår fortfarande minst lika pissig!

John frågar hur man får trippen att gå ner, jag säger att vi måste vänta ut det eller käka benzo, men ingen har benzo. Sen kommer någon med idén att dricka c-vitamin. Vi dricker ett stort glas med c-vitamin brus i hopp om att kunna landa. Men det gör vi inte och jag mår fortfarande åt helvete dåligt. Därimot så är inte John lika offensiv nu, men det finns fortfarande där... och jag bestämmer mig för att dra från lägenheten. Jag klarar inte av att stanna kvar, jag säger åt en av mina andra vänner att följa mig på vägen. Jag lämnar lägenheten ganska snabbt och en enorm lättnad över att ta mig därifrån omfamnar mig. Men jag har forfarande kvar den hemska känslan i kroppen.

Efter att ha gått i kanske 10 minuter känner jag att trippen börjar landa, ÄNTLIGEN! tror jag... Jag tar farväl av min vän och knackar på hos en gammal kompis som brukar vara bra på att få mig att må bra under trippar. Kalle öppnar dörren och jag känner mig genast mycket bätre, men den skärande känslan finns fortfarande kvar och jag mår långt ifrån bra. Men bättre som sagt. Kalle och jag sitter och kollar på lite tv, men det märks att han är ganska så trött. Kalle somnar och jag ligger vaken helt själv, tankarna far fram och tillbaka. Det skär i min hals och klumpen växer sig större igen, men så känns det lite mindre igen. Så fortsätter det fram och tillbaka. Jag går runt runt i cirklar o lägenheten, mellan köker och toan, mellan toan och balkongen. Fram och tillbaka. Efter kanske 4-5 timmar när jag nästan landat helt lyckas jag somna. Drömmer hemska drömmar hela natten.

Vaknar mitt på dagen dagen därpå, nykter.... gud så skönt tänkte jag! Men känslan i halsen hade då fan inte försvunnit, jag mår halvdåligt resten av dagen. Lika så dagen därpå, och dagen efter det. Så här fortsätter det i flera veckor. Det tar några månader tills det börjar försvinna helt.

Än i dag, ca ett halvt år efter trippen som kommer känslan då och då. Jag har lätta fobier för vassa föremål som knivar och sådant. Men det avtar mer och mer. Men röker jag mig hög på tex riktigt bra grönt kan det komma tillbaka. Så jag tar det väldigt lungt med droger. Jobbar på att få upp psyket nu, förut fanns det inget som kunde knäcka mig, efter trippen ser det inte ut så alls.....

Riktigt fint skrivet(hittade endast 1 slarvfel - bätre)! Klarade John sig utan trauma efter trippen?

Ännu en tripprapportering så här på natt timmen som jag är färsk att posta på, ibland blir det att man börjar läsa på nån ny och lyckas fångas tillräckligt för att hänga kvar.. Jag ger den medelbetyg, 3/5 tomteluvor..
Det var bra beskrivet genom förloppet, ett berättandeflow och i helhet en duglig rapport. Låter ju inte som att ni hade den ljuvligaste av stunder där precis, lät uppriktigt som att ni befann er i vansinnets käft s.a.s.. Får önska dig ljusare uppdananden i nya tider tillmötes.. Ta det lungt dude..

Orkade inte läsa allt men:

LSD+Cb
Titta sig i spegeln
Läskigt psykologiskt dataspel

FÖRSÖKTE ni inducera en snedtripp?
Det är nämligen så där jag skulle göra om jag ville ha en.

Möjligtvis glömde ni inkludera sömn- och matbrist och att sitta ensamma på toaletten och försöka skita.

LSD och Silent hill, bra combo där.

Verkligen sista spelet man ska spela när man är påverkad av LSD

Hur gick det för John då? Hur mådde han efter denna tripp?
Bra och skönt skrivet för övrigt!

Wow, det låter som första gången jag fick dåliga känslor på LSD. Som tur var lyckades jag hålla mig på en nivå som gjorde att jag inte sneade, men han jag hade gjort det med (som också hade gjort det 2 gånger tidigare) sneade ur totalt.

Jag minns att jag tog ut honom på en promenad för att hämta frisk luft och då kändes det som att vi gick runt i en glaskula och att någon ond högre makt hade kontrollen över oss. Varenda hus vi gick förbi på gatan kändes som ett stort ondskefullt dockhus, det var verkligen hemskt.

Lider med dig, men jag kan säga direkt att det har med rökat att göra. Jag klarar inte av att röka i början av trippen längre då det skruvar till ens verklighetsuppfattning ganska rejält, vissa fixar det dock. Vänta några månader med att trippa igen (jag väntade nästan ett år), sen provar du igen med en lapp och vänta 4-5 timmar med att röka. Då är det ren kärlek igen.

Problemet med LSD är att när det händer något illa under trippen tar man det mycket mer seriöst än vad det egentligen är. I detta fallet har det inget med ditt psyke att göra trots att du intalat dig själv det. Det har ingenting med svagt psyke att göra ifall det går illa när man röker för hårt innan trippen landat. Glöm inte det!

Väldigt intressant!
För en person som har noll erfarenhet av LSD, vad innebär "upplöst"?

Smart o ta syra o sen spela silent hill och glo på speglar. Intressant rapport påminner lite om när jag hade en telepatisk duel med en snubbe när jag åt svamp som hela tiden bytte personlighet när han pratade med mig

4/5 välskrivet
Rätt åt dig tycker jag eftersom det var du som började jävlas med din polare. man ska låta bli att psyka människor om man inte kan tåla det själv. speglar är fascinerande men Silent hill? whats up with that? verkar som om du inte fattat innebörden av att snetrippa förän nu då.

Jag tror han syftar på egodöd. När man inte längre har ett ego, man vet inte vem eller vad man är, det enda som finns är ens medvetande. Hoppas jag förklarade förståeligt