Joy Rahman-fallet (avliden 2014)

Vad kostar ett liv?
Jag har gråtit så mycket. Nu är det helt torrt. När jag satt i min cell kunde jag simma i mina egna tårar.

Mitt namn är Joy Rahman. Jag kommer från Bangladesh och jag är 53 år. Jag har suttit inspärrad i fängelse i rättsstaten Sverige i åtta år. De åtta åren pendlade jag mellan liv och död. Utan att jag har begått något brott.

Jag var lycklig en gång. Jag har aldrig varit avundsjuk. Men nu är jag mitt på ett stormande hav och ser ingen strand.

Efter åtta år blev jag frisläppt, friad på alla punkter. Domen var enig. De förklarade att jag var oskyldig. Sveriges befolkning vet allt om det som hänt. Det har stått i tidningar, det varit i TV. I fyra års tid har det varit uppmärksammat. Jag vill skriva några rader för jag tycker att samhället måste få veta hur jag har blivit behandlad.

Jag blev frisläppt. Första veckan grät jag glädjetårar, samtidigt som jag kände sorg. Allt gick så fort. Jag fattade ingenting. Plötsligt var jag hemma hos min familj. Så mycket uppmärksamhet. Allt var så mycket. Jag hade varit helt ensam i fängelset, i ett enda rum, inlåst. Jag var som bedövad.

Efter den veckan insåg jag att jag behövde hjälp. Jag hade inga pengar. Jag hade samma kläder och skor jag hade haft på mig i fängelset. Jag behövde ha lite saker. Det enda jag hade var ett par jeans. Samtidigt var det oerhört psykiskt påfrestande. Jag var tvungen att träffa soc. Så jag gick till dom. Vi pratade. Jag sa att jag behövde ekonomisk hjälp. Jag fick en annan adress. Så jag och min fru åkte dit.

Jag visade dem till och med mina skor och sa att jag behövde lite startkapital. För lite kläder. Kanske en sysselsättning. För att balansera min tillvaro. Men nej. Hon sa att hon måste prata med sin chef. Det gick några dar.

När jag kom hem var jag på dåligt humör. Jag behandlade mina barn som om de fortfarande var åtta år. Jag behövde hjälp för att försiktigt komma in i min familj. Myndigheterna tog mig från min familj i åtta år och då är det svårt att komma in i familjelivet igen. Åtta år är lång tid.

Jag ville att de skulle ordna ett rum i närheten för att jag skulle lära mig umgås med min familj på dagarna. Samtidigt sökte jag psykolog också. Han sa "Joy, jag ordnar så soc betalar det här". Jag gick till honom en gång i veckan. Jag tog med min fru också. Så hon skulle förstå mig och höra hur jag mådde.

Bostaden blev inte beviljad. Motiveringen var att jag skulle få feta skadestånd, så jag kunde ju köpa en bostad. Men jag hade inte fått något skadestånd ännu.

Är det ett sånt land vi bor i? Efter åtta år oskyldig i fängelse får jag inte hjälp av någon myndighet för att börja mitt liv. Ingen frågar hur vi mår. Vem förstörde mitt liv? I Sverige står det så fint om att vi ska stödja de som har det svårt. Men ingen hjälpte mig.

De bollade mig bara hit och dit. Men när jag stod utan pengar fick jag bara höra att jag skulle få skadestånd. Så småningom.

Jag fortsatte att gå till psykolog. Han fortsatte att skicka räkningarna till soc. Men han fick inga pengar från dem. Jag fick betala honom själv till slut.

Vad kostar ett liv? Det vill jag fråga myndigheterna. Min son har fått adhd. Min fru är sjuk och sjukpensionerad. Jag mår inte bra. Jag har fått brev från folk som säger att jag begärt för lite i skadestånd. Vissa tycker att jag borde begära 100 miljoner. Men vad kostar ett liv?

Jag har begärt 26 miljoner i skadestånd. JK tycker att det är för mycket. Jag kommer från ett fattigt land, från Bangladesh. Sverige är ett rikt land. Ni kan behålla de 26 miljonerna och bli lite mer rika. Men kan ni ge tillbaka det liv ni tagit från mig? Jag har slitit och jobbat, betalat skatt och allt. Ni har tagit allt från mig. Jag vill ha mitt liv tillbaka. Inte en enda människa från myndigheterna har frågat mig hur jag egentligen mår. De tror att jag kommer att nöja mig med mina pengar.

Det finns så djupa sår i mitt hjärta, att det inte finns några plåster som kan läka det. Jag kan skänka bort de 26 miljonerna. Jag klarar mig. Det gör jag alltid. Men jag vill att staten, Göran Persson och Thomas Bodström - de som styr det här landet - ska ge mig och min familj en offentlig ursäkt. Staten har begått ett brott mot en enskild familj och tagit deras liv ifrån dem. De pengar som jag har begärt att regeringen ska betala mig, de pengarna är skattebetalarnas pengar - mina, dina, allas. Det är egentligen inte regeringens pengar. Rätt ska vara rätt för vem som helst.

Jag har träffade justitiekanslern, Göran Lambertz, i Göteborg i ett debattprogram. Innan programmet kom han fram till mig och kramade om mig. Sen sa han att vi kunde prata lite senare. Efter programmet gick vi ut i korridoren. Då la han en hand på min axel. Han sa: "Joy jag tror på dig, du är en oskyldig man. Jag har pratat med alla inblandade och kommit fram till att du verkligen är oskyldig". Sen sa han: "Jag kan personligen be om ursäkt. Men staten kommer inte att be om ursäkt".

Jag sa: "Det gläder mig att du ger mig en ursäkt. Men det läker inga sår. Om inte staten vill ge mig ursäkt kan de i alla fall kanske bygga ett sjukhus för fattiga människor i min födelseby, för kvinnor och barn. Då behöver de inte be om ursäkt."

Vi bor i ett rättssamhälle. Det här är Sverige. Det som hänt mig är helt oacceptabelt. Jag tycker att regeringen i framtiden ska ta hänsyn till detta på allvar. Annars undergräver vi rättssystemet. Och de inkompetenta åklagarna bär skulden.

När jag lämnade mina barn var min dotter åtta år. Nu är de vuxna. Ingen kan ge mig tiden med dem tillbaka. Jag har fått en miljon i förskott på skadeståndet. Jag har använt över hälften till en läkarmottagning för fattiga i Bangladesh.

Min enda önskan är att se en ny morgondag. Men när jag får se den det vet jag inte.

Det är därför jag öppnat Joy Rahman wellfare foundation, en välgörenhetsorganisation utan band till regeringen, en NGO (Non-governmental organization). 6 januari, på min dotters födelsedag, tar vi emot den första patienten på läkarmottagningen. Vi har anställt två läkare, en kvinnlig och en manlig. De ska ge de fattiga läkarundersökningar och medicin.

I mitt projektet ingår också att ta hand om 200 föräldralösa barn i Bangladesh. Jag vill försöka ge dem en bra utbildning, och samtidigt vill jag se dem när de leker och växer upp. På så sätt kanske jag kan förstå hur det är att växa upp med barn i den åldern, Jag har aldrig fått se det med mina egna ögon. Jag har aldrig fått se det med mina egna barn. Därför bestämde jag mig för att öppna ett barnhem. Jag vill ge dem tid och kärlek och leka med dem. Då får jag se dem när de leker. För barn leker likadant i hela världen. Jag bestämde mig för att jag ska ta hand om föräldralösa barn.

Dessutom ska vi öppna en jour för misshandlade kvinnor. Vi ska försöka hjälpa familjen, både kvinnan och mannen. Om det inte går ska försöka ge kvinnan ett yrke. Inom organisationen eller på annat sätt.

Många oskyldiga sitter fängslade i tredje världen. Vi ska försöka kämpa för rättvisa, få till stånd nya rättegångar och juridisk hjälp.

Dessutom ska vi jobba med jordbrukshjälp, framför allt skogsplantering. Och ett aidsprogram med familjeplanering. Samtidigt ska vi utbilda kvinnor i handarbete.

Allt detta har jag gjort för att jag vill leva vidare. Jag vill göra något för människor. Jag vet inte hur mycket jag kan göra. Jag har räknat med, att när jag får skadestånd ska jag använda pengarna som startkapital för mitt projekt. Det svenska samhället är en del av mitt hjärta. Jag har lärt mig mycket här, och nu ska jag använda den kunskapen för min hemby och försöka bygga deras liv.

Jag har gråtit så mycket. Nu är det helt torrt. När jag satt i min cell kunde jag simma i mina egna tårar.

Om någon i Läkare utan gränser läser det här, vill jag säga något till er. Om ni vill åka ner till Bangladesh och hjälpa folk i min by, Gopalganj, kan jag hjälpa till med bostad och mat. Där behöver folk sjukvård. Om de kunde ta kontakt med mig eller med Joy Rahman wellfare foundation, som är registrerad hos regeringen i Bangladesh, skulle jag bli väldigt lycklig. Faxnumret är 0088 - 029 - 891 742. Eller mejla mig på joy_rahman@hotmail.com.