När försvann karikatyrteckningen i Sverige?

Tänkte på detta i samband med utnämningen av Håkan Juholt, om vars karakteristiska mustasch det sagts och skrivits sådant som att "nu får skämttecknarna glada dagar" - är det inte i själva verket så att den personliga karikatyren blivit ganska sällsynt i Sverige? Och vilket kan skälet vara i så fall?

Den moderna karikatyrteckningen är väl rätt knuten till tidningspressen och framväxten av en "borgerlig offentlighet" med ett nyhetsorienterat intresse för politik och person. I Sverige hade vi t.ex. Gustaf Wahlbom som påverkade opinionen med sina nidbilder i Folkets Röst och Fäderneslandet av bl.a. Lars Johan Hierta och "Det-går-an-presten" Carl Jonas Love Almqvist.

Därefter hade Sverige under rätt lång tid en levande karikatyrtradition med många skickliga och namnkunniga konstnärer, som t.ex. Martin Lamm, EWK, Bertil Almqvist. Många varvade tecknade politiska aktualitetsspalter (i stil med Bertil Almqvists På tapeten) med tecknade sportspalter och karikatyrer av spelare och idrottare - Jan-Erik "Rit-Ola" Garland, Anders "Tecknar-Anders" Andersson, Börje Dorch och åtskilliga andra. Gamla vecko- och serietidningar kan ju ofta ha gott om sådana här karikatyrer av kända svenska idrottsmän.

Men idag förekommer väl denna cartoon-aktiga nyhetskarikatyr knappt alls i svensk media? Enskilda personteckningar finns förvisso, men då är de ofta mer konstnärliga porträtt à la Stina Wirsén, Riber Hansson, André Prah, Guje Engström m.fl., eller hyperrealistiska bilder à la Jane Bark.

Men den regelbundet återkommande "gubben" som samtidigt föreställer en verklig person söker man ganska förgäves - dagens satirtecknare håller sig helst till traditionen med standardiserade, stiliserade figurer (Jan Berglin, Hans Lindström). Även detta är naturligtvis en gammal tidningstradition med namnkunniga företrädare som Gurr, Torvald Gahlin, Beverloo, Staffan Lindén. Kanske Poul Ströyer representerade ett slags mellanting eller övergångsform, han hade egentligen ett stiliserat modernistiskt manér men blev politisk karikatyrtecknare i takt med att hans "Ströyers dagbok" kom att handla mer om dagspolitik och mindre om lustiga och absurda vardagshändelser.

Undantag finns förstås, som t.ex. den ihärdige Leif Zetterling. Men annars tycker jag det är frapperande hur internationella dags- och veckotidningar fortfarande ofta inrymmer rätt drastiska karikatyrer av såväl politiker som medarbetare, medan en svensk tidning som Axess blandar realistiska porträtt med abstrakta idéteckningar i "konceptkonstens" stil. Man torde sålunda inte kunna förklara saken enbart med förändrad smak och/eller politisk korrekthet ("det är fult att reta någon för hur denne ser ut") - här brukar ju USA och Sverige gå ganska hand i hand. Vad tror ni annars skälet kan vara? Kan Palmemordet ha med saken att göra? (De många Palmekarikatyrerna hänförs ju idag ofta till det "Palmehat" som ibland tänks ha bidragit till mordet, fast de inte sällan ingick i en lång karikatyrtradition med betydligt fler måltavlor än bara Palme). Eller skall man snarare söka förklaringen i att de svenska konstutbildningarna mer inriktas på "idéer" och "koncept" än på porträtt och karikatyr, så att själva hantverkskunskapen har dött ut?

Man såg ju ofta karikatyrteckningar av både Ingvar Carlsson (han var ju ofta förekommande i tv också i formen av en skosula), Carl Bildt, Gudrun Schyman, Göran Persson osv. Så traditionen har ju funnits även efter Palme-mordet, om än inte i samma utsträckning som förr.

Jag det inte riktigt hur långt man måste gå för att det skall vara en karikatyr men på GP's ledarsida finns det varje dag en teckning, som illustration till ledarkrönikan, vilken kan ses som karikatyr med lite vilja. Även på seriesidan så finns ibland en teckning som kanske är mer karikatyr, med kända politiker avbildade med hyfsat överdrivna särdrag och någon text under/pratbubblor.

Leif Zetterling håller med dig: http://m.sverigesradio.se/site/index...d=478&offset=8

Kanske kan det faktum som framförs i artikeln - att politikerna blivit mindre känsliga - ha i alla fall något med saken att göra. Satiren blir nog inte lika kittlande utan den åtminstone teoretiska möjligheten att någon blir upprörd. Och anledningen till att politikerna inte längre tar sig själva på samma allvar är väl att vi inte tar dem på samma allvar längre. Det finns alltså inte längre några höga hästar att ta ned dem ifrån. Utan några större kunskaper om utrikes förhållanden inbillar jag mig ändå att Sverige ligger i framkant i den här utvecklingen. Ett gott mått på hur priviligierade och elfenbenstornsboende politikerna är i stort kan väl vara storleken på "skandalerna". Här kan vi t.ex. mäta tobleroneaffären mot vissa brittiska parlamentsledamöters absurda utnyttjande av bidrag som uppdagades häromåret. Skulle den första affären blivit så stor i andra länder och skulle den andra kunnat fortgå så länge i Sverige?

I DN finns ju annars Bard, som Wolodarski nämner i artikeln. Senast i dag har han en bild med Reinfeldt och partisekreterare Schlingmann som ser på Juholt på tv:

- Schlingmann, hörde du vad han sa i sitt tal, han sa nubbe!

- Inga problem, då ska du börja säga stänkare.

Medieträningen och den politiska utjämningen kan nog också ha sin inverkan på att det inte finns så mycket att satirisera längre.

Jag tycker att den orädde, obundne och enastående Lars Hillersberg,
lämnade ett stort tomrum efter sig, när han gick bort 2004.

Tja, den har väl sakta tynat bort i och med att pressen har blivit sämre, politikerna har blivit tristare och den eftertanke som krävs för en god karikatyrteckning inte ryms inom ramen för dagens tidningstillverkning.