Sverige attackeras av Ryssland (boken Midvintermörker)

Författaren till en blogg jag läst flitigt i ca två år släppte härom månaden en debutroman på eget förlag.

I boken ställs försvaret inför sin primära uppgift; att försvara landet mot en militär invasion... Läsaren får följa menige soldater, någon polis och spillrorna av statsstyret under det inledande dygnet. Jag är för närvarande ca halvvägs in i boken och tycker själv att den är helt ok.

Jag är själv inte särskilt intresserad av det militära, bloggen handlar till stor del om ekonomi, miljö och de utmaningar vårt samhälle står inför vad gäller ändliga naturtillgångar och överskuldsättning, men vill tipsa om boken, få veta vilken genomslagskraft den fått i "militärt intresserade kretsar" och ta del av omdömen.

Personligen hade jag gett den ett högre betyg om författaren istället valt att ge mer utrymme om storpolitiken som omgärdar ett krig, men många tycks vara av en annan uppfattning.

Så; känner Ni till boken, och ni som läst den, vad tycker ni?

Läs istället "Den sista framstöten mot söder" av Vladimir Zjirinovskij. partiledare för "liberaldemokratiska" partiet i Ryssland, så får du en verklig bild av extrema ryssars imperialistiska drömmar..

Jag såg den ligga här hemma nu i dagarna och min bror hade rekommenderat den... Har för mig FRA är med på ett hörn ockås va?

Ska läsas =)

McCarthy01;

Ja, boken du tipsar om att istället (?) läsa är säkert the shit för den som intresserar sig för "extrema ryssars imperialistiska drömmar", vig gärna en helt annan tråd åt detta om den förtjänar uppmärksamhet. Fokus i Midvintermörker ligger snarare på svenska försvarets kapacitet vid ett skarpt läge.. Jag måste säga att detta tankeexperiment är nog så kittlande.


Ruskij_

FRA är med på ett hörn, definitivt. Vill inte avslöja för mycket, men någon liten infallsvinkel kan definitivt skönjas för den s.k. FRA-debatten..

Men fokus i boken ligger på svenska soldater som försvarar landet, ute på fältet med svensk utrustning. Jag är inte särskilt bevandrad i kunskaper om försvaret och det militära, men i dessa hänseenden känns boken genomarbetad och enligt författaren har den mesta av de 22 månaderna tagit att skriva vigts åt research.

Hade hoppats att få veta vad fler kunniga tycker om boken. Tycker att boken borde vara ett årets litterära händelse och ett måste för alla med minsta intresse för det militära.

Beneficium, hade du bara läst halvvägs så var du väl någonstans runt kapitlet Sten, sax, påse. Därmed har det gått 7-8 timmar sedan händelserna började och man har t ex i New York/FN/USA knappt ens slagit på morgon-TV:n.

Storpolitik tar tid. Det tog fyra veckor från det att Khadaffi började bomba sitt eget folk till det att någon tyckte att det fick räcka, och fick FN:s säkerhetsråd att säga nej. Georgien lyfte ingen en hand för att hjälpa, knappt ens verbalt, trots att de hade en egen Långtbortistandoktrin, genom att skickat trupp för att hjälpa USA i Irak.

Språket är undermåligt och inte värdigt att kallas skönlitterärt.

Handlingen har vi sett förut och upplägget hanteras bättre i böcker som Operation Garbo och Anfall mot Sverige. "Författaren" ljuger om att han aldrig läst dessa böcker men eftersom han inte är någon idiot har han så klart läst liknande böcker som den bok han själv ämnar skriva.

Cornucopia,

Ja faktiskt, hade några sidor kvar av det kapitlet. Och även i övrigt så är väl din analys helt korrekt. Likväl är de delar av boken som utspelar sig i "bunkern", rysslands presskonferens, m.m., de delar som tilltalar mig mest. Ska sägas att även stridspassagerna tar sig. Scenariot att Sverige är under attack och måste försvara sig är onekligen fascinerande.

Petronius

Playa hater

Inte heller jag skulle väl nominera författaren till nobelpriset i litteratur. Ett förlag eller liknande kompetens från annat håll hade onekligen bidragit. Likväl tycker jag det är mycket imponerande att som debutförfattare på egen hand få ihop en bok som är underhållande att läsa. Nej, jag tycker faktiskt inte att bristerna förtar läsupplevelsen. Jfr Ondskan av Guillou. En bra story är en bra story, även om du hade gjort det ännu bättre.

Ett förlag med redaktörer har både för och nackdelar. En nackdel är att de inte bara redigerar och lägger sig i språket utan även innehållet.
Jag tycker att språket i boken är definitivt bra nog.
Operation Garbo är kanske bättre om man bara vill ha en krigsroman som utspelas i Sverige. Vill man ha en aktuell försvarspolitisk inlaga så finns det däremot inte så många andra böcker att tillgå.
Jag finner boken tankeväckande, den sätter ansikten och namn på de potentiella konsekvenserna av vår försvarsslakt. Att jag sen har problem med den totala frånvaron av hjältekontrakt i boken är en annan sak, men jag inser att jag får leva med det då det inte är en hjälteroman utan som nämnts just försvarsdebatt.
Åter till en eventuell konflikt mot operation Garbo, det rör sig med alla fyra böckerna om kanske 1100 skönlitterära sidor, det läser man fort, så läs både Garbo och Midvintermörker. Tjata sedan på Bloggarjäveln så att han skriver en uppföljare.

Jag skulle inte ha hakat upp mig så mycket på det undermåliga språket och den totala avsaknaden av skönlitterära kvaliteter i Cornucopias bok om det inte vore för att Cornucopia själv i ett otal kommentarer på sin blogg och annorstädes dels hävdar att han kan skriva, dels sprider en massa dynga omkring sig med innebörden att författare som ges ut på riktiga förlag bara skriver pretentiös skit. När Cornucopia dessutom hela tiden inte säger sig ha läst Operation Garbo blir jag än mer förbannad, kanske därför att jag tror att det kan vara sant. Cornucopia tror sig nämligen vara en naturbegåvning när det kommer till skrivandet, han vill inte låta sin stil påverkas av att läsa vad andra skriver. Du anar inte hur många inbillade naturbegåvningar det sitter på sina skrivarkammare runtom i landet som inte läser eftersom de inte vill påverkas. Både du och jag vet dock att bra författare läser hela tiden. Bra författare läser allt hela tiden. Bra författare är belästa. Man kan inte bli en bra författare utan att vara oerhört beläst. En omfattande läsning är en förutsättning för att bli en bra författare. Visst har jag väl skäl att reagera när Cornucopia då sätter sig på sina höga hästar och menar att han visst kan skriva (vilket det är uppenbart för alla som faktiskt läser att han inte kan) och samtidigt säger sig inte ha läst böcker av central betydelse för det egna "författarskapet"?

Jag har nu läst ut boken och det finns poänger som är värda att beakta. Den säkerhetspolitiska kängan som skickas mot våra folkvalda och försvarsledningen blir ibland övertydlig men det är ju ofta det som krävs för att bevisa en ståndpunkt. Boken har ett underhållsvärde och belyser ett för politiker stendött område som den nationella försvarsförmågan.

Språket tar dock bort mycket av glädjen, det är tyvärr allt för enkelt och platt och saknar det djup som iaf jag vill ha när jag läser denna typ av böcker.

Det är med författande som med många andra hantverksyrken. Bara för att du brinner för det och har en idé så innebär det inte att du kan skapa något bra. Du blir inte en bra kock bara för att du gillar att fixa mat hemma i köket. Det krävs mer.

Problemet är att på senare år har fler och fler gett sig fan på att bli författare bara för att de tror sig ha en spännande historia. Jag blev lika missnöjd när jag läste Jallais bok Spionen på FRA. Wilderäng och Jallai hamnar i samma fack som Bodströms böcker, Rörmokaren av Viggo Cavling eller Sandhamns böckerna av Viveca Sten när det gäller språklig framställning. Hela tiden när jag läser får jag känslan av att meningar är fel och inte genomtänkta.

Det är synd för att till skillnad från många andra som försökt göra sig ett namn på författarhimlen har Wilderäng en intressant historia att berätta.

Jag har ett bibliotek på >1000 böcker, och har läst fler böcker än så. Men inte Operation Garbo. Finns andra relevanta utländska böcker att läsa, inte bara Red Storm, Red Phoenix, Third World War, Team: Yankee mfl mfl. Och ärligt talat så är de flesta svenska författare kraftigt överskattade, man kan misstänka att utlandsuccéerna beror på att översättarna snyggat till språket. Ser därför ingen anledning att läsa svenska författare, när det finns mångfaldigt intressantare utländska, vilket naturligtvis drabbar mitt eget språkbruk.

Tro vad du vill.

Att du blir upprörd över mig kan jag inte rå för, men jag antar att du själv med dina höga litterära krav själv är externt förlagspublicerad författare. Det är klart det då är jobbigt när "vem som helst" idag kan ge ut en bok, även på förlag tydligen som nämns ovan, exempelvis med Bodström. Annars behöver man ju vare sig köpa eller läsa den typen av böcker utan kan nöja sig med att endast köpa finkultur.

Ber iaf om ursäkt över att jag retat upp dig. Det var inte min avsikt.

Däremot tycker jag att det är bra att "vem som helst" idag kan publicera i egen regi. Man måste inte köpa, men det är också en demokratifråga att gemene man idag kan uttrycka sig även via böcker med liten finansiell insats. Är det "bra" så blir det läst, är det inte bra så läser ingen, och då är ingen skada skedd kan man tycka.

Var i övrigt i Riksdagen igår, inbjuden till ett försvarsseminarium som var ämnesrelevant.

http://cornucopia.cornubot.se/2011/0...eminariet.html

Jag tackar för komplimangen, även om det kanske inte var din avsikt.

Du menar alltså att jag trots brist på professionell förlagshjälp når samma nivå som Bodström, Cavling, och Viveca Sten. Dessa har fått minst fyra vändor av professionella lektörer, korrläsare och förläggare som gått igenom manus, språk, stavning och gjort strykningar och begärt omarbetningar.

I jämförelse så skulle min text vara ett råmanus i förhållande till de kvalitetshöjningar som ett riktigt förlag ordnar åt sina författare. Det som publiceras är ju inte några råmanus, utan tvättade och omarbetade versioner.

Gäller för övrigt även de "stora författarna av finlitteratur", men de börjar förstås på en högre nivå från början. Någon sådan ambition har jag aldrig haft.