Byarnas förintande i Sverige

Att det fanns sådana tankar med det tidigare systemet är en inte särskilt långsökt tanke. Kanske är det också så att det blir lättare att skapa någon form av rättvisa i landfördelningen, om man nu vill ha det.

Men annars handlar solskifte om ett generellt system för att göra det lättare att veta vilken mark som hör till en viss gård. Det var tänkt att en åkers tegar skulle tilldelas gårdarna efter dessas fysiska placering i byn. Gården längst i sydöst hade därför alltid tegen längst i sydöst, och så vidare.

Precis, alla skulle ha det lika bra och lika dåligt. Men eftersom tegarna var så många så hann inte alltid bönderna att bruka alla. När alla öåg i ett blev det så mycket enklare.
Solskifte hade i stort sätt varit omöjligt idag, med effektivt jordbruk med maskiner.

Detta gäller väl främst södra Sverige? Jag tycker mig se betydligt fler byar norrut.

Dalarna är ju väldigt oskiftat vad jag hört. Men berättelser om att skiftet skulle bidra till att man inte såg till nästa gård och liknande kan jag bara inte tro på. Gårdarna stannade vad jag vet alltid kvar på inägomarken. Utmarker som till skogen och liknande inträffade nog aldrig. Ibland består en by utav bara en gård, vilket är vanligt i Norrland, och då är det kanske inte så konstigt att gårdarna ser öde ut.
Om gårdar ser ut att ligga nära varandra kan det bero på att byn har så lite inägomark (alltså åker och ängar) vilket tvinga dem stå tätt.

Hade tänkt starta en egen tråd men så hittade jag denna. Bra ts hycklaren.

Storskiftet och Enskiftet hade helt klart en negativ inverkan på vår kulturhistoria när många byar försvann även om den ekonomiskt hade poänger och jordbruksdriftmässigt, Många som bor på landet idag vill ju hellre bo för sig själva med sin egen täppa (inklusive mig själv om jag fick välja) än att bo i en by. Men det finns också många som föredrar bymiljön. Att vi inte har så många historiska byar som man har i Storbritannien t.ex. är en kulturell katastrof som gör att landskapet känns tomt och mindre intressant att utforska.

Givetvis borde man ha drivit igenom skiftet och låtit bönderna flytta ut till sina nya bondgårdar men ändå sparat och underhållit byarnas hus och bymiljön om möjligt. Finns ju många moderna husklungor som kan liknas vid byar men jag syftar på det med historiskt gamla hus.

Sverige och t.ex. Uppland har ju dock en del bruksorter som är trevliga att besöka.

Stor-, en- och solskiftena är inte de stora bovarna i dramat, utan skiftenas skifte, Laga skifte. De tidigare skiftestyperna fick aldrig så stort genomslag som laga skifte och innebar inte heller samma sprängning av byarna, utan snarare en sammanläggning av tegar, men byarna behölls intakta. Det är först i och med Laga skifte som byarna verkligen sprängs och folk får flytta ut från byarna och bo själva. Vissa regioner skiftades aldrig heller i så stor skala, som t.ex. Dalarna. Så rester finns kvar, om än inte som i andra delar av Europa.

Det är ju det som är kruxet, Laga skifte går inte att kombinera med intakta byar. De bönder som fick sina ägor skiftade hade inte ekonomiska möjligheter att behålla ödehus i byar som ingen längre skulle bo i. Man monterade i flera fall ned sina gamla timmerhus och byggde upp dom på de nya anvisade platserna.

En hel del större engelska byar har ju en lokal gammal pub. Vilket är trevligt och en mötesplats för människorna.

Det uppstod ju en ny sorts bystruktur under 1800-talet, efter att den gamla, traditionella byn krossats hundra år tidigare.

Men under 1800-talet uppstod ju ett behov av att ha hantverkare på närmare avstånd än att tvingas lita till de kringresande nasarna.
SÅ de små samlingar av småhus längst med landsvägarna som man kan se när man kör omkring ute på landet, det är ju relativt nybyggt. Och grundade av sådant som tex smeder som flyttade in.

Sen började vissa av dem att växa mer än andra.



Men det är ju ändå inte likt hur det en gång i tiden såg ut.
DÅ låg husen i en klunga, ungefär så som man kan se på sydligare breddgrader.
Som mest dramatiskt och lättåskådligt kanske i södra Framkrike och i Spanien, där byarna ibland ligger uppe på toppen av små kullar.
Ser väldigt vackert ut.

Det är ju förvisso inte typiska byar men har du besökt Upplands bruksorter?

De är rätt sevärda som Löfsta/Leufsta , Forsmark och Gimo t.ex.

Österbybruks herrgård är väldigt vacker.


Gamla hus tillsammans skapar en kulturmiljö, de olika byggnaderna förstärker varandra.

Resonemanget tyder möjligen på att man inte sett alltför mycket av Sverige. De svenska småorterna är väl byar? Sedan har vi många kyrkbyar som är för små för att kallas småorter, men de ligger kring en kyrka i socknens centrum. Även många mindre tätorter är definitivt byar.

Vad gäller kyrkbyarna, har dessa sitt ursprung just i att folk bodde så utspritt att de kunde ha mycket långt till kyrkan,och bara besökte denna vid några få utvalda storhögtider på året.
Då byggde man en liten stuga i kyrkans omedelbara närhet att bo i under denna tid.

Det trådstarten syftar på är alltså den sprängning av de traditionella byar som fanns innan skiftesreformerna och främst då Laga skifte som genomdrevs under 1800-talet. Poängen är alltså inte att det inte finns småorter i landet. Utan poängen är hur byar är uppbyggda jämfört mot andra länder och framför allt jämfört mot hur det såg ut innan skiftesreformerna. De ofta stora avstånden mellan gårdar i byarna har sin grund i att bönderna efter att ett skifte genomdrivits fick flytta ut till sina nya sammanhållna hemman. Eftersom ägorna skulle vara sammanhållna och bönder (särskilt på 1800-talet) har en klar fördel av att bo i närheten av sina fält, betesmarker, etc. fick folk helt enkelt bryta upp från de gamla bygemenskaperna och istället bo mer avskilt på sina hemman. Inte för att det innebar att folk blev eremiter som inte hade med varandra att göra, men de geografiska avståndet mellan grannar ökade, i vissa trakter ganska markant. Får man leka lite med orden skulle man kunna säga att byalaget blev ett skfiteslag
Indirekt omnämns fenomenet det faktiskt i din egen länk, se andra stycket.