Hur vet vi att vi inte skapar verkligheten?

Att de funkade "bara" för att vi behövde en förklaring känns som en tautologi, de blev ju påhittade just för att vi behövde en förklaring. Hade pollenkornen inte rört sig slumpmässigt, så hade han inte hittat på teorin, och antagligen aldrig ens tänkt på hur mikroskopiska pollenkorn i vatten beter sig.

Att det är ologiskt att förvänta sig total stillhet är väl kanske sant, men men kan ju tänka sig en lugn och sakta varierande rörelse, något som hade stämt med den tidens syn på vätskor och material mycket bättre. Det de hittade var ju relativt snabba, oförutsägbara "hopp" som de små partiklarna i det absolut stilla vattnet gjorde, vilket vid första anblick inte är så logiskt. Och som sagt, det tog ~70 år innan nån hittade den korrekta förklaringen.

Men som sagt, om du tillåter att resultat ändrar tidigare upptäckter kan ju allt sådant "förklaras", men då kommer jag och tänka på ett annat problem. Om vi någonsin hittar på en fullständig teori som logiskt förklarar allt vi kan observera, kommer inte den då påverka alla föregående mätningar/resultat, så att bara det som stämmer med den har inträffat? Och därför, eftersom den påverkar allting bakåt, kommer den ju alltid ha styrt allting och alltså finns det redan från början en ultimat teori, och hela din frågeställning faller. Men du kanske har en annan syn på hur din bakåtkausalitet går till, eller så kan vi aldrig hitta en ultimat teori, även om jag finner det sista osannolikt.

Men tänk dig att Sokrates (tror jag det var) hade tanken om atomer för över 2000 år sedan. Tanken att det måste finnas något väldigt, väldigt litet som bygger upp allt har ju funnits länge, även om det inte var så de flesta av oss i västvärlden tänkte på 1800-talet kanske.
Och denna typ av rörelse var en logisk konsekvens av den tanken.

Jag delar inte din tro om att vi någonsin kommer hitta en ultimat teori. Jag tror att vi ständigt kommer upptäcka att världen består av mindre och mindre delar. Precis som neutroner och protoner består av kvarkar, som beter sig på ett väldigt oberäkneligt sätt. Sen när vi väl funnit en teori för dem så kommer vi nog att inse att de också är skapta av något. Sen tror jag inte heller att vi någonsin kommer finna en anledning till att våra fysiska lagar är vad dem är. Varför kvarkarna beter sig som de gör.
Än så länge har vi ju bara räknat ut vad lagarna är, men vi har ju inte en susning om varför.

Jag kan ju säga att det som gav upphov till denna frågeställning är 'the double slit experiment', där elektroner beter sig som vågor när vi inte försöker observera vilken väg elektronen tar, och som partikel när vi observerar.

Och det sista du säger, att när man hittar en ultimat teori så kommer bara det som stämmer med den ha inträffat, kan jag halvt hålla med om, men skulle snarare säga (i enlighet med hur jag tänkt frågeställningen) att alla tidigare mätningar/resultat ändras, snarare än aldrig ha inträffat.

Jag bör väl även tillägga att bakåtkausalitet (jävligt bra ord, tänker sno det) inte är något jag tror på; är bara en tanke jag hade och som jag försöker motbevisa, rent rekreationellt.
Är tacksam för din input

Tror att det är Demokritos man brukar säga hittade på atomteorin, så visst hade tanken funnits. Men på samma sätt har ju tusen andra tankar om vad som bygger upp världen funnits, och dessa ger inte upphov till pollenkornens slumpvisa rörelse; trots detta rörde sig pollenkornen.

Jag gillar själv att fundera på saker som den ultimatas teorins existens, och kvantmekanikens alla konstigheter, etc. Jag tror att vi så småningom kommer hitta en så bra teori att den ger rätt resultat för allt vi kan mäta, mest för att vi alltid kommer vara begränsade i vad vi kan mäta, och mätnoggrannheten, och dessutom har det gått så bra för vetenskapen hittills. Men varför lagarna ser ut som de gör, det tror jag inte vi någonsin kan ta reda på, känns svårt att ha ett slutet system som på ett bra sätt kan motivera sina egna lagar. På en rent teknisk nivå har vi dessutom en utomordentligt bra teori för hur kvarkar beter sig, kallad QCD (quantum chromodynamics), som än så länge stämmer med alla experiment. Det stora problemet med fysiken är att förena gravitation och kvantmekanik.

Som fysiker (eller fysikstudent iaf.) känner jag mig här tvingad att påpeka att just vår observation inte är något speciellt, i praktiken är det någon typ av detektor som gör mätningen och då påverkar elektronen och får dess vågfunktion att kollapsa (ungefär). Detta kan förklaras genom ett fenomen som kallas dekoherens, och handlar om hur ett kvantmekaniskt system beter sig när det sätts i kontakt med ett större, klassiskt system. Medvetandet behöver man alltså inte blanda in, något som många populärvetenskapliga framställningar inte bryr sig om att nämna, kanske för att få det hela att verka mer mystiskt än vad det faktiskt är (eller ännu värre, "kvantmystiker" som försöker använda kvantmekanik till sina egna dunkla syften, usch!) .

Det är svårt eller t o m omöjlöigt att motbevisa en så tes (jfr filosofisk skepticism), men å andra sidan kräver den att du förkastar i princip hela den moderna vetenskapen. Så bevisbördan ligger nog hos dig.


En enklare lösning är att hjärnan helt enkelt gillar att tänka i bilder. Ganska naturligt givet vår evolution och historia.


Som sagt, du kan sätta dina egna beviskrav så att tesen blir omöjlig att motbevisa men frågan är om någon kommer att ta dig på allvar. Att du inte satsar något på att tesen är sann (du kommer att fortsätta leva som vanligt) sänker också din trovärdighet.

Tack! Ska läsa på om dekoherens. Dock så har jag aldrig riktigt tänkt det som att medvetandet spelar någon roll, var fullt medveten om att det är ett instrument som läser vilken väg elektronen tar. Jag har inte tänkt det som att vårt medvetande observerar och påverkar resultatet, snarare att det observeras och faktumet att det observeras gör att det måste ta en väg. Eftersom det är något som mäter helt enkelt. Skulle lika gärna kunna gälla ett icke medvetande kvalster (om kvalster hade förmågan att se elektroner färdas genom luften).

Jag tänker mig att universum möjligtvis fungerar lite som ett datorspel. Datorn räknar ut allt som händer i omvärlden, men endast det som visas på skärmen behöver 'plottas'/målas upp; universum gör ungefärliga beräkningar på allt, men det som iakttas eller observeras, på något sätt, oavsett om det är medvetet eller ett instrument som samlar data, beräknas exakt. Som att det sparar processorkraft, typ.
Det är något jag brukar fundera över. Tyvärr så är nog inte mina kunskaper i fysik lika avancerade som dina dock, men jag gör mitt bästa. Det är kul att filosofera hursomhelst

Det enda min tes förkastar är möjligtvis hur vetenskapen ser på tid. Min tes innebär att dåtiden är relativ till nuet. Finns många teorier om hur tid fungerar, inget vi vet 100% säkert än så länge.


Det här är en tes som jag filosoferar om, rent rekreationellt. Inget jag är anhängare av, eller något i den stilen. Kom till ett väghinder med denna tes, därför jag startade tråden, för att söka hjälp att motbevisa min egen tes.