Yarden - Kristian Lundberg

Jag har tillgång till "Arkiv digital", och enligt deras register är Kristian Lundberg son till *idney Peter**on, som bor i Fiskebäckskil. 1975 var han "resebyråtjänsteman", men har sedan dess haft ett betydligt mer spännande liv än så. Enligt klippet nedan så har han bla träffat Usama bin Ladin! (Skrolla ner till 15-minutersklippet)

https://sverigesradio.se/sida/artike...rtikel=6513433

Enligt arkiv digitals folkbokföringsregister så bodde familjen i ett radhus på Ekerö utanför Stockholm fram till föräldrarnas skilsmässa 1976, då mamman och barnen flyttade tillbaka till Malmö. Det hade varit intressant att höra pappans version av vad som hände, jag tänker att på den tiden var det ofta mamman som fick hand om barnen vid en skilsmässa, och var det då så att hon flyttade femtio mil bort och han arbetade utomlands långa perioder så är det lätt att förstå att kontakten med barnen blev dålig.

KL ska medverka i ”Fråga doktorn” i SVT ikväll. Genom att berätta om de sjukdomar han nu lever med vill han minska stigmat kring kognitiva sjukdomar.

Jag gillar Yarden och även de andra kortromaner han under 2000-talet skrivit om livsläget för honom och staden Malmö. Jag gillar hans korta starka texter om missbruket. Poetiskt med en edge. Yarden uppmärksammades, som jag minns det, för vad det sa om samhällsläget med att ha sådana jobb, att det var som en förtryckt arbetarklass, men jag kände väl mer att det hopplösa i allt lika mycket kan vara rent personligt som resultatet av ekonomiska strukturer. Och ändå är det på ett sätt en arbetarklasskildring men det är väl också en skildring av det utanförskap vissa kreativa människor landar i - jag har inte läst något av den klassiska svenska arbetarlitteraturen men jag har som ett intryck av att en del det man som läsande arbetare fann i den litteraturen inte bara kom från vad ens tillhörighet i arbetarklassen utan även att böckerna kunde läsas som en skildring av den skapande människans villkor och hur sådana människor helt enkelt finner en identitet, om den identiteten sedan är som arbetare eller som religiös sökare eller vadsomhelst. Och för att gå tillbaka till modern tid tycker jag Kristian Lundberg delvis skriver om identiteter och annat han finner som hjälp i livet - hur han beskriver vilken effekt poesin han läst som ungdom hade på honom, eller den kristendom han verkar söka och följa, eller valet att skildra det som är svensk underklass och de i många fall traumatiserade människor som tillhör den. Och hans ord betyder verkligen något. Det är inte som många av vår tids debutromaner om brudar som vill bli författare och har en rätt privilegierad tillvaro och mest får problem för att de har stora drömmar och ligger runt (även om jag gillar Wera von Essen som kan räknas dit) utan han skriver om ett liv där han hade tunga faktorer som jävlas med honom från första början (hans mors sinnessjukdom och den medföljande fattigdomen) och som sen fortsatt i ångest.

”Sånger vid avgrunden”, utgiven 2021, kommer du nog att tycka om eftersom du gillarYarden. Intressant att koppla ihop den senaste självbiografiska skildringen med inslaget i Fråga doktorn där KL berättar om de två demenssjukdomar han lever med. Svårdiagnostiserade. Smygande. För ett år sedan insåg han att något var fel.

Kristian Lundberg avled i natt, 56 år gammal. Dagens nyheter m fl media rapporterar det.