Citat:
Ingen vet vem ("vad" är uteslutet). Ingen kommer någonsin veta. Alla storys om hur hur bibeln kom till är lika fantastiska som innehållet i själva bibeln.
Så vad mig beträffar kan det ju lika gärna ha gått till såhär:
Det var en uttråkad, alkoholiserad, romersk medelklassman, Abellius, som för ca 1950 år sedan plitade ner en liten komedi om människor som inbillade sig att de kunde kommunicera med buskar och berg. Han skrev ned storyn på små spillbitar från oanvändbara papyrusark. Men han insåg att storyn utvecklades till att bli en aning för komisk, för banal och löjlig, så han bestämde sig för att strunta i att fullfölja sitt verk. Det fanns dessutom, befarade han, en liten risk att folk skulle ta honom på allvar. Det var ju det sista han ville; att folk skulle ropa efter honom: "Haha! Där går idioten som tror på att människor kan tala med buskar...".
Abellius befann sig i valet och kvalet över om han skulle förstöra papyrusen med storyn eller "råka tappa" dem någonstans på något torg. Efter några dagars övervägande, och lika många baksmällor, bestämde han sig för det senare. Han rafsade ihop papyrusbitarna, utan hänsyn till att lapparna hamnade i oordning, och föste ner dem i en större, iögonfallande skinnpung. Han drog åt snörningen och såg till att papyrusbitarna låg tryggt i skinnpungen. Därefter bar det iväg till närmaste torg.
På vägen till torget kände Abellius plötsligt att marken under honom gungade till. Han stannade upp. Vid Neptunus vatten, det måste vara vinet, tänkte han och fortsatte gå. Men bara några sekunder senare exploderade omgivningen i ett enormt jordskalv. Byggnader rasade, människor skrek och sprang i panik i alla riktningar. Abellius såg sig oroligt omkring, han visste inte vart han skulle ta vägen. Vart han än vände sig och såg rådde det kaos. Sedan fylldes han av skräck när han såg en spricka komma farandes mot honom; marken delade sig och slukade allt som kom i dess väg. Abellius hade ingen chans. Han föll, tillsammans med sin skinnpung, ner i avgrunden. Tre fjärdedelar av staden rasade ner i djupet. Av resten återstod bara bråte och sten. Tomt. Öde. Kallt.
Hundrafyrtiosju år senare bestämde sig några ledande personer i Rom att låta bygga upp staden igen. De skickade ut sextusen slavar för jobbet. Vid det inledande arbetet hittade slavarna en stor grotta ungefär fyrtio meter under markytan. I grottan fanns kvarlevor efter ett femtiotal personer. Det verkade som om människorna där hade levt där en längre tid; det fanns spår efter eldstäder och på en vägg fanns något som påminde om en kalender. Var de offer för jordbävningen? Eller var det en fängelsehåla?
En av slavarna som befann sig i den funna grottan var en romersk, ung man vid namn Marioseus [förf.anm. uttalas mar-jo-sefs, med betoning på "jo"]. Han var en före detta framgångsrik elev på en av Roms finaste läroverk, men som hade dömts till livstids slavarbete, dels för att han hade haft sex med sin mentors fru, dels för att han därutöver hade mage att skämta om det ("hennes sköte var så stort att..."). Det var denne Marioseus, som efter att ensam ha smitit undan från de andra slavgrupperna, fann den iögonfallande skinnpungen. Där låg den, i det fladdrande skenet från hans fackla, helt oskadd. Marioseus plockade upp skinnpungen, snörade upp den och plockade ut papyrusbitarna. Han höll en papyrusbit mot fackelljuset och läste... Han fnittrade. Han läste en till, sedan en till. Efter att ha läst samtliga papyrusbitar stod han stött mot en större sten och kippade efter andan; han skrattade så intensivt att han till slut led syrebrist och svimmade.
Som tur var hann Marioseus kvickna till innan facklan hade brunnit ut. Han tog skinnpungen med alla papyrusbitarna och letade sig ut från grottan och rymde från slavlägret.
Tio år senare fullbordade Marioseus den okände Abellius gamla story genom att själv fylla i lite här och där; lite buskis hit och lite orimligheter dit; lite naiviteter hit och lite vansinnigheter dit. Men han visste inte riktigt vad han skulle göra med sin story. Så kom han att tänka på sin ständigt nedstämde granne (som nyligen hade startat en ny rörelse som hette "Munkarna" och som bodde i ett anspråkslöst litet trähus som grannen kallade för "kloster"). Marioseus tänkte att det kunde vara en bra idé att låta grannen få läsa storyn, kanske peppa upp honom lite, så han traskade över till "klostret" och bankade på dess dörr. "Munken" öppnade och Marioseus försökte genast liva upp stämningen.
"Du, jag har en hög med papyrus här som alldeles nyligen föll ner från himlen. Jag undrar om..."
"Jag tar det", avbröt grannen. Han ryckte papyrusen ur Marioseus händer och smällde igen dörren.
Dagen efter noterade Marioseus att "Munken" hade lämnat sitt "kloster".
Marioseus återsåg aldrig sina papyrus.
Författarens ord:
Ja vad fan... Lika "sann" story som något annat.
Så vad mig beträffar kan det ju lika gärna ha gått till såhär:
Det var en uttråkad, alkoholiserad, romersk medelklassman, Abellius, som för ca 1950 år sedan plitade ner en liten komedi om människor som inbillade sig att de kunde kommunicera med buskar och berg. Han skrev ned storyn på små spillbitar från oanvändbara papyrusark. Men han insåg att storyn utvecklades till att bli en aning för komisk, för banal och löjlig, så han bestämde sig för att strunta i att fullfölja sitt verk. Det fanns dessutom, befarade han, en liten risk att folk skulle ta honom på allvar. Det var ju det sista han ville; att folk skulle ropa efter honom: "Haha! Där går idioten som tror på att människor kan tala med buskar...".
Abellius befann sig i valet och kvalet över om han skulle förstöra papyrusen med storyn eller "råka tappa" dem någonstans på något torg. Efter några dagars övervägande, och lika många baksmällor, bestämde han sig för det senare. Han rafsade ihop papyrusbitarna, utan hänsyn till att lapparna hamnade i oordning, och föste ner dem i en större, iögonfallande skinnpung. Han drog åt snörningen och såg till att papyrusbitarna låg tryggt i skinnpungen. Därefter bar det iväg till närmaste torg.
På vägen till torget kände Abellius plötsligt att marken under honom gungade till. Han stannade upp. Vid Neptunus vatten, det måste vara vinet, tänkte han och fortsatte gå. Men bara några sekunder senare exploderade omgivningen i ett enormt jordskalv. Byggnader rasade, människor skrek och sprang i panik i alla riktningar. Abellius såg sig oroligt omkring, han visste inte vart han skulle ta vägen. Vart han än vände sig och såg rådde det kaos. Sedan fylldes han av skräck när han såg en spricka komma farandes mot honom; marken delade sig och slukade allt som kom i dess väg. Abellius hade ingen chans. Han föll, tillsammans med sin skinnpung, ner i avgrunden. Tre fjärdedelar av staden rasade ner i djupet. Av resten återstod bara bråte och sten. Tomt. Öde. Kallt.
Hundrafyrtiosju år senare bestämde sig några ledande personer i Rom att låta bygga upp staden igen. De skickade ut sextusen slavar för jobbet. Vid det inledande arbetet hittade slavarna en stor grotta ungefär fyrtio meter under markytan. I grottan fanns kvarlevor efter ett femtiotal personer. Det verkade som om människorna där hade levt där en längre tid; det fanns spår efter eldstäder och på en vägg fanns något som påminde om en kalender. Var de offer för jordbävningen? Eller var det en fängelsehåla?
En av slavarna som befann sig i den funna grottan var en romersk, ung man vid namn Marioseus [förf.anm. uttalas mar-jo-sefs, med betoning på "jo"]. Han var en före detta framgångsrik elev på en av Roms finaste läroverk, men som hade dömts till livstids slavarbete, dels för att han hade haft sex med sin mentors fru, dels för att han därutöver hade mage att skämta om det ("hennes sköte var så stort att..."). Det var denne Marioseus, som efter att ensam ha smitit undan från de andra slavgrupperna, fann den iögonfallande skinnpungen. Där låg den, i det fladdrande skenet från hans fackla, helt oskadd. Marioseus plockade upp skinnpungen, snörade upp den och plockade ut papyrusbitarna. Han höll en papyrusbit mot fackelljuset och läste... Han fnittrade. Han läste en till, sedan en till. Efter att ha läst samtliga papyrusbitar stod han stött mot en större sten och kippade efter andan; han skrattade så intensivt att han till slut led syrebrist och svimmade.
Som tur var hann Marioseus kvickna till innan facklan hade brunnit ut. Han tog skinnpungen med alla papyrusbitarna och letade sig ut från grottan och rymde från slavlägret.
Tio år senare fullbordade Marioseus den okände Abellius gamla story genom att själv fylla i lite här och där; lite buskis hit och lite orimligheter dit; lite naiviteter hit och lite vansinnigheter dit. Men han visste inte riktigt vad han skulle göra med sin story. Så kom han att tänka på sin ständigt nedstämde granne (som nyligen hade startat en ny rörelse som hette "Munkarna" och som bodde i ett anspråkslöst litet trähus som grannen kallade för "kloster"). Marioseus tänkte att det kunde vara en bra idé att låta grannen få läsa storyn, kanske peppa upp honom lite, så han traskade över till "klostret" och bankade på dess dörr. "Munken" öppnade och Marioseus försökte genast liva upp stämningen.
"Du, jag har en hög med papyrus här som alldeles nyligen föll ner från himlen. Jag undrar om..."
"Jag tar det", avbröt grannen. Han ryckte papyrusen ur Marioseus händer och smällde igen dörren.
Dagen efter noterade Marioseus att "Munken" hade lämnat sitt "kloster".
Marioseus återsåg aldrig sina papyrus.
Författarens ord:
Ja vad fan... Lika "sann" story som något annat.
HAHA! Du har aldrig funderat på att börja skriva noveller?
Nä men var det inte lärjungarna som skrev den efter Kristus död? Det var ju dom som bildade Vatikanen i alla fall för att föra Jesus ord vidare ungefär.
