Gudar, hjältar och kärlek

Jag satt och samtalade med en äldre man i går om hjältar gudar, hjältar och kärlek genom tiderna. Han berättade att människor har genom alla tider varit intresserade av teman som detta. Jag höll inte med riktigt men tyckte att det var intressant det han sa. Så nu vänder jag mig till er:

Varför har människor i alla tider varit så intresserade av teman som gudar, hjältar, kärlek och äventyr?

Varför är vi fortfarande fascinerade av dessa teman?

Hur sågs dessa teman på i Eddan, de isländska sagorna, på medeltiden och på 1500-talet till nu? Är det någon skillnad på vad folk ansåg vara en hjälte, gud eller vad kärlek mellan dessa tider?

Skulle vara extremt tacksam för svar!

Googla på Tristan och Isolde!

Det är en uppförstoring av våra egna liv. Historiskt sett har människoliv varit korta och ofta brutala. Alla våra förfäder har lyckats skapa nya generationer. En inte så ringa press vilar på oss om att vi skall vara framgångsrika och lyckas göra en ny generation.

Resurserna var knappa, då behövs det hjältar. Kärleken är flyktig, då måste man gripa tag i den då chansen finns. Drivkraften är så stor att folk blir tillsammans med människor som de inte alls passar ihop med. Man kan offra väldigt mycket för att få se sin egen avkomma.

Äventyr ingår - de unga männen måste visa sig vara något att ha - de som lyckas bäst är de som har störst chanser att få många barn. Chanstagandet och våghalsigheten är därför något som unga män därför kanske är predestinerade till, vilket kanske inte är så särskilt bra i vårt moderna samhälle

Gudar är också bra att ha, när man har tänkt lite måste man ofta ha ett syfte med livet. Alla kan inte leva hela livet med droger och underhållning, så det är naturligt att människor genom tiderna också har skapat högre syften.

Hur var en typisk medeltidsk hjälte i fantasivärlden? Idag har vi tex den klassiska actionhjälten som skjuter allt och alla men ingen kan skjuta han. Så hur var dessa hjältar under medeltiden? Kan någon beskriva lite?

Den modiga riddaren med blont, svävande hår och en vit hingst tror jag skulle vara hjältegestaltet från denna tid. Trubadurtexter brukar skildra romanser mellan vasaller och deras älskarinnor. Om situationen var så romantisk i verkligheten är en fråga man bör ställa sig en eller två gånger. Antagligen behandlades inte kvinnorna i förhållandet speciellt bra alls.

Dessa riddare brukar ju återkomma i sagor och disney filmer.

De var likadana förstås, extremt hårda och bara fyllda av tanken att göra sin plikt.

Läser man Beowulf står det att han säger att han skall göra det här, eller dö. Moderna själsliga funderingar existerar inte alls i dessa texter, och om man ska gissa av Frans G. Bengtsson, är det först i modern tid som man har skapat litteratur där själslivet beskrivs.

Att döma av berättelser från den sena medeltiden struntade man också i allt annat och lyfte bara fram hjälten. Sålunda kunde Ericus Olai jubla över att en västgötisk riddare hade nitat diverse danskar. Djupare än så var det inte.