Kan asiater inte skilja på R och L?

Intressant med Kent!

Men då kanske jag ska tolka Hamilkar som att han menar att om någon av någon anledning, vad det nu må vara, uttalar ett /z/ så tolkar vi det som ett /s/. I så fall säger jag inte emot.

Det är precis så du ska tolka mig.

Sätter man tungspetsen där man säger ett normalt svenskt rullande r, blir det i princip ett vanligt l - det är inte så känsligt för var man sätter tungspetsen. Om man däremot sätter tungan som för att utföra ett kraftigt rullande tungspets-r, som i slaviska eller romanska språk, och alltså sänker ner bakre delen av tungan, och sedan försöker att säga l - då låter det väsentligt mer japanskt.

Beror nog på vad man menar med hyperkorrektion. Fransoserna är medvetna om att det ibland ska vara h när de uttalar en initial vokal, och så slänger de dit en ibland på slump. Vi märker inte då det blir rätt, men skickar ögonbrynen upp i pannan när det blir fel. Jag hade en tysk postdoc-kollega som gjorde samma sak på engelska med ett annat fonem. Han var medveten om att han som tysk spontant uttalade th som [s] eller [z] beroende på engelskt och tyskt toningsmönster, så vad han gjorde var att han, vad jag kunde begripa helt stokastiskt, uttalade ungefär vart tredje ljud han givet sin brytning skulle ha förväntats uttala med [s]- eller[z]-ljud med ett läspljud i stället.

Tror ändå inte på den teorin. I så fall skulle jag mycket oftare få heta Anna i Portugal, men istället blir det Hanna.

En sak som kan spela in är att folk som talar germanska språk brukar (typ jämt?) uttala initial vokal med ett "glottal stop", alltså att stämbanden sluts innan vokalen artikuleras. Det gör inte folk som talar romanska språk i regel, och det kan hända att de tolkar glottalstoppet som ett h.

Något som ger det här lite trovärdighet är att Wikipedia anger att uttalet för franska haut är [ʔo] hos vissa talare (såvida de inte också uttalar *aut som [ʔo]).

Off-topic: Min gamla lärare i Jämförande indoeuropeisk språkforskning sa en gång till mig att glottalstoppet vid uddljudande vokal kan vara en av anledningarna till att vokaler allittererar med varandra i exempelvis fornnordisk poesi.

Edit: förtydligade lite.

I mina ögon räcker det med den anledningen – under förutsättning att teorin stämmer, förstås. Men den rimmar ju bra även med antagandet om den minimala rotstrukturen CVC (företrädesvis CeC) i PIE i kombination med möjligheten att alla tre laryngalerna sammanföll initialt med en glottisstöt som resultat (*h1 bör rimligen ha varit antingen det eller ett /h/).

Är det en teori att det är därifrån den glottala klusilen i germanskan kommer ifrån? Laryngalerna, vill säga?

Det är inget jag har sett i någon publicerad skrift, om det är det du menar, och jag vet inte om någon försökt göra mer av det än att se det som en tilltalande möjlighet.

Det låter inte helt orimligt med tanke på rotstrukturen.

Mycket intressant! Visste inte ens att jag kunde producera "glottal stops", har försökt härma Cockney-dialekten förut och även uttala danska ord med sådana, men det låter väldigt ansträngt när jag försöker Finns det olika slags "glottal stops" eller är det samma oberoende av språk?

Kom just att tänka på att då måste det ju låta likadant när vi pratar franska eller portugisiska, alltså att de tycker att vi sätter in en massa h:n framför vokaler?