Kan asiater inte skilja på R och L?

Jo, jag skrev tidigare att [z] kan uppträda som allofon. Du menar därför alltså att [s] och [z] är helt jämförbara med japanskans [l] och [r] eftersom de är allofoniska i båda språken? Jag menar ändå att [z] som allofon spelar mindre roll i svenskan. Det är ju exempelvis inte så att [z] figurerar i komplementär distribution i svenskan på samma sätt som [æ] gör till /ɛ/, dvs. en form av systematisk variation. Som jag skrev tidigare influerar inte ljudet oss så mycket att vi konstant blandar ihop dem när vi talar engelska. Det är detta som tycks hända japanerna, men någon som är kunnigare i japanska får gärna motbevisa mig.

Nog för att det är ett vanligt fel bland oss svenskar, men du tar i ända från tårna med dina uttalanden... Det är de svenskar som skiter i skillnaderna som inte gör skillnad, och som nybörjare är det svårt att uppfatta ett tonat s. Men min erfarenhet av fransktalande svenskar är att det sätter sig rätt snabbt.

Visserligen är min erfarenhet av fransktalande svenskar i ett fransktalande område, det är möjligt att det tar längre tid om man inte utsätts för det lika frekvent.

Däremot är det lite lustigt att jag ger blanka fan i om jag råkar säga shiisburger i stället för tjiizburger på engelska, men snabbt rättar mig själv om jag råkar bubbla ut ett s i stället för ett z i franskan...

Precis som du säger så ligger skillnaden i om man bor bland franskspråkiga ellet inte, och jag vågar garantera att samma sak gäller japaners /l/ och /r/. Att anpassa sig är rätt naturligt om man använder språket i vardagen.

Engelska lånord och engelska personnamn i löpande svensk text kan ge överraskningar. En viss frågesportsledare, som är uppvuxen i Gävle, han är närmast berömd för sitt väloljade munläder. Ändå kan han staka sig på frågor som:

– Vad heter Robert Redfords rollfigur i Sneakers?

Kanske skulle fonetikkunniga kalla detta för en påfrestande allofonväxling, särskilt för den som har tungspets-r i svenskan. Exemplet kan fungera som språkövning för både den ene och den andre. Vad gäller inställning till och angreppet på talövningen i fråga, så tror jag att det finns minst kategorier av talare.

1. Förstår inte problemet.
2. Fonetikväxlar utan minsta problem.
3. Kör med tungrots-r rakt igenom.

Det är lätt att konstruera motsvarande prov med engelska lånord eller personnamn som i original innehåller ett tonande /z/-ljud. Då tillkommer en grupp, nämligen de som hyperkorrigerar i riktning mot humlans flykt. En uppenbart medveten hyperkorrektion är en slogan som man kan höra när tvättmaskinen har missat något reklaminslag:

HB Nordica – dezzigning good life

Där skys inga medel, och svensken sitter och skäms över sitt småväsande uttal av en vanlig designer. Hoppas att det fungerar som en bumerang åt annonsören, men världen fungerar nog inte så.

Jag håller helt med dig om denna analys. I japanskan finns en mängd allofoner av fonemet /r/, som ljudet transkriberas. Uttalet bestäms dels av efterföljande vokal (/ri/ låter således ganska likt begynnelsestavelsen i svenska 'rita', medan /ro/ drar åt [lo]-hållet; fonemet förekommer inte i stavelseslut), dels av andra faktorer. Jag tycker t.ex. att det i sång ofta låter mycket mer som ett [l] och vid ilska/aggression förekommer ett tremulerat r-ljud (som i finskan eller spanskan). Sedan verkar viss dialektal (?) variation råda som jag inte har kläm på. Men det verkar helt klart som att japanerna är medvetna om de här olika ljuden på ett helt annat sätt än svenskar är (o)medvetna om skillnaden mellan [s] och [z].

Felet med röstskådisens uttal av /z/-ljudet i designing är ju att det är alldeles för dentalt, ungefär som /z/ uttalas på franska eller arabiska.

Känner en kines som är otroligt begåvad. Kina skickade hit honom för att han blev framsållad i en urvalsprocess menad att hitta människor som skulle förbättra landets relationer med omvärlden för några tiotal år sedan. När det gäller att säga R eller L när han egentligen skall säga R är han dock som en slumpgenerator. Så frågan är ju om han bara aldrig lärt sig vilka ord som är vilka eller om han helt enkelt inte hör skillnaden. Skulle tippa på att det är en blandning, lite som när vi västerländska människor kan få svårt att veta vilken betoning som gör att samma mening antingen betyder "Jag har din häst" eller "Jag knullar din mamma" (tror det var något liknande det som det var väldigt lätt att göra fel på, polares utsago). Annars typ som det är svårt att veta vilken ton som är vilken eller hur hårt ett ryskt t är. Om man testar göra både L-ljud och R-ljud så märker man ju att den enda skillnaden är var punkten på tungan man trycker mot gommen sitter (om den är uppe vid tungspetsen blir ljudet R och om den är nere nära fästet blir ljudet L). Ljuden är ju alltså nära besläktade.

Med otroligt begåvad brukar man ofta syfta på matematiskt begåvad. Alltså betyder det verkligen inte att den där kinesen är lingvistiskt intelligent, snarare motsatsen.

Sedan, angående L-R-ljuden. Det är mer än bara var man sätter tungspetsen. Vill man åstadkomma ett japanska R/L skall man sätta tungspetsen som om man säger R, men försöka att säga L. Då blir det något slags mellanting.

Bra poäng. Tänkte att han oavsett borde ha kunnat memorera vilka ord som skulle uttalas hur vid det här laget men det kanske är en annan typ av minne.

Intressanta synpunkter!

Det är väl ganska sannolikt att det finns språk som skiljer på [R] och [r]. Någon som vet?
Jag är i alla fall tacksam över att jag sluppit att försäka lära mig ett sådant språk, då min talapparat inte kan producera tungspets-r (jag har något på gång men det vill sig inte)...

Gissa varför jag valt att lära mig franska och tyska, men undvikit spanska!

När man säger ett r på svenska så slår ju tungan mot gommen flera gånger. Men om man bara tuschar gommen en gång med tungspetsen så kan det låta mycket mer som ett l. Japaner lägger ingen betydelseskillnad mellan dessa två ljud men vissa dialekter föredrar r, andra l.

Ja, svenska (götaskorrning).