Citat:
Ursprungligen postat av BBMBB
Bumpar igång den här tråden igen

stod i dagens AB att han har blivit släppt. är det någon som har plus och som har läst hela artikeln. skulle vara kul att veta om han verkligen har blivit en kyrkans man.
LIVORNO, ITALIEN. Ryktet om hans död är betydligt överdrivet.
Ioan Ursut, 48, är i hemlighet på fri fot från fängelset tre år för tidigt.
- Men det blev på fel sätt. Jag klev ut genom porten i fängelset och vakterna tog i hand och önskade lycka till. Jag som hade så många planer på hur jag skulle rymma...
Vi cyklar på rad genom Livorno som lagtempocyklister. Och redan på Carducci Viale, den långa gatan efter rondellen vid tågstationen, svänger Ursut undan för en vit Fiat Punto som plötsligt tvärbromsar och parkerar mitt på gatan.
Jobbar åt kyrkan
- Det är den största skillnaden mot Sverige, hojtar han över axeln samtidigt som han petar i en lättare växel. Italienarna är fatalister. Det som sker det sker.
Runt omkring oss händer detta: vespor och motorcyklar kommer från alla håll. Bilförarna tutar. Enda sättet att klara en rondell eller en sväng är att kasta sig ut i den. Inte ens mycket små barn bär cykelhjälm.
Ursut lotsar oss fram bland hindren i god fart. Han har fått sina löpsedlar av helt andra skäl än ouppmärksamhet i trafiken.
Det är helgdag i Italien och Ursut är ledig från jobbet. I fängelset lärde han känna två stora maktfaktorer i samhället - maffian och den katolska kyrkan.
I dag jobbar han för den ena.
- Det är en underavdelning till kyrkan. Från nio till tolv scannar jag in böcker om religion i deras datasystem, säger Ursut när vi närmar oss torget Piazza Municipio som ligger nära den i dag stängda arbetsplatsen.
Datorer är ett av hans stora intressen och orsaken till hans sista stora bråk i fängelset.
”Ett jäkla liv”
- Det var i Spulento 2003. En vakt hade varit på mig och bråkat om skitsaker. Min inställning är att en fånge är berövad sin frihet - inte sitt människovärde. Bara jag är inlåst och sköter mig, så uppfyller jag kravet för att vara frihetsberövad.
Via sin dator gick Ursut in i systemet och gav alla fångar administratörsbehörighet.
- Plötsligt kunde alla ladda ner vad som helst. Det blev ett jäkla liv och just den här vakten gick in och satte stopp för oss på ett ganska osmidigt sätt. Jag slog honom över näsan två gånger.
Ursut blev uppkallad till fängelsedirektören.
- Han sa att han inte kunde hjälpa mig mer, men att det inte skulle hamna i mina papper. Samtidigt hade det börjat pratas i media om den stora amnestin för fångar med tidsbegränsade straff. Jag bestämde mig i det ögonblicket för att nu fick det vara nog. Jag ville ut. Inga mer bråk, inga mer rymningar.
Det var språkintresset - han pratar rumänska, svenska, italienska, tyska och engelska - som gjorde att Ursut hade en tjänst hos direktören.
- En dag fick vi studiebesök på anstalten. Det var två kvinnor från svenska justitiedepartementet. Jag följde med dem och tolkade på fängelset.
Direktören var nöjd. De svenska besökarna var nöjda.
- Otroligt charmiga kvinnor. De trodde att jag var italienare och att jag suttit i svenskt fängelse en gång i tiden. De kände inte igen mig.
”Jag är en bra kock”
Vi parkerar cyklarna och går mot en annan av de centrala platserna i Ursuts nya liv - den amerikanska marknaden på Via Del Cardinale vid kanalen.
- Här köper jag ofta råvaror när jag lagar mat. Jag gick tre matlagningskurser i fängelset och har blivit en bra kock och är mycket noga med vad jag stoppar i mig. Man kan säga att jag tar hand om mig själv.
Vi släntrar ner till det gamla fortet i hamnen och försöker hyra en gammal fiskares båt för att upptäcka Livorno från havet, men där gäller inga helgledigheter. Snart ska de ut och försöka få en fångst till.
- Vilka vyer. Det här var bland det första jag såg när jag kom ut från fängelset, säger Ursut. Jag kommer ofta tillbaka hit och bara tittar. Kolla, en norsk kryssningsbåt!
Ursut berättar att han under en rymning hade ett id-kort där det stod att han var norsk läkare.
- Det var ”Sesam, öppna dig”. Skandinaver står högt i kurs överallt. Jag saknar Sverige något oerhört. Allt var bra. Det enda jag inte gillade var bruna bönor. Jag kommer gärna tillbaka till Sverige någon gång. I själ och hjärta känner jag mig som en svensk.
En dag på torget hörde Ursut en röst som överröstade italienskan.
- En turist skrek: ”Ska vi ha en öl till din, jävel” till sin kompis. Det var så typiskt svenskt att jag bara skrattade och mös och kände igen mig.
Men andra saker var sig inte lika när Ursut kom ut i samhället igen.
.......fortsättning följer.