Bildande av genus på låneord "ett email"

När ett utländskt substantiv blir en del av svenska språket, så måste man ju välja huruvida det ska bli neutrum eller utrum (ett email eller en email). Jag undrar hur det genusvalet går till, ifall det finns någon teori om det. Är det hur ordet låter som avgör? I så fall, kan man generalisera någon allmän regelbundenhet för neutrum/utrum baserat på ords uttal? Har det betydelse vad låneordet har för genus i det språk det lånas in från?

Det känns inte svårt att gissa vilket genus som utländska ord skulle få, om de blev svenska låneord. Jag tror att de flesta skulle hålla med om t.ex.:
en walk
ett fashion
en picture
ett anschlag (men en assault)
en ausschreitung (men ett riot)
en bisou
ett sourire

Så, hur kan jag 'veta' vilka svenska genus som utländska ord har???

Vad gäller email/mail så har vi passat på att låta neutrum och utrum betyda olika saker:

– Skicka mig ett email med bilaga! (e-brev)
– Jag ska bara kolla min email. (e-postbox)

När det gäller franska exempel har du nog valt lite för snälla fall.

en bijou (en juvel, en ädel springare)
ett bijou (ett smycke)

Det finns en del trådar om en och ett. Ett kinesiskt äpple blir en apelsin.
https://www.flashback.org/sok/paraply+apelsin?f=88

En blandning av olika faktorer (utan inbördes ordning):

1. Ordet eller ordets sista led har en uppenbar släkting i svenskan ("schlag" -> "ett slag").
2. Ordets avledningsändelse har en motsvarighet i svenskan och denna ändelse i svenskan är kopplad till ett visst genus ("-ung" -> "-ing"),
3. Ordet liknar ett svenskt ord utan att vara släkt med det (inget exempel i din lista).
4. Kunskap om vilket svenskt ord låneordet är tänkt att ersätta ("sourire" -> "ett leende").

I övrigt tycker jag inte alls att din genusen i din lista är så fullkomligt självklara. Ignorerar jag det faktum att jag förstår vad "walk" (en promenad), "fashion" (ett mode), "picture" (en bild) och "sourire" (ett leende) är tänkt att användas som fungerar även det andra genuset precis lika bra.

Vad gäller "bisou" tex som jag aldrig hört innan så är "en" eller "ett" hugget som stucket.

Som JaneC skriver påverkas vi av motsvarande svenska ord. När vi lånar in ord från andra språk gör vi ju oftast det just därför att det inte finns någon svensk motsvarighet, och då tror jag inte att genusvalet framstår som lika självklart.

Nästan dagligen träffar man numera på ordet »outlet« – särskilt ofta förstås om man har sina dagliga resvanor förbi ett sådant. OK, en sökning på nätet ger mångdubbelt fler träffar på "en outlet" än "ett outlet". Men "an outlet" är ett utlopp, ett utsläpp, ett uttag, ett shoppingställe för överskott.¹

Varför gör de på detta viset? Någon säger att utrum för »en outlet« syftar från en outlet-affär.

¹ – surplus som det hette på gammal god svenska