Jag är trött på att vara rädd..

Jag har under nästan hela mitt liv varit rädd och nervös för allt. Träffa kompisar, gå på bio, åka till skolan, fixa praktik-plats, you name it. Detta har därför skapat problem för mig i det sociala livet. Jag har svårt att skaffa nya vänner eftersom jag är rädd hela tiden och dom som man umgås med i skolan frågar aldrig mig om jag vill hänga med till något ställe. Jag har en kompis i det sociala livet, tur. Jag har självklart aldrig haft en tjejkompis ens. Jag lider av socialfobi och nej, jag går inte i terapi eller någon behandling. Jag gick hos en kurator ett tag men jag tyckte bara att han snackade skit. Jag satt och dagdrömde istället, vilket jag väldigt ofta gör. Jag vet inte exakt varför jag är konstant rädd, det kanske beror på min farsa eller kanske inte? Jag kan berätta lite om min relation med honom. Min pappa har alltid varit tuff och försökt ge mig hård disciplin vilket jag faktiskt uppskattar lite även om jag hatar honom lite. Han har ALDRIG slagit mig eller någon annan i familjen för han vet att det är fel men han har skadat oss psykiskt. Han snackar skit och kallar både mig och morsan ökennamn när han är sur. Han kan bli arg för det minsta lilla, han har förmodligen aggressionsproblem men jag flyttar snart ändå om något år eller så. Han skrikit åt mig ändå sedan jag var liten och därför har jag skapat en rädsla emot honom. Jag kan inte prata med honom om personliga saker. Ska man vara rädd för sin egen far? Nej.. Men hur som helst så kanske det är därför jag är rädd för allt här i världen. Jag ska snart börja söka jobb och då undrar: hur fan ska jag klara det om jag är konstant rädd och nervös? Har inga imponerande betyg heller för den delen, minst 6st IG. Vad beror detta på? Lathet. Jag kan fixa bra betyg men jag är så jävla lat och jag gillar inte göra saker jag tycker är helt ointressant och tråkigt. Matten har varit ett stort problem för mig (IG i matte A) för när jag gjorde matten förut med farsan så skrek han och blev arg så fort jag inte kunde efter att han visade hur man skulle göra. Jag har helt enkelt svårt med siffror.. Men nu går vi vidare. Jag är som sagt helt JÄVLA trött på att rädslan vinner och bestämmer över mig hela tiden. Jag har alltid velat tatuera mig så jag tvingade ner mig idag till studion och pratade med dom osv.. Men herregud vad rädd jag var innan, jag fick som vanligt en rejäl hjärtklappning. Men jag är lite stolt över mig själv att jag fixade att gå ner dit.

Jag vill fan inte vara såhär jävla rädd hela mitt liv, jag vill förändra mitt liv men jag vågar inte. Jag är snart 20 och jag faktiskt ALDRIG druckit, rökt eller snusat. Just pga. att jag är rädd för allt. Men jag är glad över att jag aldrig har gjort dessa saker men sak som jag inte är glad över är att jag aldrig har varit på en fest och jag känner mig ensam med detta. Jag är inte mobbad men jag har inte mycket kompisar i det sociala livet.

Ni får gärna lämna kommenterar men jag kände mest att jag bara ville dela med mig utav detta.

Skicka PM du, kan vara skönt att prata med någon som känner sig likadant.



Jag har faktiskt länge funderat på att läsa filmvetenskap men som sagt jag har alldeles för dåliga betyg, IG i flera kärnämnen t.o.m.
Jag kan inte känna betyg som något viktigt, för mig är det bara några bokstäver på ett papper.



Min dröm är att bli en bra filmregissör och manusförfattare. Men den drömmen kommer aldrig att slå in med mina betyg.
Jag och min polare har faktiskt under en lång period pratat om att göra en film, men det är svårt att försöka få chansen av ett filmbolag..

Orka inte läsa allt du skrev TS... Men en fråga är du rädd för att vara ute på gatan bland folk ?

De finns många sätt att bota din rädsla, det lättaste är att söka på nätet tro mig det finns där ute, kunde sökt upp något men är så trött just nu, kanske lite senare isf.
Men den känslan som du fick efter att du tagit dig mod o dra till studion för å snacka med dem, kommer du fortfarande ihåg den känslan? Tänk på den nu i ett bra tag, få den känslan till något positivt, le varje gång du tänker på det och varje gång du gör det, uppmuntra dig själv. Tillslut efter ett tag så kommer du tänka att varje gång du gör något sånt, vågar något, så sker såna saker. Du uppmuntrar dig själv helt enkelt om du förstår mig. Du måste ändra ditt tankesätt det är det viktigaste, allt sitter i huvvet på dig. Du måste börja tänka positivt även i dem mest negativa lägena, försök peka ut de bra sakerna i dem istället och fokusera på just det. Du kan detta! Lycka till!

Hur går det?