Bortglömda folkmord

Ett slukhål är ett hål som uppstår naturligt i marken och kan vara upp till 300 meter djupt. Offren fördes till sådana hål i köer, sammanbundna med kablar runt vristerna. Sedan sköt de kommunistiska partisanerna den första personen i raden som föll och drog med sig alla de övriga, ännu vid liv, ned i slukhålet. Tjugotusen människor, män, kvinnor och barn, mördades i slukhål och koncentrationsläger av Titos jugoslaviska kommunistpartisaner med stöd från de italienska partisanerna. Tjugotusen människor som kommunisterna påstod och fortfarande påstår var fascister, men de var bara italienare. Flyktingar från Istrien och Dalmatien som sökte skydd i Italien undan Titos massakrer och detta var det meddelande som de italienska kommunisterna publicerade i deras historiska dagstidning:

”Vi kommer aldrig att betrakta de människor som strömmade in i våra storstäder som asylsökare. De kom inte pressade av den ihärdiga fienden, utan rädda för den vind av frihet som föregick eller sammanföll med befrielsestyrkornas framryckningar. De förtjänar inte vår solidaritet och de äger heller inte rätt att stjäla vårt bröd och vårt livsrum, som redan är så knappt”.

Norma Cossetto, en ung kvinna och universitetsstuderande, som våldtogs under ett helt dygn av de italienska och jugoslaviska partisanerna och sedan kastades, ännu vid liv, ned i ett slukhål, kom att bli en symbol för slukhålsmassakrerna. I Latina finns en minnesplakett tillägnad henne. Detta är vad som skedde den 10 februari som en reaktion på varje form av fascism.

Den brittiske generalen Patrick Scott avvisade den kroatiske befälhavaren Herenčićs förslag och krävde att de istället skulle kapitulera för deras kommunistiska allierade. Han hotade kroaterna med att de annars skulle tvinga dem till det med vapenmakt. Då brittiska kulspruteskyttar riktade vapen mot dem beslöt den kroatiske befälhavaren till sist att gå med på britternas krav.

I samband med detta plundrade britterna dessa flyktingar på mängder av smycken, klockor och guldföremål som de haft med sig för att kunna överleva flykten i ett främmande land. Prästen och ögonvittnet Drago Kolimbatović skrev senare om vad som utspelade sig i Bleiburg: ”Istället för skydd fann vi i engelsmännen bödlar.”

Den brittiske generalen visste med all säkerhet att han sände dessa flyktingar i döden. Titos partisaner hade en lång ”meritlista” av massakrer på såväl fiendesoldater som civila. Bland annat hade dessa partisaner utfört avrättningar på vad som tros vara åtminstone 100 000 serber, ungrare och tyskar i Serbien åren 1944-1945. Under Fobie-massakrerna, som inleddes 1943, mördade samma jugoslaviska kommunistpartisaner hundratals eller tusentals civila italienare.

När den kroatiska armén var avväpnad och man förstått att britterna inte skulle lägga sig i, besköt Titos partisaner flyktinglägret i Bleiburg den 16 maj. Ögonvittnet Ted Pavić berättar: "Män, kvinnor och barn föll ner i drivor medan partisanerna rörde sig vänster och höger med sina maskingevär över det öppna fältet. Snart var så många människor slaktade att partisanerna vågade stiga ned bland de överlevande och med uppenbar tillfredsställelse slå dem till döds, sparka på dem och att hugga ned dem med bajonetter."

Därefter skickades återstoden av flyktingar med tåg över den jugoslaviska gränsen där krigsförbrytelserna intensifierades. Flyktingarna sköts antingen direkt eller skickades med sammanbundna händer ut på dödsmarscher genom byarna där många av dem misshandlades till döds. I Kroatien kallar man denna transport till lägren Križni put, Korsets väg.