Dialektala pronomen.

Har länge funderat över hur några av de personliga pronomen i min egen dialekt skiljer sig från svenskan och undrat varifrån dessa kommer. Inte sett något liknande i något annat språk (eller dialekt). Någon som är väl bevandrad och kan utreda detta?

Ni = Dö
Vi = Mö
De = Dûm

Var bor du, och var är du och dina föräldrar uppvuxna?

Härjedalen. Tror de säger samma sak i Jämtland, dock inte säker.

Samma fråga i lite annorlunda termer: Finns det något lyssningsprov på SweDia 2000 som liknar den dialekt du talar om?

http://swedia.ling.gu.se/

Den form som förefaller mest överraskande är första person pluralis på m. I olika svenska dialekter och i de andra germanska språken tycks v/w vara fast knutet till 1:a person pluralis. Pronomen för jaget varierar desto mer.

Varianter av du/döh kan förekomma i 2:a person plural som en plojform.

– Du grabbar, nu ger vi järnet!

Uttalsvarianten dûm för de/dem/dom kan sägas närma sig engelska "them" som i sin tur har fornnordiska rötter. Det är minst överraskande av de tre exemplen.

http://swedia.ling.gu.se/Norrland/Ha...sjo/index.html

Är väl den som är mest lik.

I fallet ni syftar jag till personligt plural.
Kan det tänkas att ni(plural) har på sätt och vis sammanfallit med du?

Jämför med trönderskan, som är dialektal släkting.

Ja trönderskan är ju absolut likt. Framgår dock inte texten om de säger 'mö' och 'dö', men även om de för det. Vart kommer det ifrån? Har det bara uppstått i Tröndelag, Jämtland och Härjedalen?

Den yngre kvinnan från Storsjö säger att de gamle sa sköddan fär när de menade »molnen far«.

I min gamla dialekt i Halland betyder skäddan/sjäddan ’dimman’ och moln är faktiskt högt farande dimma. Särskilt i kuperad/bergig terräng är det ingen skillnad mellan skäddan och molnen. Med detta vill jag antyda att Härjedalen och Jämtland kan ha en språkgemenskap med Norge som i sin tur är en språkgemenskap kring Skagerak och Nordsjön.

Där ser man. De genuina dialekterna i norden har väl mycket gemensamt, synd dock att de håller på att försvinna. Halläningarna har inte några knepiga pronomen då?

Förutom de ålderdomliga formerna mek (mig) och dek (dig) så är vaoran/vaor (våran, vår) mest märkligt. Possesivt pronomen vaor uttalades med diftong och hade ännu inte flyttat upp o:et till att bli en ring över a som i vår/våran.

Gustaf Fröding från Värmland använde långformen våran: Våran prost / är rund som en ost ...

PS om dimmor som börjar med sje-ljud: Det norska ordet skodde svarar mot härjedalsk sködda och halländsk skädda. Det är i grunden samma ord som engelska "shade/shadow" och tyska "Schatten" kantänka. Danska ODS garderar med "maaske/måske", vilket kan vara vist i etymologiska sammanhang.
http://ordnet.dk/ods/ordbog?select=S...3&query=skodde
En engelsk källa går ytterligare bakåt till gotiskan vad gäller "shadow".

Former med m istf v/w är inte särskilt underlig. Precis som att 2 pers plural har n-inskott framför ursprungligt i och i västnordiska ibland þ-inskott, som ju kommer av verbändelsen n resp. þ så kommer m:et mest sannolikt från verbändelsen i 1 pers plural.

Det gotiska ordet skadus betyder skugga. Även verbet skadwjan är besläktat vilket betyder att skugga nåt eller täcka med skugga. Skadweins däremot betyder främst täckning.

http://www.koeblergerhard.de/germani...buch/GOT-S.pdf