Lysande krönikor av Johan Hakelius!

Den yngre generationen vågar inte skratta åt det absurda

De har fått för sig att deras uppgift är att hålla emot och aldrig skratta åt något som inte är värdegrundsstämplat.

Tierps stolthet, komikern med det opersonliga personnamnet Fredrik Andersson, besökte Kalmar i förra veckan. Barometern-Oskarshamns-Tidningen skickade dit en Frida Lindström för att såga både komiker och publik.

började Frida (som om jag slår rätt snart ska fylla 31. Grattis):

Ja, ni förstår. Eller kanske inte, förresten, för lite oklart är det nog ändå.

Det jag tror recensenten säger är att provokationshumor måste provocera för att vara rolig. Men hon och hennes generationskamrater blir inte provocerade av Fredrik Anderssons skämt. De har hört och sett mycket värre på Flashback, PornHub och DarkWeb.

Det tvivlar jag inte på, men trots att jag är hela tio år äldre än den uppskattade medelåldern i Fredrik Anderssons Kalmarpublik och därmed bortom all räddning, vet jag ändå att provokationerna på de där ställena sällan är, eller ens avser att vara, roliga.

Att säga att alla tjejer som inte rakar benen bör skjutas, är inte kul. Att säga att man inte vill påstå att ens flickvän har håriga ben, men att hon blev skjuten sist hon besökte Furuviks djurpark är kul, om man uppskattar det absurda.

Märker ni skillnaden? En provokation gör i sig ingen humor.

Deras reaktion på att växa upp med Flashback, PornHub och DarkWeb är att spänna på sig moralpolisens koppel och slå ned på varje nyansavvikelse. De ser fascister, rasister, misogyna sexister, homofober och transfober i varje salong och gillestuga. De har helt enkelt blivit så skrämda av nätets galenpannor att de inte vågar skratta åt det absurda. Många av dem, att döma av hur de skriver och pratar, verkar ha förlorat förmågan att ens känna igen det absurda.

Annie Lööf marknadsför sin nya bok i en lång intervju i Svenska Dagbladet. Hennes martyrskap verkar ha blivit en identitet. I en passage berättar hon hur hon och Ulf Kristersson undvek varandra på Dominika Peczynski och Anders Borgs bröllopsfest. Som jag minns det stod Annie Lööf och Fredrik Federley för sig själva större delen av kvällen och delade in gästerna i vänner och fiender. Jag tillhörde fienderna, meddelade en bekant som råkade passera när paret skilde agnarna från vetet. Politik blir lätt en mörk kraft och har många deformerade personligheter på sitt samvete.

Sol igen och stranden är som bäst nu, när sommargästerna åkt hem.

Håller sig Camilla Läckberg med spökskrivare?

Ta del av Johan Hakelius senaste dagboksanteckningar här.

Problemet med djupgående samhällsproblem är att de blir tjatiga. Skolforskaren Gabriel Heller Sahlgren skriver i Svenskan i dag att det inte alls finns någon läskris, åtminstone vad gäller läsförståelse, bland elever med svensk bakgrund. Däremot är läsförståelsen usel bland elever med utländsk bakgrund. Det är ytterligare ett exempel på hur effekterna av invandringen kommer att påverka snart sagt alla samhällsfrågor – från stora som kriminalitet och pensioner till mindre, som simkunnighet och tandstatus – under överskådlig framtid. Sverige har numera grovt sett två olika populationer som gör genomsnitt meningslösa, eller direkt missvisande. Men den som påpekar det varje gång det är relevant blir i bästa fall stämplad som monoman, i värsta fall som suspekt. Att det är sant gör ingen skillnad.

Hur länge dröjer det innan Sverige blir som Gotham och någon rik knös bestämmer sig för att dra på sig en maskeradkostym och börja rensa upp i träsket? Frågan är vem som kan bli Sveriges Bruce Wayne. Stefan Persson verkar vara i god form, men kanske en aning ålderstigen för just detta uppdrag. Daniel Ek är ganska spinkig. Mina pengar lägger jag på Niklas Zennström, som har något gåtfullt i sitt leende.

De riktigt hårdkokta, som Andreas Malm och Kajsa Ekis Ekman, hör förstås till den sortens stålvänster som alltid fått ståpäls av Mao, Pol Pot och Maduro. Men ni andra? Blir ni någonsin förvånade av att stå där, sida vid sida med Hamas och mullorna i Iran, i en… befrielsekamp?