20sek loop i en sisådär 5 timmar. (HBWR + Salvia + Cannabis)

Förtäring: hbwr + salvia 15x + cannabis

Dosering: 10 frön hbwr, 3 hits salvia från bong, 2 hits från bong med ”pure weed”. Osäker på vad det var för något men cannabis var det i alla fall.

Ålder: 21år Kön: Man Vikt: 80kg

Tid: Lite osäker på vad jag ska skriva här för jag anar nog att dessa droger påverkade varandra. Det började i vilket fall som helst klockan två på dagen och avslutades cirka kl sju på morgonen dagen efter.

Inledning:
Sådär då.. ska man ta sig i kragen och dela med sig av detta mäktiga äventyr man fick vara med om när man var i Holland dådå..

Skulle kunna skriva en hel roman om hur jag hamnade där med alla de konstiga slumpmässiga events som skedde och människor jag var med men det känns lite onödigt. Så jag hoppar lite grann in i smeten och börjar skriva helt enkelt. Början på denna rapport (HBWR intaget) kommer vara lite vag eftersom jag inte kände alltför mycket och kan inte beskriva det helt genomgående, dock kommer salvian och det som händer efter rökat vara mycket mera specificerat.

14:00-15:00 - Början
Min polare som jag bor hos sitter och spelar WoW och jag sitter bredvid och sveper då den kopp med söndermalda hbwr-frön som jag förberett med ljummet vatten så som det rekommenderades att man skulle inta det istället för att tugga som jag läst många andra gör.

15:00-15:30 - Illamåendet
Det omtalande illamåendet börjar och håller på i cirka 30 minuter. Jag spydde inte men dock var det en krampaktig känsla i magen som jag aldrig förut hade upplevt. Fy tusan vad det gjorde ont. Avtog strax efter halvtimmen där dock och blev mer en ”skön” lite lätt lustig känsla som bara fanns där.

15:30-18:00 - Klappa djur och klättra träd + iväg till smartshopen!
Ganska ointressant period. Möjligt att min dosering HBWR inte var så hög? Klappade djur i en park, klättrade i träd, hade en allmänt mysig känsla i kroppen som ingen annan drog lyckats få fram på samma sätt.. kan inte heller beskriva den eftersom det inte var så intensivt. Dock var jag ju inte ute efter en mysig känsla i kroppen utan jag var ute efter att hallucinera och detta blev ju då en mäkta besvikelse så vi grabbar tog bilen iväg till smartshopen och köpte salvia.

18:00-20:00 Bilskrot + salvia

Börjar bli mörkt ute och vi har kört våra två bilar till en stängd bilskrot där de brukar hänga runt och lyssna på musik och bara chilla. På den här platsen tar jag mina salvia hits.

Salvia tripp nr 1:

Ett relativt misslyckat försök eftersom jag var lite nervös och fumlade med bongen som min polare ”fixade fram röken i” eftersom jag är färsking när det både kommer till röka för att inte tala om hur man bör använda en bong. Kände väll av det lite grann med att hela världen började luta lite lätt åt vänster men jag höll kontakt med människorna under tiden så det blev inte så intensivt, dock kändes det som allt var över på 10-20sekunder men det var mer så att jag vred hela överkroppen för att balansera ut hela världen i en sådär 2-3minuter enligt mina polare. Blev lite besviken över det misslyckade försöket och förbereder mig istället för försök nr två.

Tripp nr 2: Drar en redig hit från bongen nu och räknade med att jag lyckades. Inget fumlande den här gången utan jag satte mig på motorhuven och höll inne röken så länge jag bara kunde. Det är nu det börjar bli märkligt. Jag ser mina vänner stå en bit bort i sin ring och snacka med varandra som de också gjort tidigare.

Jag själv sitter där på motorhuven och märker inget speciellt. Sitter där under denna magnifika stjärnklara himmel. Jag börjar ifrågasätta om det här verkligen fungerar som det ska och tanken var väll då att jag skulle gå bort mot mina vänner igen för att prata med dem. Då märker jag att jag inte vill röra mig från platsen.. Jag tittar ner i marken och sugs därefter sakta ut ur min egna kropp.. högre och högre upp.. alltså.. det här är så bisarrt att bara försöka förklara i text nu märker jag men here it goes..

Vad jag tyckte jag fick var i alla fall en utomkroppslig upplevelse. En vit linje gick för mig rakt igenom hela jordklotet och upp ut i rymden. Hela världen försvann liksom bara. Det var mer bara den här linjen som existerade och platsen vi befann oss på. Där började då det hela.. jag följde med den här vita linjen ut i rymden sakta men säkert och helt plötsligt stannade det bara till, mycket likt en hiss där man trycket på stoppknappen.. och där stod jag.. ute i rymden.. var jävligt mörkt, stjärnor här och var. Jag kollade ner mot mina vänner som var långt långt nere på marken fortfarande i sin lilla ring och snackade med varandra.. ingenting var konstigt här inte, jag varken skrattade, var rädd eller dylikt utan jag mer bara vinkade till dem för det var såhär det var för tillfället.

Mycket av det jag såg kan liknas med en scen jag minns mig ha sett i filmen ”liftarens guide i galaxen” där de ska åka en slags hissliknande pryl runt i rymden.

För att avrunda salvia tripp två så sögs jag i alla fall tillbaka till min kropp efter ett tag.. först förstod jag inte vad som hade hänt.. och därefter blev jag så helt fruktansvärt till mig för att jag nyss fick uppleva det jag försökt beskriva med ord. Var snabb med att säga det nu legendariska citatet de fortfarande använder i deras vänskapskrets ”Hey, how was it?” ”..... FUCK CHILLIES MAN, I WAS IN SPACE” Chilles för dem är förövrigt E vilket var en av de många andra sakerna jag testade på där.

Tripp nr 3

Sammanfattar den här ganska kort även om den var ganska händelserik den med, dock inte lika mycket som nr två.

Istället för en linje byggdes hela världen nu om till ett slags stapelsystem där alla hade sina fack de ”bodde” i.

Såg ut att det såg ut som någon slags undersida av en trappa i alla fall.. svårt att förklara. Bättre förklaring kan jag inte ge er..

Vi lekte runt ett tag till med salvian och körde därefter iväg till ett nytt ställe vilket var en stor parkering vid en skola där killarna bestämde sig för att avrunda kvällen med lite röka.

Här är då klockan ungefär 21:00 på kvällen, från och med detta klockslag kan jag inte ge några som helst specifika tider om vad som egentligen hände när.

Där står jag då ute på denna parkering och tar en rejäl hit från bongen där denna killen då lagt en fin bit grönt på och satt eld på.. fråga mig inte hur eller varför för jag förstår inte mycket.. dock var där inte en joint. Den första hitten slår i rejält och allt börjar snurra väldigt väldigt mycket. Jag står där rakt upp och ner praktiskt taget och får i mig en hit till.

And here ladies and gentlemen.. är här det börjar gå utför.

Så.. då börjar vi då:

Det här med att det snurrar kan ses som att mitt synfält delas upp i fyra synfält.

En bild säger mer än tusen ord.. såhär såg det ut.
http://data.fuskbugg.se/skalman02/Synf%E4lt.jpg
Ungefär som att sätta ihop 4st teveapparater på samma sätt och börja med samma kanal, för att sedan välja att ha olika kanaler på varje teveapparat.

I början laggade allting något så fruktansvärt. Det gick ifrån att fokus lades från ruta ett till ruta två och sen tre för att avsluta med fyra och åter tillbaka till ruta ett. Och så flöt det på.

I början var det kul. Jävlar vad jag spaceade tyckte jag, och det gjorde fränderna mina med. Fanns liksom inte en möjlighet att ta sig rakt fram utan jag vinglade väll fram till det mesta. Från att ha sett en överblick på dessa fyra synfält så hade jag ändå hyfsat koll på vad som hände. Efter ett tag gick den här överblicken in i zoomningar av olika synfält. Alltså från att saker händer i synfält ett så zoomas det ut och zoomas in på synfält nr två där något helt annat händer för att fortsätta till synfält tre osv. Med detta som hände så kunde jag inte riktigt koppla något till något.. det var helt enkelt random events i varje synfält som jag lustigt nog försökte vingla mig igenom och förstå i mitt pårökta stadie.

Mer tid går och zoomningar blir till att hela synfältet som är i fokus börjar svaja mycket likt en båt på ett hav där höga vågor härjar.

Det är här jag börjar känna mig en aning obekväm. Varför kan det inte sluta liksom? Jobbigt att det ska hålla på och svaja såhär hela tiden ju. Nu börjar jag förlora verklighetsuppfattningen eftersom allt jävla zoomande av olika synfält tar bort min fokus totalt på vad som är verkligt och vad som inte är det.

Vi flinar dock alla fortfarande men jag börjar känna mig lite ängslig över att det faktiskt inte tar slut.

Fränder mina börjar märka av min ängslighet och försöker hjälpa till på olika sätt genom att låta mig vara fri, sätta mig ned osv.. dock går det inte så bra.

Rädslan kickar in när jag börjat tappa tron om att det finns en värld utanför denna värd där inget kan fästas i minnet. Har jag möjligtvis hamnat i en koma där allt spelas upp om och om igen? Jag börjar bli frustrerad, detta går senare över till ren och skär ilska vilket senare hoppar över till ångest och förtvivlan och strävan efter att försöka hålla mig kvar i någon slags verklighet så mycket jag bara kan för att minnas saker och försäkra mig själv om att jag inte är i en koma.

Allt blir bara intensivare och intensivare med känslor som bara blir starkare och starkare.
Jag börjar rabbla upp saker och ting för att försöka hålla fokus i nuet och försöka komma ihåg saker jag rabblat upp tidigare. Soptunnor, lyktstolpar, gräsmattor, hur många gånger jag försöker spy och samtidigt snurrar för att hålla räkningen och räkna tillsammans med mina vänner osv.. you name it.. den mest värda grejen att nämna här är en katt som gjorde mig följe och killarna som turades om att se till att jag inte skadade mig under tiden som dom lät mig vara fri. Jag kommer tillbaka till den här katten senare i texten. Återupprepade gånger ska jag ha sagt ”black cat, black cat black cat” och följt efter denna samtidigt som jag var rädd för den av någon anledning.

Nu går vi över till nästa ännu mera intensiva fas av trippen.

Jag går på en väg med skog på både min högra och vänstra sida. Personen som höll koll på mig för tillfället tar tag i min vänstra arm och säger till mig på sin knackiga engelska att ”allt kommer bli ok”.

Vi stannar upp och två killar till kommer fram till oss och säger något på holländska till varandra.

Vi börjar gå mot bilen och de står där och snackar med varandra.

Jag vänder mig om och börjar gå iväg från dem och befinner mig återigen på en väg där jag har skog på både min högra och vänstra sida.

En person tar tag i min vänstra arm och säger till mig på sin knackiga engelska att ”allt kommer bli ok”.

Wow.. känns helt sjukt att skriva det här.. ja.. ni ser kanske redan sambandet.. Samma händelse som sker efter att jag gått ifrån bilen händer igen........ jag har alltså fastnat i en loop i lopp av 20sekunder ungefär.. dessa 20 sekunder minns jag än idag, ett halvår senare, väldigt väldigt bra.

Efter att detta händer fem gånger blir jag riktigt förbannad men fortsätter räkna.. jag blir fly förbannad varje gång den här jävla omtänksamma killen tar tag i min vänstra arm och säger att allt kommer bli ok. ”MEN DET ÄR JU INTE OK, JAG ÄR FAST I EN JÄVLA LOOP JAG INTE KOMMER UR” skriker jag på svenska åt dem.

Efter tio gånger i samma loop går ilskan över till någon slags frustrerande acceptans och jag är bara tyst och följer med.

Efter cirka 30 gånger börjar jag gråta för jag ”inser” sakta men säkert att jag hamnat i en koma.
Jag ber mina vänner ringa min bästa vän i sverige som jag har en pakt med att om någon av oss skulle hamna i koma så ska den andra ta livet av den, att säga att jag är ledsen för allt som har hänt och att jag älskar honom. Jag ber dem även ringa mina föräldrar och be dem om ursäkt för att jag varit en värdelös son som gått och knarkat ihjäl sig när de försökt göra sitt bästa jobb som föräldrar och bara vill ha en son som kan föra familjenamnet stolt vidare. Jag ville inte att de skulle bli ledsna för ett val jag valt att göra. Jag bad dem ringa mitt ex och säga att jag älskar henne och även be henne om ursäkt för att jag gick och dog.

Inget samtal gjordes men det var det här jag tänkte på medan jag återupplevde dessa 20 sekunder om och om igen.

Efter cirka 50 gånger tappade jag räkningen på hur många gånger jag hade fått uppleva samma 20 sekunder. Jag snyftade förtvivlat och bad alla i min omgivning avsluta det här. På vilket sätt de än kunde ville jag att de skulle ta mitt liv. Avsluta det precis där. Jag ville inte mer.. det räcker. Punkt.
Jag bönade och bad.

En sak jag minns hände också var att hela mitt synfält började snurra i dessa 20 sekunder en period. Allting löstes liksom upp i atomer. Jag, mina vänner, hela omgivningen allt.. löstes upp helt som någon slags explosion och fästes därefter åter samman igen.
Uhm.. kan inte förklara det bättre än så faktiskt. Allt exploderade till små små atomer som bara var där huller och buller och fästes sedan åter på plats igen... pretty much.

Där vi var nu hade ambulansen kommit och även polisen var där. Jag bad även dem ta livet av mig för jag var livrädd fortfarande.

De satte mig i ambulansbilen med min polare och band fast mig på båren för att jag inte skulle göra mig själv illa. Jag bad ambulanspersonalen avsluta mitt liv men han svarade att han tyvärr inte kunde göra det. Jag började gråta förtvivlat och kunde verkligen inte ta det. Jag bad honom åter igen om han kunde göra mig denna enormt stora tjänst att bara döda mig för jag ville slippa det här.

Jag tittar på honom och han tittar på mig. Han säger till slut ”Ok. Jag kommer göra dig denna tjänst. Jag kommer koppla dig till defibrillatorn och shocka dig till döds.”

”Tack så mycket svarar jag” Och en känsla av lättnad går genom min kropp. Fan va skönt.. äntligen ska detta elände ta slut.

Han fäster några klistriga saker på mig, en nära min vänstra axel och berättar om hur detta ska hjälpa shocken nå till hjärtat och därmed döda mig eftersom mitt hjärta fortfarande pumpar. Det han egentligen ska ha fäst på mig är något för EKG'n men ja.. jag vet inte riktigt vad det är för något och just då trodde jag på allt han sade. Fick efteråt berättat för mig att det inte har något med defibrillatorn att göra i alla fall.

Han la något föremål emot mitt hjärta och frågade mig om jag var beredd varav jag väldigt lugnt svarade ”Ja, tack så mycket.” med ett leende på läpparna.

Han tryckte föremålet mot mitt bröst och efter det blev allt lugnt.. stilla.. vitt. Jag försvann helt bara.

Jag dog i min hjärna. Det enda jag såg var vitt. Under en hel jävla lång tid såg jag endast det här vita ljuset. (I verkligheten tror jag jag somnade eftersom jag var så fruktansvärt utmattad men yeah.. så var det i mitt huvud i alla fall)

Väl framme på sjukhuset börjar dom krångla och väsnas med båren så jag dras ifrån det här vita ljuset tillbaka till verkligheten, fortfarande lugn dock. Åker sakta men säkert genom en mängd korridorer men allt är fortfarande lugnt..

tills...

Jag tittar in i en av de långa korridorerna och ser den svarta katten från tidigare gå i änden utav den.. jag tittar intensivt och helt plötsligt PANG. Allt löses upp i atomer igen som det gjorde tidigare och jag finner mig på den här mörka vägen där det är skog på både min vänstra och högra sida..

En person tar tag i min vänstra arm och säger till mig på sin knackiga engelska att ”allt kommer bli ok”.

Jag börjar här skrika oavbrutet och försöker slita mig loss från båren.

Strax efter att jag börjar föra liv rutinkring mig söver läkarna ner mig.

07:00 – Jag vaknar av mig själv och är ganska lugn. Allt är inte lika intensivt längre men jag känner att mitt synfält är fortfarande lite skevt och att det finns några slags tendenser till att det fortfarande ska vara uppdelat i fyra. Detta går dock över med tiden.

Yea.. Efter att jag vaknat ringde jag min kompis som plockade upp mig och sen åkte vi hem till honom.

Slutsats: Hohohoho.. jadu.. blanda inte droger? Sätt dina gränser själv och lek inte tuff med att du ska tåla lika mycket som de andra i guppen. Låt dig själv heller inte styras av andra. Med andra ord, falla för grupptrycket.

Grejen som hände med mitt synfält blir jag påmind om lite då och då när jag reser mig snabbt ur liggande ställning eller så. Inget som håller i sig ett längre tag dock. Går säkert över.

Utöver det.. wow.. jag är glad att jag lever. Thats pretty much it.

Peace~

woow, låter riktigt galet, riktigt intressant och vällskriven rapport, 5/5!

Mår illa av läsa det här, jag känner igen mig som fan i looparna. Loopar tar verkligen kol på en, man har ingen chans att försvara sig mot dom, då det tar upp allt konsetration. Du måste ha psykat ur totalt i och med att det var så långavrigt dock.

Varje minut skedde det alltså 3 loopar. Varje timme skedde det alltså 180 loopar.

Och så 5 timmar på det.. så ptjaa.. 900 loopar.. skulle inte förvåna mig om det var så pass.. från att ha räknat dem försvann jag in i en oändlighet och det var min verklighet.. skulle någon be mig definiera en koma skulle jag försöka beskriva den känslan av uppgivenhet.. man bara befann sig i någon slags trans och existerade samtidigt som man inte gjorde det.

fick en "loop psykos" en gång, det värsta var att det loopade en kompis förjävliga skratt. Enligt vännen ska jag ha legat kritvit i ansiktet i min säng utan säga ett dugg i en timme. Jag håller mig till Syra och gräs. Loopz(Förtjänar ett slangord för stadiet) är värre än att se sin vän utan ögon tbh

Usch fyfan

Men min spontana tanke var bara att så kan det gå om man röker på fel plats vid fel tidpunkt. Har själv varit med om att röka har konverterat ringa ångest till panikångest. Det är fan läskigt!! Så för mig är set and settings och att dosera sakta viktigt när jag röker.

Bra rapport!

Jävlar vilken tripprapport! Har alltid tyckt salvia låtit överskattat men detta satte en del i perspektiv.

Tur att det inte gick värre än vad det gjorde, kan inte ens föreställa mig hur körd jag hade varit i psyket efter alla looparna.

5 av 5 möjliga!

Fyfan vilken härlig rapport. Gillar verkligen att läsa vad andra har genomlidit efter att ha käkat HBW frön
Jag känner igen mig som fan.
HBW är verkligen inget att leka med när man väl fått i sig rätt tripp dos.
Man känner verkligen att man lever när trippen är över.
Jag längtar som fan tills nästa gång jag äter såna frön- samtidigt som jag känner lite skräck känslor i bakhuvudet.
Gäller att få tag på bra frön så får man en livs upplevelse- nån som vet en inrikes shop?
Du får 5/5 frön från mig, och jag är kräsen.

Welcome to my world!
Hatar loop's

Välskrivet, 5/5.
Du har jäkligt fina trippkompisar måste jag påpeka, aldrig träffat på så förstående personer någonsin! Oftast när vi trippar så försöker alltid alla i omgivningen psyka en, spela zombies, stå och trycka ner en i några minuter för att typ "testa mig". Riktigt jävla stört beteende av dom, men med lite /ignore löser sig allt !

Jäkligt vänlig chansning av läkarn att "ta ditt liv" kan anta att allt blev mer fridfullt ett bra tag ?