Ursäkta, men vad betyder "enfas"?

Märkligt att hyperkorrektioner får så stort intresse när hypokorrektionerna är så mycket vanligare. Till detta kommer typokorrektioner. Sådana krävde alldeles nyss raderkniv, radergummi med pimpsten i, eller i sinom tid Tipp-Ex och korrektionstejp. Denna metod byggde på att m och n var lika breda som l.

Alldeles nyss, i geologisk tidsskala, cirkulerade följande skämt:

– Hur vet man att Homham Homhöms pappa har lånat ordbehandlaren?
– Det är Tipp-Ex på dataskärmen.

Alldeles nyss kunde man å andra sidan rengöra bildskärmen med T-sprit eller i nödfall väl fuktad Svinto.

Ja ja, du tror vad du vill. Själv har jag svårt att se varför man inte skulle kunna hyperkorrigera [m] > [n] likaväl som [å] > <och>/<att>. Googlar man hittar man lite blandat smått och gott som enpatisk, skynf, inbecill, inportera, vilka knappast bara beror på felslag.

Ett ibland förekommande exempel på hyperkorrigeringen [m] > [nd] (som väl borde vara minst lika osannolik som [m] > [n]) är handburgare. Något exempel där en hyperkorrigerad form av det här slaget fått ordentligt fäste kommer jag inte på i svenskan, men engelskan har ju sitt sandblind.

Du gör förstås en helt korrekt beskrivning av faktiska förekomster. Jag delar din uppfattning där. Uppkomsten till mitt resonemang i det aktuella fallet var, som jag tidigare beskrivit, denna passage i inlägg #10:



Det blir lite för medvetet för min smak. Jag tror att de flesta hyperkorrektioner beror på att personen faktiskt tror [tar för givet] att det som sägs/skriv är rätt. Jag tror inte att de försöker undvika att göra fel och därför gör fel.

Med andra ord tror du helt enkelt inte på hyperkorrektioner. För här förnekar du ju i princip definitionen av vad en hyperkorrektion är.

Därmed var vi tillbaka i början igen. Men jag skippar nog andra varvet.

Ja, vi ska inte älta detta i oändlighet. Jag kan väl avslutningavis säga att jag inte förnekar befintligheten av hyperkorrektioner. Jag tycker som sagts tidigare att talspråks-"å" för såväl "och" som "att" skapar ett grund för en medveten hyperkorrektion. Jag är sedan inte helt vän med att hyperkorrektioner anses utgöra ett så brett fält av olika typer av fel (dom --> dem, sammandragningar, arkaiserande språkbruk, bokstavsanpassningar mm).

Nåväl, det är fritt att uppfatta min åsikt som hopplöst dimensionslös.

Men det är väl just precis det som gör att hyperkorrektioner blir till över huvud taget? Eller missar jag vad problemet/frågan gäller?

Jag tycker nog att det är rimligt att en person, som i det här fallet, kan vara medveten om att människor ofta säger ett [m] i stället för ett [n] (dvs. hör ett [m] när det egentligen är [n], som i brambil) och därför undviker ett [m] när han/hon ställs inför ett sådant ljud i ett aktuellt ord, vilket får honom/henne att ta det säkra före det osäkra och korrigera det till ett [n], alltså en hyperkorrekt form.

Fast vi vet ju inte om det var en ren felskrivning i detta fall.

Nej, det är helt riktigt. Du menar alltså att det är osannolikt att brambil skulle vara en ren felskrivning, vilket det förstås är? Det finns ju också flera fall av hyperkorrektioner som vi i så fall inte kan skilja från felskrivningar, t.ex. antod och andvända. Jag tycker helt enkelt inte att felskrivning är ett argument för att inte se det som en hyperkorrektion.

Jo, men det är ju inte ens ett ordentligt genusfel - inte i TS version, iaf. Det står ju En ordentligt enfas. Det är i denna soppa av olika fel och inkonsekvenser svårt att ens med rätt begränsade krav på säkerhet konstatera mer än just att det blev fel.

Det är större sannolikhet att "emfas" felstavas till "enfas" [eftersom det är en bokstav, vilka ligger bredvid varandra på tangentbordet] än att "brandbil" felstavas till "brambil". Det senare är dock, som Kryžininkas så riktigt påpekat, ingen hyperkorrektion men väl en assimilation.

När det sedan gäller fel av karaktären "import" blir "inport" så skulle detta naturligtvis även kunna omfatta "emfas" blir "enfas". Jag hävdar dock att det kan finnas fler orsaker till detta fel. En möjlighet är "överföring" från någon som inte heller kan ordet [av vilken anledning det än vara må] första gången man hör det. En annan möjlighet är att man "hör fel" och tror att det, exempelvis, är "inportera" och inte "importera". Det senare skulle då vara något som benämns som en "hyperkorrigering". Jag tycker dock att det är ett "hörfel".

Jag, fast det är inte samma som facit, tycker att det i hyperkorrektionen borde ligga en medveten [inte omedveten] handling. Med andra ord "och" istället för "att" på grund av ett gemensamt talspråks-å samt "dem" istället för "de" på grund av ett gemensamt talspråks-dom, känns som motiverade hyperkorrektioner.

Handburgare är ju dock inte bara en hyperkorrektion, utan samtidigt en folketymologi. (En hamburgare har ju ingenting med vare sig hansastaden Hamburg eller med skinka att göra. Däremot äter man den med händerna.) Och de båda fenomenen stöder naturligtvis varandra, vilket gör att det är svårt att renodla hyperkorrektionseffekten.

Detsamma gäller, vad jag begriper, i minst lika mån sandblind.

Ja, som sagt, det står till och med: ... med en ordentligt enfas ...
där obestämd artikel »en« är in störande klimp i soppan.

Upprepning av pedagogiska skäl: ..., denna gång med [stor] emfas.