Intellektuell argumenterar för att SD är det konservativa alternativet i Sverige

Jan-Olof Bengtsson beskrivs av bloggen Tradition och fason som en framstående konservativ intellektuell, expert på personalismen. I polemik med just bloggen Tradition och Fason argumenterar Bengtsson övertygande för att SD är det enda alternativet för konservativa svenskar.

Se här hans inlägg

http://janolofbengtsson.wordpress.co...a-varderingar/

och Tradition och fasons svar

http://traditionochfason.wordpress.c...lof-bengtsson/

Det Bengtsson skriver här tycker jag är riktigt tankeväckande

Det enda problematiska här är formuleringen om att SD inte har sina rötter i den tradition Söderbaum åsyftar. Vad menar han med detta? Vad krävs för att ett parti ska ha sina rötter i denna tradition? Vad Söderbaum här gör är att han ställer en fråga om rätten till konservatismen, snarare än bara till de värderingar han identifierar som borgerliga. Vem äger denna rätt?

Vad som skedde i fallet SD var att ett nytt parti bildades, vars ideologiska grundvalar och huvudsakliga politiska program utgjordes av för det första nationaliteten, för det andra värde-, kultur-, moral-, och socialkonservatismen, och för det tredje välfärden. För samtliga dessa moment identifierades, och identifierade man sig med, distinkta historiska traditioner, tänkare, strömningar.

Innebär det häri ingående konservativa momentets införlivande en illegitim appropriation? Som nytt parti kan man ju inte ha några partihistoriska rötter i de element i den gamla högern som man bejakar och införlivar. Men identifikationen av och med dessa utgör ju, alltifrån början, i högsta grad ideologiska rötter, de enda som det i ett nytt partis fall kan vara fråga om. Detsamma gällde ju Högerpartiet de konservativa.

Vidare kan ju Söderbaum inte på något sätt hävda att KD har rötter i den starka, breda och anrika politiska traditionen. I detta partis fall finns varken några partihistoriska eller ideologiska rötter.

Och i Ms fall finns ju, trots att partihistoriska rötter ju förvisso finns, inte längre några ideologiska rötter. Dessa har ju systematiskt och effektivt skurits av, samtidigt som den med dem förbundna partihistorien lika systematiskt förträngts och glömts bort. På vilket sätt har ett parti som betett sig så, som explicit tagit avstånd från och förnekat den starka, breda och anrika traditionen, större rätt till den än ett parti som explicit ansluter sig till och bejakar den?




Detta föranleder mig att fråga, kan man diskvalificera SD:s konservatism på grund av av att man inte entydigt har en bakgrund i den konservativa traditionen?

Har Bengtsson rätt i att SD är det enda riktiga konservativa alternativet, att KD och M har blivit alltför politiskt korrekta?

Bengtssons blogg är ihuvudtaget väl värd ett besök, här är fler inlägg om SD som riktar sig mot Tradition och Fason

http://janolofbengtsson.wordpress.co...nas-kompetens/

http://janolofbengtsson.wordpress.co...klassforaktet/

Detta är bara ett axplock, han har skrivit många andra artiklar om SD:s relation till konservatismen. Oftast argumenterande mot ToF:s linje att förkasta SD. Utmanande och spännande läsning av en intellektuellt hederlig akademiker.

Kan absolut hålla med om att SD är det enda konservativa alternativet. Moderaterna är vänster-liberaler.

Bengtsson har helt rätt och det är väldigt trevligt när aktade konservativa ger Sverigedemokraterna det erkännande som de förtjänar. Söderbaum & Co. däremot har varit fega, och i deras ständiga försök att skydda den konservativa ideologin för att göra den allmänt rumsren har de slängt ut barnet med vigvattnet. Om inte konservatismen ges möjligheten att vara en obekväm kraft i opposition mot dagens nihilism så blir den lika verkningslös och tam som dagens riksd.partier (sd undantaget)!

Det man framförallt irriterar sig på när det kommer till ToF är att de ständigt stödjer M och KD, om de skall kritisera SD från en konservativ synvinkel borde de inte omhulda sina liberala moderpartier, det sänker deras trovärdighet.

Jag har noterat Jan-Olof Bengtssons blogg och tycker att han skriver en hel del som är vettigt och insiktsfullt. Det är bra att han insett att de pseudokonservativa inte har något att komma med och att SD troligtvis är det vettigaste alternativet i realpolitiken idag. I SD finns säkert också utrymme att påverka och de är i stort behov av uttalat stöd från "intellektuella" och erkända akademiker.

ja att KD och M varit konservativa och att SD inte har sina rötter i konservatismen råder inget tvivel om.

likaledes råder inget tvivel om att KD och M inte är konservativa i dagsläget. Att SD är MER konservativa än M och KD stämmer, huruvida man vill se dem som "konservativa" är väl en definitionsfråga...

"Om SD satsar i konservativ riktning riskerar det att dra ner konservatismen i ett träsk där den inte hör hemma. Ett träsk som är väldigt mycket mindre än konservatismens politiska potential i Sverige."

Men snälla Söderbaum, i förra riksdagsvalet fick Sverigedemokraterna 5,7% (?) medan det renodlat konservativa partiet du efterlyser inte ens existerar.

Det är intressant att debatten om konservatismen har tagit sådan fart. Intresset för denna hittills närmast totalt föraktade ideologi har genom olika debattörer lyfts fram som något viktigt och förlorat, värt att åter intressera sig för.


Nej, min uppfattning är att SD inte i några avgörande aspekter är att betrakta som konservativt. Partiet har konservativa inslag, men det är inte ett helhetsintryck. Däremot är det riktigt att M och KD numera är i det närmaste kliniskt befriade från verklig konservatism. Slutsatsen är alltså att Sverige inte har något trovärdigt konservativt parti som alternativ till de båda tallrikt företrädda vänsterideologierna liberalism och socialism.

Jag är inte någon intellektuell så min reflktion kanske inte är särskilt avancerad eller djuplodad men; i mina ögon är SD för mycket av ett arbetarparti. Varför hävdar vissa att SD är konservativa? Jag tycker de är ett arv från socialdemokratin, eller rättare sagt dess misslyckande. En reaktionär företeelse. Som vi alla vet förknippar många det felaktigt med konservatism. Jag är helt på T&F:s sida. Men jag tror, bara som jag själv upplever det bortsett från att jag inte heller håller med Sd i invandrarfrågan, att det är en klassfråga. Alltså identifikation som är så viktigt. Sd kommer aldrig rekrytera stora grupper från de övre samhällskasserna. De som i störst utsträckning som traditionellt förknippas och själva identifierar sig med det konservativa idégodset.

Konservatismen behöver ingalunda vara en ideologi endast för de högre samhällsstånden. I Sverige är tex penningstarka grupper i storstadsområdena de allra mest liberala och radikala. Konservativa värderingar är vanligare bland anspråkslöst folk på landsbygden.

Om man endast ser konservatism som en form av ekonomisk liberalism skulle du kanske ha en poäng. Men om man ser ideologin i ett vidare perspektiv så har ideologin ett stort utrymme bland "folket"

Det här är intressant! Först och främst är denna grupp av penningstarka individer i storstadsområdena ingalunda någon ekonomisk ryggrad i Sverige. Vi talar, förmodar jag om personer som till exempel ligger bakom den här sidan eller liknande. Det vill säga journalister, förståsigpåare och andra från universitetens skräphög utexaminerade världsförbättrare. Ja dessa är sannerligen en sorts borgerskap i Sverige idag, men bara i storstadsregionen. Frågan är ju bara vad de producerar, som inte är komposterbart på internets stora avfallshög, som på något sätt är Sverige till gagn?

Du misstar dig och tror att jag bara ser Sveriges befolkning som de som lever i storstäderna. Att det är normen och alla andra på landsbygden faller utanför. Men nej så tänker jag inte. Jag är själv landsbygdsbo och sätter ofta mitt te i halsen när jag läser skildringar från dessa ovan nämnda apostlar om hur vi "lantisar" är i vår innersta själ.

Jag tänker på alla de små, mellanstora och stora företag som drivs och ägs av familjer, som i Gnosjö. Det är ju bara ett exempel för det finns driftiga människor i hela Sverige. Det är ju snarare denna sortens medborgare jag har i åtanke när jag syftar på en övre samhällsklass. Familjer som i generationer målmedvetet byggt upp sina företag med en försiktighet som i längden faktiskt lönar sig till skillnad från en vrålhungrig kapitalism som lika gärna kan stjälpa hela företaget och försätta många av sina anställda i arbetslöshet. Denna omdömeslösa kapitalism, ett omättligt begär, tycker jag kan jämföras med den politiskt korrekta undfallenheten som politiker känner inför dessa högljudda journalister och akademiker som bedriver en oblyg opinionsbildning.

I jämförelse med vad dessa nonsens-skriftställare tillför till samhället som kan liknas vid en samhällsomstörtande knuff i ryggen vill jag säga att den företagssamma människan som sätter mat på bordet hos flertalet individer tillhör en högre samhällsklass. Jag pratar inte om överklass, så missförstå mig inte.

Min text är nog väldigt osammanhängande, men som jag skrev tidigare så är jag inte någon intellektuell. Jag är själv uppväxt i en familj med starka konservativa idéer, där traditioner och sunt förnuft om vad som är rätt och fel har gått i arv. Jag vet att det finns fler sådana familjer.

Jo en sista tanke med hänvisning till det du skrev.
Jag har ju i texten ovan "identifierat" den gruppen som journalister och akademiker vilket jag står fast vid. Men som jag glömde skriva i min harang var att jag nog tror och anser att dessa personer i mångt och mycket kan jämföras med s.k. "brats". Det vill säga att de har mycket pengar som kanske inte tidigare har funnits i släkten innan och det gör att de befinner sig utanför sitt element. Jag kommer också osökt in på en sak som crispykreem skrev för några år sedan i en annan tråd som handlade om svenskhet.


Men byt ut rolexklockor mot ett överlägset hån mot vanligt folk och Canada Goose-jackan mot en 30p kurs i genusvetenskap så har du en värdelös idiot i den samhällsklassen du syftar på i början. Alltså helt väsensskild från den grupp i samhället jag menar.