Hur lever man vidare efter sina brott?

Godmorgon bröder och systrar, jag har en ganska annorlunda och nästintill manisk fascination för efterspelen, dvs de liv som levs efter att grova brottslingar släppts ut i samhället igen. Jag tänker då främst på våldtäktsmän, mördare, pedofiler och liknande individer.

Jag har själv ett enormt samvete som ställt till det för mig många gånger, det har hänt att jag bett om ursäkt så mycket fast jag inte gjort nåt så att personen ifråga då har blivit förbannand på mig.

Jag kan inte ens tänka mig hur det skulle vara att ha ett vidrigt brott på sitt samvete. Vad händer med de flesta? Återgår de till sina liv? Känner de flesta ånger tror ni? Självmordsstatistik? Kan man bli rehabiliterad som våldtäktsman t.ex?

Det vore ju fantastiskt om någon före detta våldsverkare ville vara med och bidra i tråden, men det kanske är att hoppas på för mycket.

70- och 80-talets slapphänta hantering av dessa människor gjorde ju att många kom ut långt innan de borde. Det måste ju finnas hur många psykopater som helst därute!

Tror ni man kan förlåta sig själv? Finns det förlåtelse för alla brott? Är det psykofarmaka som gäller?

Byter man bara namn och hoppas på det bästa, att ingen ska känna igen en och hämnas? Man hör sällan om våldsverkare som sedan de blir frigivna blir bestialiskt mördade, även om varenda kotte säger att "om min dotter..."

Många frågor, hoppas det kan leda till en trevlig diskussion.

Många har otroligt dåligt samvete och börjar missbruka pga detta. Jag tror dock att det enda man kan göra är att försöka att vara en så bra medmänniska som möjligt och hjälpa folk...

En del åker ju runt och föreläser i skolor osv.

Men många verkar ju inte ha något samvete alls utan bara fortsätter att begå brott. De måste ju nästan ha någon slags empatistörning eftersom de kan fortsätta.

Jag har också funderat mycket på det hur de lever vidare dom som ångrar och lider sina brott efteråt.
Det måste vara väldigt svårt för dem tror jag.Sen finns det nog många som inte kan känna och förstå vad de har gjort då blir säkert enklare att leva vidare efter sina brott.

Det var ju nån som outades i pressen, som jobbade på nån högre position, minns inte riktigt med vad, men det kom fram att han begått ett brutalt mord på sin kvinna för flera år sen och sedan "avtjänat" sitt straff. När det uppdagades tvingades han förstås avsluta sin tjänstgöring. Han själv menade, vilket han gick ut i pressen med, att han avtjänat sitt straff och sonat brottet, men det förflutna hann ikapp.

Mycket intressanta frågeställningar!
Själv förstår jag inte hur man som mördare eller våldtäktsman kan gå vidare efter avtjänat straff.
Särskilt mord är ju ett så ohyggligt svårt brott att det borde plåga gärningsmannen till rent vansinne.

Men en psykopat, och det är ju påfallande ofta såna svårt störda personer som begår just mord,
har ju ingen medfödd förmåga till några som helst äkta känslor och kan därför inte heller ångra
sitt brott. En människa med en sån personlighetsstörning, för övrigt ej på något sätt behandlingsbar,
kan säkert fortsätta mörda och begå andra allvarliga brott utan att det bekommer denne det minsta.

För "vanliga" mördare som råkat döda i affekt, kanske under påverkan av alkohol eller droger.
blir säkert livet efteråt en svår kamp med sönderslitande samvetsnöd och annat som man då
försöker dämpa med mer sprit, mer droger.

Bara några små funderingar i all hast!

Håller med TS. Det skulle vara intressant att få veta från någon initierad. Finns det inga mördare, hallickar, pedofiler och rapers här på FB som kan berätta om livet "efteråt"?

Jag bumpar lite här, kan inte få dessa tankar ur huvudet, ingen mer som har några kloka ideér? Eller ännu hellre någon pedofil, rapist, mördare etc som svarar...

Anser själv att peddon och våldtäktsmän är det lägsta som finns men jag är dömd för mord i mitten på 90-talet, satt av en tioårsvolta och muckade 2003 så jag tänkte försöka besvara frågorna även om givetvis varje morddömds historia och person är unik.
Har inte varit svårt för mig i alla fall. Tror inte det är svårt för någon om man tyckte att den som mördades förtjänade det.
Vad pratar du om? De flesta som sitter för mord i Sverige sitter för att ha dödat sin fru/sambo i ilska.
h Vilket talar ytterligare för att de flesta som döms för mord inte är psykopater. För om så vore så skulle de återfalla vilket de inte gör. Faktum är att dömda för mord har de lägsta återfallsfrekvenserna i kriminalstatistiken. Förklaringen är enkel, de flesta som döms för mord är oftast vanliga knegare.
Det påföljande långa fängelsestraffet och rejäla skadestånd där de får gå från hus och hem hjälper nog väldigt bra att döva ett eventuellt dåligt samvete för de flesta.
Kanske du borde skaffa dig en riktig hobby istället?
Psykopatibegreppet är enormt missbrukat, särskilt bland lekmän på internet. Andelen psykopater lär för övrigt inte vara högre nu än för 30 år sedan.
Förlåtelse från vem? Sig själv? Den döde? Offrets anhöriga? Gud?
...därför att vad folk säger och vad folk gör sällan står i överenstämmelse med varandra. När den dömde kommer ut från ett långt fängelsestraff så är inte det första de anhöriga tänker på att mörda gärningsmannen och därmed riskera sin egen frihet. Tiden har gått och mördaren har ju ändå straffats och om den dömde mördas så lär polisen förstå var de ska leta efter gärningsman.


Några motfrågor till er som är så fascinerade.

* Varför ser ni det som nästan magiskt att ha ihjäl någon? Det kan hända er också, något tjaffs på fyllan på krogen och plötsligt kan det leda till att den andre personen dör för dina händer.
* Varför tror ni att någon som dödat en annan människa plötsligt skulle bli personlighetsförändrad?
* Varför stuvar ni ihop brotten, våldtäktsmän/pedofiler med mördare? Vad har de grupperna gemensamt?

Underbart miffoake, underbart! Jag har faktiskt andra intressen; en morbid fascination behöver ju inte betyda att jag per definition sitter och tänker på det jämt och ständigt...? finns mycket att säga här, så mycket att jag knappt kan skriva, tro mig, jag känner många våldsverkare, men de mördare jag känt har gått bort och jag fick inte mycket ut av dom. Snälla du, berätta så mycket du kan om mordet, häktet, samvetet, efterspelen, enledningen etc!

OCH! självklart buntar jag inte ihop dig med pedoon etc, jag hoppas du förstår min frågeställning ändå utan att känna dig påhoppad...

Jag kan givetvis inte berätta så mycket så att det skulle identifiera mig och skälet är att numera finns det ju sajter som tex Svenska Mord som gärna kartlägger och hänger ut folk flera decennier efter dom. Man behöver ju inte underlätta för dom. Därför kommer jag inte att dra några "smaskiga" detaljer om brottet.

Som jag skrev, samvetet för själva dödandet har det inte varit några problem med. Jag har aldrig legat sömnlös över mordet annat än för de konsekvenser det fick för mig själv och mina närstående. I vissa situationer och med vissa personer så är våld enda utvägen. Jag har svårt att se att jag skulle kunna ha gjort annorlunda i just händelseförloppet när jag dödade offret. Klart är att jag kunde ha gjort annorlunda på vägen dit så att jag inte skulle ha hamnat i det läget från första början och det har jag så klart ångrat.

Det är möjligt att jag hade haft dåligt samvete om offret hade haft barn, vänner eller anhöriga som verkligen brydde sig. Men några sådana fanns ju inte. De anhöriga (syskon, föräldrar) krävde skadestånd och fick rätt höga skadestånd och satt i rättegången och talade om hur nära de stod offret osv men när polisen förhörde dom innan rättegången så var det ingen av dom som visste vad offret jobbade med eller vad offret hade för telefonnummer och de hade inte hörts av på rätt länge. Men sådant kunde man ju inte säga som åtalad i rättegången för då hade man ju framstått som ännu värre person antar jag. Några vänner hade inte offret och inget jobb heller.

Men visst har jag dåligt samvete. För det jag utsatt min egen familj för, mina vänner och min sambo som jag hade då. Men för mordet. Nej.

Häktet finns det inte mycket att säga om. Jag minns det knappt. Satt på ett häkte i södra Sverige och var isolerad från omvärlden i cirka sex månader, fick däremot se på TV och läsa tidningar men inte tillgång till telefon eller träffa anhöriga eller andra människor än förhörsledarna och advokaten. Man blir lite småknäpp av det men det går över. Hade lite svårt att tala när jag väl satt i rättegången, man var ovan att använda rösten och formulera mer komplicerade meningar och man märker att man tappat massor med kilon när man tar på sig sina egna kläder. Har hört att det är ganska vanligt bland dom som sitter häktade långa tider, att de tappar rösten och vikt. Efter tingsrätten gick sommaren och på hösten blev det rättegång i hovrätten. Domen fastställdes i hovrätten, vart 10 år och satt 2/3 av det. Därefter kom jag till Kumla med andra nydömda som fått långa fängelsestraff. Eftersom jag var ostraffad tidigare och inte kände några kriminella så blev det en rätt stor omställning.

En mycket naiv frågeställning!

Svaret är naturligtvis, att det är individuellt. En del plågas säkert av samvetskval, medan andra inte bryr sig. En stor procent av t. ex. sexbrottsdömda är ju gravt störda, för övrigt, och saknar i många fall empati.